Du är ju redan femtiotvå, vem skulle vilja ha dig, brukade Erik säga och flina. Men Ylva tänkte att det kunde väl testas.
Ylvas man, Erik Pettersson Larsson, var en man med teorier. Inte en, utan kanske tjugo, alla med samma odiskutabla självklarhet. Som att riktig ärtsoppa bara går att göra med fläsk. Eller att katter är klokare än hundar. Att man alltid ska ha volymen på fyrtiotvå när man ser på TV, aldrig mer eller mindre. Men hans huvudteori löd: Kvinnor över femtio intresserar inte män längre.
Han variera gärna sitt sätt att uttrycka det, beroende på humör.
Ibland vetenskapligt: så är naturen, Ylva, inget personligt.
Ibland filosofiskt: livet är så, inget att göra åt.
Men oftare, särskilt när Ylva tog på en ny klänning eller lade på läppstift, enkelt och självklart: du är redan femtiotvå, vem bryr sig om dig.
Inget frågetecken där. Faktum.
Ylva var alltså femtiotvå. Hon jobbade som ekonomiansvarig på ett byggföretag, tränade yoga på morgnarna, läste romaner på kvällarna och bakade kanelbullar åt Erik på helgerna, vilka han åt med god aptit, utan minsta tanke på vem som stod bakom dem.
De hade varit gifta i tjugosex år. Under den tiden hade Erik lagt på sig mage, blivit tunnhårig och utvecklat sina teorier. Ylva också, fast på ett annat sätt.
Vännen Anna noterade det först.
Ylva, sa hon en dag över kaffe, med den där speciella blicken som betydde: nu kommer jag säga något viktigt och lite tokigt. Vet du om att du är vacker?
Äsch, sluta nu, svarade Ylva som vanligt.
Jag menar det verkligen. Faktiskt på riktigt. Och du, ska vi inte registrera dig på en dejtingsajt? Bara på skoj. Ett litet test.
Ylva ställde ned koppen.
Har du blivit helt galen?
Vi fyller bara i profilen. Hittar en fin bild. Får se vad som händer.
Det händer inget, sa Ylva. Jag är redan femtiotvå. Ingen bryr sig om mig.
Men hörde sin egen röst, och kände igen Eriks ord och tonläge.
Anna var av handlingskraftigt slag. Att övertala folk var inte hennes stil; istället gjorde hon det bara svårare att tacka nej. Moralisk utmattning snarare än fysisk. Så den kvällen dök hon upp hos Ylva med sin laptop under armen, en flaska vin i handen, och ett ansiktsuttryck som sade att saken redan var avgjord.
Nu ska vi fixa en dejtingprofil till dig. Snabbt, snyggt och prydligt, sa hon medan hon korkade upp vinet.
Vänta lite nu, har du tänkt gå bakom min rygg? började Ylva, som stått kvar i sitt förkläde.
På dejtingsajten. Du minns väl?
Du sa det. Och jag sa nej.
Nej, du sa vem skulle vilja ha mig. Och det är något annat.
Ylva såg på henne, Anna såg tillbaka. I Annas blick fanns orubblig övertygelse.
Anna, jag är femtiotvå.
Jag vet, jag har känt dig i trettio år. Spelar det någon roll?
Ylva suckade och satte sig; inte för att hon gav upp, utan för att benen värkte.
Har du nån bra bild? frågade Anna och öppnade datorn.
Bara från nyår. Där står jag med ett glas i hörnet och tittar bort Erik ringde tre gånger den kvällen och undrade när jag skulle komma hem.
Visa då.
Ylva visade bilden. Anna tittade länge.
Den är bra. Varför går du alltid kutryggig i verkliga livet, men inte på bilden?
Ingen ser mig när jag är på bild, svarade Ylva, och insåg sen själv inte riktigt vad hon menade.
Anna hällde upp vinet.
De skrev profilen långsamt, eller rättare sagt Anna skrev, och Ylva protesterade mot nästan varje fråga.
Syfte? Skriv sällskap, föreslog Anna.
Jag vill inte ha sällskap, invände Ylva.
Skriv ändå.
Beskriv dig själv. Ska jag skriva ekonomiansvarig, mästare på ärtsoppa, gift med en teorikunskapsman över kvinnor över femtio?
Vi skriver: aktiv, nyfiken, gillar att läsa och resa.
Jag reser aldrig nånstans.
Vill du resa?
Ylva funderade.
Ja.
Då har vi inte ljugit.
De valde nyårsfotot Ylva i mörkröd klänning, håret uppsatt, ögon som faktiskt glittrade. Erik såg henne aldrig i den klänningen, han sov innan hon kom hem den kvällen.
Sådär, sa Anna och slog igen laptopen. Nu väntar vi.
Väntar på vad?
Det får du se.
Ylva tog ett glas vin, såg ut genom fönstret. Där var det kväll, svagt lyse, nakna björkkvistar, inget särskilt alls. Erik kollade på TV i rummet bredvid volymen exakt fyrtiotvå. Precis som vanligt.
Nåväl, tänkte Ylva, en profil kan väl inte skada. Det händer ändå inget.
Hon drack upp och gick för att diska.
Dagen efter tänkte Ylva knappt alls på profilen. Hon for till jobbet, satt halva dagen med kvartalsrapporten, åt en tråkig lunch i personalmatsalen, och kom på sig vid fönstret med att räkna duvor utanför.
Mobilen låg i väskan.
Vid fem plockade hon upp den ändå. Kanske hade Erik hört av sig. Det hade han inte. Men ett meddelande från dejtingsajten lyste upp: en röd siffra.
Siffran var 11.
Elva meddelanden. På en dag.
Ylva stirrade på telefonen, la ner den igen. Väntade. Tog upp den.
Elva.
Spammare förstås, tänkte hon.
Nope. Elva män med bilder, namn och ganska personliga hälsningar. Några kortfattade: Hej, intressant profil. Några långa och eftertänksamma. En, Mats, femtiofyra, hade skrivit tre stycken om böcker, om att han sällan sett ett så levande leende, och om sina resedrömmar.
Ylva läste två gånger.
Resor ja, det skrev ju jag, tänkte hon, lite skamsen men bara lite.
På kvällen ringde hon Anna.
Elva stycken, sa hon som inledning.
Redan?! Jag sa ju det! jublade Anna.
En av dem skriver om böcker.
Svara.
Nej.
Ylva.
Jag är gift. Och femtiotvå.
Svara ändå.
Ylva svarade inte. Diskade och tänkte på Mats med hans tre stycken.
Galen, tänkte hon, men morgonen därpå tittade hon ändå in. Nu var siffran inte elva längre.
Tjugoåtta.
Ylva satte sig på sängkanten. Erik sov fortfarande.
Tjugoåtta nya.
Hon bläddrade försiktigt, som om något kunde gå sönder. Där var Anders, fyrtioåtta, ingenjör, rolig bild med katt. Mikael, femtiosex, slips och allvar, skrev: Du är väldigt vacker. Så Daniel där stannade Ylva till fyrtioen, foton från fjällen, skrev bara: Hej. Berätta mer om dig själv.
Fyrtioen. Elva år yngre än hon.
Ylva la ifrån sig telefonen. Tog upp igen.
Vid andra kvällens slut var det över femtio.
Femtiotre, medan hon räknade. Femtiotre meddelanden.
Hon satt i köket, drack te och bläddrade bland dem som någon som hittat en skatt istället för limpmjölk. Där var Lennart, femtio, företagare, skickade poesi visserligen lånad, men ändå. Nils skrev: Du fångade mitt intresse, vill gärna lära känna dig. Daniel från fjällen skrev igen, artigt, bara: Är du upptagen? Ingen fara.
Ylva stirrade länge på det där meddelandet.
Erik muttrade med TV:n. TV:n svarade. De gick bra ihop.
Vem skulle vilja ha dig? tänkte Ylva.
Femtiotre män på två dagar. Några jämngamla, några yngre. En dikt; en väntar snällt på svar.
Eriks teori började skaka, långsamt, som gammalt parkettgolv.
Ylva drack upp sitt te, ställde koppen i diskhon och såg för första gången på länge sitt ansikte i det mörka köksfönstret på riktigt, inte bara hastigt. Där stod en kvinna på femtiotvå. Rak rygg. Vackra ögon. Som fått femtiotre meddelanden på två dygn.
Det var inte dåligt, viskade Ylva.
Spegelbilden verkade hålla med.
Telefonen låg på sängbordet.
Erik sträckte sig efter sina glasögon precis när skärmen lyste upp: ett nytt meddelande. Han tog mobilen utan att förvänta sig något alls. Tittade. Rynkade pannan.
Tittade igen.
På skärmen stod: Daniel: God morgon! Tänkte på dig…
Erik satte sig långsamt upp. Som någon vars värld rubbats, men som ännu inte vet om det är till det bättre eller sämre.
Ylva, ropade han.
Ylva, som kokade kaffe, tog god tid på sig.
Ja?
Hon kom in, lugnt, med kaffekoppen i handen. Erik höll telefonen långt från sig, som om han höll i något levande och farligt.
Vad är det här? frågade han.
Ylva såg på skärmen, sedan på honom, tog en klunk kaffe.
Ett meddelande.
Från vem? Den där Daniel?
Från dejtingsajten.
En tystnad följde.
Vadå dejtingsajt?!, utbrast Erik. Har du registrerat dig där?
Ja.
Varför?!
Ylva ställde koppen, såg på sin man, utan ilska, mer en förvånad nyfikenhet, ungefär som inför en gåta man redan visste svaret på.
Jag ville testa din teori, sa hon.
Vilken teori?
Om kvinnor över femtio. Du vet, vem skulle vilja ha dig?”
Erik slöt munnen. Tittade på telefonen igen där låg nu tre till meddelanden.
Hur många har du fått?
Femtiotre på två dygn, berättade Ylva.
Femtiotre, mumlade Erik. Det gick knappt att få in i huvudet.
Vissa är till och med yngre än jag, tillade Ylva, tog koppen och gick ut i köket.
Erik Pettersson Larsson blev stående i rummet med telefonen i handen. Ute var det en vanlig morgon lyset släckt, björken kal, småfåglar på taket. Allt var som förr. Bara teorin höll inte längre.
Inte alls.
En kvinna kan vara älskad och uppskattad oavsett ålder så länge hon själv vågar tro på sitt värde.
