När jag jobbade som en vanlig knegare, precis som alla andra för en låg lön i svenska kronor då verkade hela släkten avguda mig av någon anledning. Jag blev alltid bjuden till alla familjens högtider och fick hjälp om jag behövde det.
Till slut tröttnade jag på det livet. Jag bestämde mig för att starta mitt eget företag från grunden, men hade inga pengar att börja med. Mina föräldrar dog när jag var nitton de omkom i en bilolycka.
Min moster gifte sig med en rik man. Jag trodde att hon skulle hjälpa mig utan problem, men ack så fel jag hade.
Min moster ansåg att det var för riskabelt att ha ett eget företag, så hon ville inte satsa sina pengar. Jag klandrade henne aldrig om jag var i hennes sits kanske jag skulle gjort likadant. Det var hennes val, jag förstod och accepterade det, och jag tog inte illa vid mig. Att ta lån från banken var otänkbart räntorna var på tok för höga, så det hade jag inte råd med. Istället fick jag spara in på allt, till och med mat, ta extrajobb och spara ihop till min egen verksamhet.
Med tiden blev mina tankar mycket klarare. Jag visste exakt vilken sorts företag jag ville starta, vad jag behövde och hur mycket pengar som skulle krävas för att komma igång. Jag var fast besluten att köra ända in i kaklet, utan några som helst kompromisser. Jag hade ju drömt om att bli egen företagare sedan jag var barn, och nu började möjligheten sakta men säkert ta form. Det enda som störde mig var min mosters ständiga gliringar. Varje gång jag dök upp någonstans utbrast hon skrattande:
Oj, se på den där viktiga, en riktig affärskvinna minsann! Vår alldeles egna företagsledare har tagit plats vid vårt bord!
När jag äntligen lyckades öppna min egen byrå, drog sig nästan alla släktingar undan direkt framför allt min moster. Men jag gav inte upp. Jag hade aldrig varit mer motiverad. Ett och ett halvt år senare hade jag startat flera filialer här i Stockholm.
Då hörde min moster av sig. Hennes son skulle börja på universitetet och nu ville hon ha hjälp både med pengar och bostad. Vid det laget var hon redan skild och hade svårt att få ens ett deltidsjobb, så nu kom hon plötsligt ihåg att jag fanns.
Självklart tackade jag nej till att hjälpa dem. Jag var mitt uppe i planerna att öppna nya kontor i andra städer och det krävde mycket kapital, så hennes son var absolut inte min prio. Efter mitt nej bröt mostern all kontakt, trots att vi knappast haft någon kontakt innan heller…
Nu har filialerna öppnat och affärerna rullar på riktigt bra varje dag. Min kusin bor fortfarande kvar hemma hos sin mamma. Ingen av släktingarna vill ta emot honom eller hjälpa till mostern har ju redan fjärmat hela släkten tidigare.
