Han böjde sig ner mot schäfern. Hon kastade en uppgiven blick på mannen och vände bort huvudet. Hopp hade hon slutat med för längesen. Människor, ja, dem kände hon alltför väl…
På gatan kallades de helt enkelt hundgänget. Men mannen som bodde i ett av husen i kvarteret sa alltid: “Det är ingen liga. Det är fem hundar som håller ihop för att överleva.”
Ledaren var den gamla schäfern tydligt före detta hemmadjur. Förmodligen hade hennes tidigare familj dragit till Mallorca och aldrig sett sig om. Det var hon som höll flocken nära sig, styrde, skyddade och såg till att den lilla utomhusfamiljen inte splittrades.
Han matade dem varje dag. Morgonen på väg till jobbet, kvällen när han kom hem. Varje gång han dök upp började fem svansar snurra som propellrar, ibland som kringlor, ibland slängandes lågt. Glädjen i deras ögon kunde nästan få en stodperson att gråta. De hoppade, tryckte fuktiga snutar mot hans händer, slickade hans fingrar. I deras blickar fanns allt tacksamhet, tillit, hopp.
Vad kan en hund hoppas på, en som blivit övergiven för att dö på gatan? Ändå hoppades de. De trodde. De älskade. Så han såg alltid till att aldrig komma tomhänt deras väntan var helig. Och de fanns alltid där.
Men just den morgonen kom bara fyra fram till hans fötter. De jämrade sig, kastade oroliga blickar mot den bortre delen av gatan. Mannen fattade direkt något var fel.
Han suckade tungt och ringde jobbet:
“Jag blir sen, någon har krisat.”
Längst ut på den långa gatan, i ett bostadsområde i utkanten av Stockholm, låg schäfern under några buskar. Hon hade blivit påkörd. Här var en kurva där vissa bilar gärna gasade på som om de var på rallyväg. Den här gången hade turen tagit slut.
De fyra små hundarna pep och såg bedjande på honom han var deras enda människa.
Han böjde sig ner mot schäfern. Tårar rann från hennes ögon. Hon såg på honom med samma uppgivna blick och vände bort huvudet. Hopp var ett bortglömt kapitel. Människor kände hon bättre än en tax känner sitt staket. Det enda som bekymrade henne nu var vad som skulle hända med de fyra hon ansvarade för.
Aj då… Gör det ont? sa han lågt och dammade fram mobilen.
Han fixade ledigt, hämtade bilen och bar försiktigt in schäfern på baksätet. De fyra kompisarna hoppade bredvid, gnuggade sig mot hans händer, som om de ville tacka.
På djurkliniken suckade veterinären:
Det bästa vore nog att avliva. För många ben helt kras, chansen är liten, behandlingen dyr
Finns det en chans? avbröt mannen.
Det finns alltid ett strimma hopp, svarade veterinären. Men smärtan blir stor. Är det värt det?
Det är det, sa mannen tvärsäkert. För mig, och för henne. Och för de fyra där ute hur ska jag annars kunna se dem i ögonen?
Veterinären såg länge på honom, och nickade:
Då kör vi igång.
Efter en vecka fick han hämta schäfern från kliniken. De fyra hundarna hade inte lämnat hans veranda på hela tiden. Deras glada tjut när han kom tillbaka var så högljutt att till och med den sargade schäfern blev piggare och försökte slicka sina vänner.
Han bar in henne och gick ut till de andra och höll en liten föreläsning. Om att hem innebär ansvar. Att det finns nya regler, och att gatan är ett avslutat kapitel.
Hundarna satt tysta och lyssnade. Han stannade, såg på dem och log:
Nu då? Vad väntar ni på? Kom in!
Och så öppnade han grinden.
Schäfern blev bättre med rekordfart. Hon försökte hela tiden resa sig och gå till sina kompisar, men mannen vaktade så hon inte överansträngde sig. När benpiporna läkt och hon stadigt stod på alla fyra, hängde mannen ett speciellt halsband runt hennes hals förgyllt, med en liten klocka.
Nu sticker han ut till jobbet tidigare än tidigare. Går längs den långa tomma vägen, promenerar med fem hundar i koppel: fyra små, tokiga med kringlesvansar, och en stor gammal schäfer med guldklocka på halsbandet.
Ser ni deras blickar nu har de ett hem. Och hon har ett halsband. Och schäfern går, stolt med huvudet högt.
Ni förstår nog inte, ni har aldrig haft ett sånt halsband med klocka. Men en hund fattar direkt: så går den som blir respekterad.
Så går de mannen som inte gick förbi och de fem hundar som aldrig slutade hoppas och älska, trots svik från människosläktet.
De spatserar och är glada. Över vad? Tja… kanske över varandra. Kanske över solen. Och kanske över att det fortfarande finns kärlek kvar i världen.
Och när man möter deras blickar, förstår man: så länge sådana ögon finns, är inte allt förlorat.
