När jag var liten drömde jag om att växa upp så att jag kunde göra precis vad jag ville: äta vad jag kände för, lägga mig när jag själv ville, gå ut utan att behöva fråga någon om lov. Nu skrattar jag åt mitt lilla, naiva jag. Verkligheten slog mig den dag jag flyttade hemifrån: städning, matlagning, hyra, räkningar, och handling allt på en lön som knappt räckte till. Jag trodde att frihet var att bestämma middagen själv. Jag visste inte att det innebar att räkna om pengarna skulle räcka både till ris och diskmedel.
En dag insåg jag att det gått veckor utan att jag haft tid att sitta ner och njuta av frukosten. Jag gick upp, duschade snabbt, bäddade sängen slarvigt och hastade ut för att hinna med bussen. På vägen kom jag att tänka på att jag inte svarat på ett jobbmail, att bredbandsfakturan måste betalas innan fredag, och att kortet snart når sitt limit. Vuxenfriheten visade sig mest vara en lista med åtaganden, inte någon dröm som blivit verklighet.
När jag äntligen kom hem på kvällarna slog tröttheten ner mig som ett betongblock. Jag öppnade kylskåpet med förhoppning om att något skulle laga sig självt där inne. Men nej det var bara att diska, hacka, laga mat och så diska igen. Ibland åt jag bara knäckebröd och ost, för att slippa röra stekpannan. Men även då blev det ingen vila, för tankarna malde: vattenräkningen är hög, jag måste kontrollera den där läckan på toaletten, kläderna från morgonen luktar redan för jag glömde att hänga upp dem.
Mina vänner sa alltid Vi måste ses snart! Men varje gång vi försökte planera hade någon av oss någon ny kris: övertid på jobbet för en, någon tog hand om sjuk släkting, någon var utan pengar, någon var helt enkelt utbränd. Som tonåringar sågs vi nästan varje dag; som vuxna kunde en månad gå utan att vi träffades. Och när vi väl samlades handlade samtalen om trötthet, räkningar och ryggvärk. Vi var unga, men lät som pensionärer.
Det svåraste var att förstå att riktig vila inte riktigt finns. Även helgerna förvandlades till att-göra-listor: tvätt, städning, planering av veckan, handling och laga något som är trasigt. En lördag stod jag och grät medan jag tvättade golvet, för jag tänkte: Jag vilar inte ens när jag är ledig. Som barn kallade jag det frihet, men i själva verket gjorde jag allt som vuxna brukade göra för mig men nu fanns ingen där som kunde hjälpa.
Och jobbet blev inte alls som jag trodde. Jag tänkte att arbete skulle ge någon typ av tillfredsställelse. Ingen förklarade att det innebar att le när man egentligen inte orkar, stå ut med idiotiska kommentarer, jaga mål som förändras varje vecka och att stor del av lönen försvinner till saker man knappt märker. En dag satt jag och räknade ut om jag skulle äta lunch eller spara pengarna till SL-kortet. Det var det ingen som berättade när jag var barn. Ingen sa att vuxenlivet är en ständig mental ekvation.
Jag trodde att att bli vuxen betydde frihet. Men det är egentligen en märklig balans mellan trötthet, ansvar och korta, små stunder av ro.
