En kvinna, femtiosex år ung, började plötsligt lägga märke till att tiden inte direkt gick baklänges för henne snarare slog åren till med full fart. Det är ju inget konstigt alls, helt enkelt livets gång. Men ändå stirrade hon skräckslaget på sin spegelbild. Åldrandet kom nästan som på löpande band som om någon smygtog lite ungdom varje dag och duttade på extra rynkor som kvällsmask.
Och alldeles nyligen hade hon ju sett så pigg ut! Faktum är att den gamle gubben, som jämt satt på bänken mitt på innergården i alla slags väder, aldrig missade att dela ut sina vanliga komplimanger:
Nämen, vad vacker du är! Vilken fantastisk flicka!
Hon passerade alltid den skröplige gubben. Han lyfte sin lilla keps eller den varma mössan och drog sitt repeterande:
Vilken vacker flicka du är!
Damen gick vidare, smålog och kände sig lite lätt om hjärtat. Och visst resten av dagen snappade hon upp fler komplimanger. Hon såg faktiskt strålande ut!
Men så slog det henne: Hon hade inte sett gubben på flera veckor. Ingen på bänken. Hon frågade grannarna och fick höra att den gamle, Håkan Bergström kallades han (vem hade kunnat gissa det?), hade blivit flyttad till ett äldreboende. Alla barnen bodde i Göteborg och Umeå, och släkten hade inte riktigt möjlighet att sköta om honom. Nittio bast var han visst, och behövde både omsorg och lite vård.
Med det glömdes funderingarna på egna rynkor bort. Hon kunde inte sluta tänka på stackars Håkan. Hon tog reda på adressen, packade ner små presenter en påse Malaco och ett korsord, man vill ju inte komma tomhänt och åkte på söndagen till äldreboendet ute i Enskede.
Och där satt han! Håkan, glad som en lärka, mumsade mannagrynsgröt med smörklick. Hon blev rörd när han utbrast:
Nämen, så roligt att se dig! Vad pigg du ser ut! Vilken vacker flicka du är!
Plötsligt kom det dit både tant Elsa och farbror Stig som ville tala om hur trevligt det var att hon hälsade på. De överöste henne med beröm och vänliga ord. När hon kom hem och kikade i spegeln, var det knappt hon kände igen sig. Kinderna blommade, ögonen glittrade, håret hade fått styrsel och lock, rynkorna var nästan borta! En riktigt charmig dam. Till och med yngre än sin ålder. Ungdom och skönhet hade liksom hittat tillbaka är inte livet märkligt ibland?
Det var inget mindre än ett litet mirakel. Från den dagen började damen åka till äldreboendet varje söndag. Hjälpte till, höll i danslektioner för pensionärerna inte för att bli yngre, utan för att det helt enkelt kändes så gott i hjärtat att göra någon glad. Att få vara någons dotter eller barnbarn för en stund. Och att få höra:
Så fin du är idag!
Andra människor är som speglar. Men inte vilka speglar som helst förbluffande magiska. Efter att ha träffat vissa personer till och med ryggen rakar sig, stegen blir lättare, ögonen glimmar, man går runt och småler. Och det finns de som gör en till en krokig gnom eller grå gammal gumma på nolltid.
Så man måste vara rädd om sina magiska speglar, de där varma, hjärtliga människorna som säger vänliga saker från hjärtat. Och gamla människor, dem ska man hålla hårt om. Så länge det finns gamla människor kvar är vi själva fortfarande lite unga, och det finns saker vi kan göra för att hjälpa till. Det tycker kvinnan som fick tillbaka både glädje och lyster. Och hon, hon har minsann alldeles rätt.
