Ända sedan jag var liten har jag varit en sån där person som skulle hjälpa till till och med en ärkefiende, om det krävdes. Jag har aldrig tänkt att min svärmor skulle hamna i den kategorin, men man måste ju ändå säga: min svärmor är faktiskt en fantastisk kvinnaotroligt snäll och artig. Härom veckan hände det dock något tråkigt: hon blev riktigt sjuk, hamnade på sjukhus och fick kämpa sig tillbaka till livet även efter hemkomsten.
Så, utan att dryfta saken med min man, tog jag hem henne till oss, så vi kunde ta hand om henne tillsammans. Jag var rätt säker på att maken min, Johan, skulle bli glad att hans mamma var i goda händer. Men hela vägen hem såg svärmor, Kerstin, ut som att hon funderade på något svårtliksom allvarligt och tyst. Som om hon ville fråga något men inte riktigt vågade. När vi kom in, hjälpte jag henne av med skorna, bäddade hennes säng och kokade den där klassiska fisksoppan man gör när nån är sjuk. Jag ville verkligen göra båda två glada.
Men, när Johan kom hem, då blev det plötsligt mindre glatt. Han såg att Kerstin låg nerbäddad i gästrummet och utbrast: Varför ligger den där parasiten här?! och fick för sig att slänga ut henne med detsamma. Jag fick nästan stoppa honom fysiskt. Hade det inte varit för mig, så hade han utan att blinka sparkat ut sin egen mamma på gatan (och vi snackar ändå Stockholm i november inte idealiskt för hemlösa). Vi är fortfarande gifta, men jag kan inte riktigt sluta vara besviken över hans snåla och osympatiska beteende. Det är något som är lätt att skämta bort, men jag undrar ändå: har han aldrig hört talas om svensk lagom och lagom medkänsla?
