Jag och min fästmö, Linnea, älskar verkligen varandra. Vi är båda tjugo år gamla. Vi har varit vänner sedan fjärde klass och redan i sjätte klass blev vi tillsammans. Vi fick en son när vi var väldigt unga.
Självklart var det inte riktigt vad våra föräldrar hade hoppats på, men det blev så. Vår son är en riktig skatt för oss! Idag fyller han tre år. Vi har en egen lägenhet, och jag har bestämt mig för att gifta mig med min kära Linnea.
Vi har bjudit ungefär hundra personer till bröllopet. De flesta av dem är släktingar från olika delar av Sverige. Även om vi inte har särskilt tät kontakt med alla, känns det fel att inte träffas vid ett sånt här tillfälle.
Sedan vi berättade för alla om det kommande bröllopet började min mamma försöka övertala oss att det vore bättre om vi inte tog med vår son, utan lämnade honom med en barnvakt.
Hon sa att vi måste tänka på hur han mår, på hans tillstånd, och inte belasta någon med det. Alla vill ju koppla av och ha roligt. Att hela tiden ha koll på sitt barn är bara jobbigt. Vi skulle ändå inte ha tid för det, menade hon. Han är fortfarande liten och han förstår ju ingenting.
Jag och min blivande fru tycker att vår son måste vara med på en så viktig dag i våra liv. Det här ögonblicket kommer aldrig igen. Min moster, mammas syster, har erbjudit sig att ta hand om honom under ceremonin, så vi behöver inte oroa oss. Då kan hela familjen känna sig lugn.
Men min mamma beter sig underligt, går omkring och klagar över att vår son inte borde vara med på bröllopet. Efter ett tag förstod jag varför hon inte ville att sitt barnbarn skulle vara där.
Det visade sig att mina föräldrar hade bestämt sig för att inte berätta för någon om vårt barn. Nu vet de inte hur de ska förklara det för hela familjen. De skäms över att sanningen ska komma fram.
Mamma säger att hon tycker det är pinsamt om folk får veta att jag fick barn innan jag var gift. Det är inte många som blir föräldrar vid så unga år. Man riskerar att folk ser ner på en. Hon tycker inte vi ska avslöja det.
Förmodligen är min mamma mest orolig för vad släkten ska säga om henne. Hon har kontaktat några släktingar, men ingen av dem har sagt något om det.
Jag blev väldigt arg på henne. Och hon var besviken på mig.
Nu känner jag mig obekväm, som att vi skulle ha blivit föräldrar på något olagligt sätt. Jag har tagit upp situationen med mina föräldrar flera gånger. Min inställning är densamma, medan de håller fast vid sin.
De som står oss närmast har inte stöttat oss. Mamma upprepar att om jag inte lyssnar på henne så slutar jag att vara hennes son. Jag har aldrig trott att något sånt skulle hända mig.
