Min granne älskade att lyssna på rockmusik klockan två på natten. Jag köpte en fiol till min son och vi började öva skalor exakt klockan åtta på morgonen, precis när grannen brukade somna.
Prick halv två på natten började taket ovanför min sovrums säng bete sig märkligt. Först hördes ett dovt mumlande, som om åskan mullrade långt borta, sedan satte basen igång så att kristallen i vitrinskåpet skallrade nervöst till trummornas rytm.
Min granne hette Viktor Svensson. Han dyrkade “konst” som bestod av att metodiskt och timmar i sträck lyssna sig igenom hela diskografin av Sabaton och tidiga Kent, ackompanjerat av tveksamt öl och till det, när som helst på dygnet.
Jag är en ganska konflikträdd person. Jag arbetar som redovisningsekonom, ensamstående med min sjuåriga son, Linus, och drömmer mest om att få sova ostört om nätterna. Men när du vaknar och det känns som att Joakim Brodén skriker “Carolus Rex” rakt in i ditt öra, så ger även den mest fredliga snabbt upp.
Första gången gick jag upp till honom kring tvåtiden på natten iklädd morgonrock och tofflor. Mannen som öppnade dörren var omkring trettio år, rufsig, och ögonen flackade. Det luktade cigarettrök och hårdrock i hela trapphuset.
Viktor, nu får du väl ändå ha lite hänsyn, sa jag och försökte hålla mig lugn. Det är natt, jag ska upp till jobbet, Linus ska till skolan.
Vadå? sa han förvånat och lutade sig mot dörrposten. Det är ju inte så högt, utrustningen är bra, basen är mjuk.
Jag har min taklampa som gungar, svarade jag matt.
Okej, jag sänker, muttrade han och slog igen dörren.
Tio minuter blev det tyst. Sedan drog allt igång igen.
Nästa dag bestämde jag mig för att spela enligt reglerna. Jag ringde polisen. De dök upp efter en och en halv timme, då rockfesten var över och Viktor sov djupt. Poliserna ryckte på axlarna: “Det är inget oväsen nu, inget att anteckna. Skriv till fastighetskötaren.”
Fastighetsskötaren kom faktiskt, men först en vecka senare.
Jag har pratat med honom, sade han i telefon. Han lovade att ta det lugnare, men böterna är symboliska, det bekommer honom nog inte.
Och det fortsatte. Varje natt slog samma rytm mot mina nerver: “dunk-dunk-dunk”. Jag började dricka örtte mot oro, gick till jobbet med grått ansikte och hatade både huset, Viktor och min egen maktlöshet.
Linus har talang det måste man ta vara på
Idén kom plötsligt en lördagsmorgon. Jag satt i köket med kaffekoppen och betraktade de mörka ringarna under Linus ögon. Han sov också dåligt.
Mamma, får jag lära mig spela fiol? frågade han, medan han scrollade något på mobilen.
Har du någon gång hört ett barn spela fiol för första gången? Det är inte musik. Det är ett ljud som får dig att vilja fly direkt: ett gällt skrik, som om verkligheten själv rivs sönder.
Självklart, Linus, sa jag och log för första gången på länge, ett riktigt rovdjursleende. Och vi köper en riktigt bra fiol.
Vi gick till musikaffären samma dag. Säljaren, en artig äldre man, hjälpte oss att hitta en “kvartsfiol”.
Har pojken gehör? frågade han.
Han har otroligt bra motivation, svarade jag.
Samtidigt studerade jag den lokala “ordningslagen” noga. Oväsen är tillåtet på vardagar från klockan åtta på morgonen, och på helger något senare.
Viktor brukade somna vid fyra på morgonen. Och klockan åtta sov han allra djupast.
Måndag. Morgon. Jag och Linus står mitt i rummet.
Nu kör vi, Linus. C-dur skala. Högt och tydligt.
Det som följde går inte riktigt att beskriva. Ljudet liknade kattens jamande när den fastnat i dörren, blandat med nagel mot glas. Fiolen, utan dämpning, skickade sitt ekande ljud genom betongväggarna direkt till grannen ovanför.
Efter tio minuter hördes något braka till ovanifrån. Troligen Viktor själv. Fem minuter senare bankades det i elementet. Vi slutade inte lagen var på vår sida.
Klockan 08:20 ringde det på dörren. Jag öppnade. Där stod Viktor, i linne och boxershorts, med röda ögon och ansiktet av någon som varit med om en katastrof.
Vad håller ni på med?! väste han. Det är ju tidigt, folk sover fortfarande!
God morgon, Viktor! sa jag glatt. Vi övar. Linus har talang, läraren rekommenderade minst en timme före skolan.
Är det här ett skämt? Jag har ont i huvudet!
Märkligt, sa jag. Vi är ju inte höga. Hur tyckte du att “Carolus Rex” var inatt? Jag tyckte att basen var lite svag.
Han tittade på mig, sedan på Linus, som stod i hallen med fiolen som en liten soldat.
Gör ni det här med flit?
Det här är konst, Viktor. Det kräver uppoffringar.
Försoning genom musik
Vi höll på exakt en vecka. Varje morgon, prick klockan åtta. Redan på tredje dagen slutade nattkonserterna ovanifrån Viktor hoppades att om han höll tyst så skulle vi sluta. Men studier får man inte avbryta.
Fredag kväll kom han ner själv. Nykter, i jeans och skjorta.
Hör här, granne, sa han trött. Kan vi komma överens? Jag står inte ut längre. De där ljuden snurrar i mitt huvud hela dagen.
Jag lyssnar, sa jag och bjöd in honom i köket.
Jag lade fram ett papper och en penna.
Reglerna är enkla. Helt tyst efter 22:00.
Och om jag har gäster? försökte han förhandla.
Och om Linus får inspiration klockan sju på söndagsmorgonen? svarade jag lugnt.
Viktor ryckte till.
Okej. Tystnad efter tio. Det är en deal. Och fiolen… säljer ni den?
Nej, sa jag. Den finns kvar. Som en garanti för avtalet. Den ligger på garderoben, laddad och redo.
Vi skrev på vårt “tystnadspakt”. Och den har fungerat i ett halvår nu. Linus har faktiskt lagt fiolen på hyllan nu är han intresserad av schack.
Det är lugnt i trapphuset. Ibland hälsar vi i hissen. Viktor ser på min son med försiktighet och på mig med respekt. Det verkar som att han har lärt sig: En tyst kvinna med ett uppfostrat barn kan vara långt farligare än vilken hårdrockare som helst.
Och jag har förstått att ibland behöver man stå upp för sig själv men med kreativitet och finess. Det är så man bygger verklig respekt för varandra.
