Actually, I was planning to move there myself – and now my mum has just moved in!

I honestly feel terribly awkward around everyone these daysespecially my husband, confides Emily, an exasperated newlywed.

Emily, age twenty-five, tied the knot just last month to Tom, whom shed dated for a year. Toms family isn’t exactly rolling in itthey share a modest two-bedroom flat in Croydon.

I always thought my family was solid, you know? My parents never once raised their voices in an argument. Mum set her sights on marrying me off first, then she was going to drop her own bombshell on the family, Emily laments, still in shock.

Emilys mum, Sandra, is forty-nine. Shes been married to Emily’s father, Phillip, for a good twenty years. Now, with her daughter neatly hitched and her son finishing up sixth form, and her husbandthe epitome of sensible, a non-smoker and teetotaller, always handing over his pay packetSandra suddenly decided that her days of living solely for her family are over.

I suppose Mums only ever lived for my brother and me, sighs Emily, but now shes decided she fancies living for herself for a change. And shes just upped and left. No fanfare, just packed a bag and gone.

Everybody had their own roles at home, of course, with the bulk of the chores falling, as tradition would have it, to Sandra.

I worked just as many hours and earned just as much as Phil, Sandra complains in hindsight, but do you think hed even look at the hoover? Not a chance. The kids acted like the Queen was coming round if I asked them to help. Theyd only appear in the kitchen to ask whats for dinner or if Id washed any clean shirts. The eldest, Emily, is now grown, but my mother-in-law would scold me for not making her lift a finger. And as for my son, he thinks putting his jeans in the wash is some kind of black magic. His trainers are so filthy Im amazed the dog hasnt buried them. All he ever says is, Is there any food? Are my trousers clean? Why are my shoes still mucky? Sandra grumbles.

A few years back, Sandras mother passed away, leaving her a cosy little flat in Brighton. Sandra had hoped Emily might strike out on her own, perhaps sprout some domestic wings. But alas, Emily found life much breezier at home, away from mops and frying pans.

Emily made use of the Brighton flat, mind youmainly as a secret spot to have Tom over without the scrutiny of nosy relatives. When Sandra finally had enough of her hectic hospitality, she promptly reclaimed the keys and started refurbishing the place.

I genuinely thought Mum was redecorating for us, since Tom and I were planning the wedding andsurpriseI found myself up the duff, Emily says, rolling her eyes. I dropped hints about curtain colours and whatnot, but she just zipped her lip.

Phillip was equally stunnedhed assumed Sandra was masterminding a little matrimonial gift for Emily, so he wisely kept his nose out of it. Sandra for her part, enjoyed the blissful lack of interference. Then, a mere few days before the wedding, workmen packed up their tools, Sandra packed up her bags, and she announced she was off. No apology, no greeting card, just gone.

But what about us? Emily cried, expecting that happily-ever-after in Brighton. Rent somewhere or stay with your father. Im quite finished being everyones unpaid, unappreciated servant, Sandra retorted.

Emily was so furious, she nearly decorated the wedding dress with her breakfast. She felt it was a moral crime for her mother to walk outthat Sandra ought to stay and look after the house, her brother, and her dad. Naturally, Phillip took umbrage as well, leaving the family mood about as buoyant as the weather in Manchester. Not exactly the dream wedding Emily had in mind.

What really pushed everyones buttons was that Sandra had paid for the entire Brighton renovation with the familys savings. Nobody murmured a wordthey thought she was making the place nice for the lovebirds. Sandra, meanwhile, saw it as just recompense after decades as Domestic Martyr. No tears thereshe worked for every penny, and as she put it, its a paltry sum for years of unpaid servitude.

To be honest, says Sandra, cheerfully oblivious to the drama, Emily never even bothered to ask if I planned to bequeath her the flat. I inherited it, Ill do what I like! They all made plans with my generosity, but Im quite at the end of my tether. They can make their own livesI refuse to be a human sacrifice any longer!

Phillip, in his infinite pragmatism, demanded that Sandra sign over her share of their modest flat to their daughter. Sandra, to her credit, declinedshes not one for reckless gambles these days. The marriage might be on the rocks, but for once, Sandra is utterly content. A lifetime spent tending to the brood? Enough, she reckons. Time, at last, to have a go at living for herself.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Actually, I was planning to move there myself – and now my mum has just moved in!
Föraning om olycka Julia vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Något skavde – kanske en mardröm, kanske oro hon inte kunde sätta ord på. Hennes hjärta kändes så tungt att tårarna rann ofrivilligt. Hon förstod inte varför, bara att något hemskt väntade. Andningen blev svår, och en stark känsla av annalkande olycka sköljde över henne. Hon gick fram till spjälsängen där hennes lilla son, Emil, sov. Han log i sömnen och smaskade med munnen. Julia rättade till filten och gick mot köket. Utanför fönstret låg mörkret tätt. – Kan du inte sova igen, Julia? hörde hon sin man Andreas fråga bakom sig. – Jag vet inte vad som är fel, Andreas, viskade hon. – Det låter som klassisk baby blues, försökte han skoja. – Emil är ju snart ett halvår – aldrig har jag känt så här förr, svarade hon. – Det är hormoner och nerver, älskling. Det löser sig! försäkrade han. – Jag är så rädd, viskade Julia och kramade honom. – Allt blir bra! svarade Andreas och höll om henne. Tre veckor senare blev Julia inbokad hos BVC. Emil skulle på sin 6-månaderskontroll. De hade tagit prover och träffat läkare. När sjuksköterskan ringde kände Julia obehag. – Är något fel? – Julia, oroa dig inte, läkaren förklarar allt, svarade sköterskan. På vårdcentralen var det kö och Julians oro växte. Väl inne på rummet sa läkaren: – Sätt dig, Julia. Vi behöver ta lite fler prover, men oroa dig inte. – Vad är det? flämtade Julia. Hon insåg nu att alla hennes onda aningar kunde besannas. – Emils blodprov visar höga vita blodkroppar och andra oroväckande värden. Det behöver dubbelkontrolleras, helst på Astrid Lindgrens barnsjukhus. – Är det allvarligt? viskade Julia. – Det får vi veta där, svarade läkaren tyst. Hur Julia tog sig hem mindes hon inte. Andreas fick hennes sms och skyndade sig hem från jobbet. – Julia, vad har hänt? frågade han. Tårarna rann nedför hennes kinder, men hon verkar inte märka det: – Vi ska utredas på Astrid Lindgrens, sa hon uppgivet. – Det kanske ordnar sig, det är ju bara för säkerhets skull! försökte Andreas. – Det känns inte så, suckade Julia. Jag kände hela tiden att något inte var som det skulle. Hon kramade Emil och grät. Han sov vidare och visste inget om vad som väntade. – Akut leukemi, konstaterade den äldre läkaren efter proverna, vi måste starta behandling direkt. Julia orkade knappt ta in beskedet. Under tiden Emil låg på intensiven satt Julia utanför och väntade. – Åk hem och vila, försökte sköterskan, du får ändå inte träffa Emil idag. – Det går inte, suckade Julia, jag kan inte vara ifrån honom! Julia och Andreas hade varit gifta i åtta år. Julia kämpade länge för att bli gravid, men först efter åtta år kom lille Emil – namngiven efter Andreas pappa som dött tragiskt i en bilolycka. – Julia, man ska inte ge sitt barn namnet på någon som dött för tidigt, varnade hennes farmor. – Det är skrock, farmor! viftade Julia bort det. Hon ville bara ha sitt efterlängtade barn och låta lyckan vara ifred. Nu satt hon i den sterila salen och såg på sin magra, bleka son med mörka ringar under ögonen. Efter en konflikt fick hon till slut vara nära honom. – Den här operationen görs inte här! förklarade överläkaren Gunnar på sjukhuset nästa dag. – Men var görs den då? frågade Julia. – I Israel, bara där kan de rädda Emil. Men det är dyrt. – Vi samlar ihop pengarna, snälla, fixa allt pappersarbete! De skickade handlingarna till en israelisk klinik och fick svar att de kunde ta emot Emil – men kostnaden var över två miljoner kronor. – Julia, säljer vi allt vi äger räcker det ändå inte, sa Andreas. Jag har redan lagt ut en annons. – Vi har bara två månader, grät Julia. Vi måste lyckas! Både arbetsplatser och lokala föreningar hjälpte till att samla in pengar. Kommunen och frivilliga gick in och de fick ihop drygt hälften innan det var dags att åka. – Åk du med Emil! Jag samlar in mer och skickar! ropade Andreas när de reste. Alla i den lilla orten levde med familjens oro. I Israel började behandlingen medan Julia försökte hoppas på ett mirakel, trots att pengarna inte räckte. Intill låg en annan svensk mamma, Karin, med sin treåriga son. De kom från närliggande Örebro. – Gråt inte, Julia! Det kommer ordna sig. Du kommer gå på cirkus och till Skansen med Emil, som jag gjorde med min Max förra året. – Tack, Karin… Men varför märkte jag inget på Emil förrän det var så här illa? Men ingen tröst hjälper mycket mellan tårarna vid barnens sängar. En dag blev det sämre för Karin och Max, och hon var otröstlig när han flyttades till intensiven. Julia tog hand om Karin, hjälpte henne att vila, men natten blev lång. Dagen därpå hade Andreas lyckats överföra mer pengar. Ett rop från korridoren avbröt samtalet. Julia hann se Karin utanför intensivvården, vit i ansiktet, med tom blick och gråten i halsen. – Jag orkar inte mer! skrek Karin. Julia kramade henne, tills Karin lugnade sig med hjälp av personalen. Samme kväll lämnade Karin ett kuvert till Julia. I rummet öppnade Julia det och läste: “Snälla Julia, låt Emil leva – han får leva även för min Max. Ta honom med på fotboll, på skidor, till Skansen, och hälsa till björnen från oss. I kuvertet finns pengarna ni behöver – använd dem för Emils operation!” Julia grät av tacksamhet – nu hade de möjlighet att rädda Emil. Men priset var högt. – Andreas, sälj inte lägenheten! ringde hon dagen därpå. Vi behöver ha nånstans att komma hem! – Har vi pengarna? frågade han häpet. – Ja. Allt blir bra nu! Operationen gjordes på Emils ettårsdag. Julia, precis som Karin, tillbringade dagarna vid intensivvården, men prognosen blev snabbt bättre. Efter en månad kunde hon vara i samma rum som Emil, och de påbörjade lång rehabilitering. Emil återfick långsamt livslusten, började äta och le igen. När han för första gången sa “mamma” grät Julia av glädje – miraklet hade hänt. – Björn! pekade Emil när de besökte Skansen. – Inte “björn”, utan björn! skrattade Julia. De besökte den berömda björngården och Julia hälsade tyst till björnen från pojken Max. Emil sprang omkring, åt glass och såg på alla djur. Nu var livet fyllt av barnens skratt och nyfikenhet – sjukhuset låg bakom dem, och på nätterna kunde Julia närma sig sängkanten, lyssna till Emils lugna andning och känna att oron avtagit. En ny framtid väntade – ett liv, för sig själv, och för den pojken som gav Emil hans andra chans.