Féen
Och när jag blir stor då ska jag bli en fé!
Hedvig, varför vill du bli en fé?
För att jag vill det!
Hedvig hoppade ner från mammas knä, där hon just tagit emot femårsfirandets gratulationer, och flaxade ut sin fluffiga kjol.
Mamma, féer är alltid fina och smarta! Och kan allt! Det vill jag med!
Självklart kan du det! Emma försökte fånga dottern i en kram, men Hedvig smet undan med ett steg åt sidan.
Och tårtan då?
Kommer snart! Gå iväg och lek med barnen så länge, så ropar jag sen. Okej?
Okej!
Emma log när hon såg Hedvigs lockar som hoppade upp och ner efter morgonens hårkamp var det tur de satt kvar. Envis unge. Och klok! Vem kan formulera sina önskningar så tydligt vid fem? Alltså, jag kan allt!
Bara man inte kväver den där tron på sig själv, Emma, sa bästa väninnan Sofia och nickade menande. Många föräldrar börjar tråka med man måste vara realistisk, och sånt. Men tror man bara på sin unge då fixar de det. Jag vet, min lilla Matilda, när hon kom till dansstudion första gången att…
Åh gud, Matilda är ju ett praktexempel! Hjälp mig nu tjejer tårta ska fram! Emma snurrade på klacken mot köket.
Det stora huset dånade av barnröster. Golvet var översållat med konfetti och ballongsnuttar. Någon hade slängt en tulpanbukett i hörnet, och Emma rynkade ögonbrynen. Tulpanerna hade hennes mamma, Margareta, beställt som födelsedagspresent till Hedvig. Nu bodde Margareta här, men förr var besöken hos dottern få, hellre tog hon hand om Hedvig hemma hos sig.
Jag känner mig inte bekväm hos er, Emma. Rädd att ha sönder något, det är för tjusigt för mig.
Men mamma! Sluta larva dig. Tjusigt? Vi har det precis efter vad vi har råd med. Oskar jobbar jämt, och jag med. Vi har förtjänat att unna oss.
Mmm, men ändå, hemma är lugnast.
Okej, var du vill viktigast är ju att Hedvig har det bra!
Margareta tog hand om Hedvig från dag ett.
Jag har inte tid, mamma, Emma smet på med mascara och kammat håret innan jobbet. Stannar jag nu, då försvinner allt slit och det folk som litar på mig så funkar det bara. Det är inte bara mina pengar; det är hela personalen också. Men Hedvigs framtid går först.
Men är det inte viktigare för henne att mamma är nära nu när hon är liten?
Åh, inte nu igen, mamma! Jag vet vad som behövs! Vem, förutom jag, ska ta hand om henne ekonomiskt?
Oskar då?
Mamma, allvarligt? Han är pappa, klart han bidrar men han är man. Idag är han här, imorgon kanske någon annanstans. Vad gör jag då?
Du har märkliga tankar, mitt barn. Har han någon annan?
Hur ska jag veta?! Haft tid och kolla kanske? Ingen aning. Jag har varit helt utloggad sen graviditeten. Det är bara att gasa, mamma. Och du ska hjälpa till!
Självklart! Margareta lutade sig över Hedvigs säng. Lilla pluttan… Du var faktiskt tyngre än hon.
Och? Liten eller stor det jämnar ut sig.
Hedvig blev aldrig riktigt stark. Förkyld mest jämt, men Margareta slutade noja och ringde deras distriktsläkare så fort det behövdes. Emma hann aldrig.
Mamma, hon har ju ingen feber! Behandla! Jag har möte, kan inte prata.
Hedvig klamrade sina varma armar kring mormors hals och snuttade in sig mot axeln med en liten snyftning.
Inga problem, älskling. Nu blir det hallonsaft och saga vill du ha saga om féen?
Åh, ja!
Fina bilderboken om féer hade pappa Oskar köpt i London.
Men Oskar, den är ju på engelska?! Margareta bläddrade.
Vadå? Dags att vänja sig vid språk! Du har ju varit lärare på universitet i åratal. Du klarar en barnbok!
Klart. Men bäst jag sätter igång med språket tänkte jag…
Deras små triangelvardag blev meningsfull. Margareta levde för Hedvig nu åtminstone kändes livet viktigt igen.
De tio åren efter Emmas examen och giftermål var ett töcken. Sällan träffades de, för Emma hade aldrig tid. Margareta ledsnade på att tjata och gav upp. Hon saknade de där kvällarna när lilla Emma satt hopkrupen i köket, drack mintté och berättade om sin dag. Emma hade varit hela hennes värld.
Hon fick sin dotter tidigt, knappt nitton. Giftermål på grund av känslostormar men slutade surt. Året efter hade maken försvunnit, bara lilla Emma kvar, och när Emmas mormor blev sjuk blev de tolv kommande åren ett enda långt släpande. Sjuk mamma, krävande barn. När skulle hon hinna med sig själv? Hon glodde i spegeln och vände sig bort aldrig snygg, aldrig charmerande. Enda var att i ansiktet fanns något fängslande, även om resten var mediokert.
Det hon själv saknade, fick Emma skönhet. Margareta bet sig i läppen för att inte le stolt. Så lyckad unge! Bara hon får ut sin potential. Så det blev balett, musik, engelska, franska… Vid studenten kunde Margareta påstå att Emma var ett praktexemplar. Enda var att Emma var så obeveklig i sina intressen. Hon tålde inga oförrätter, bet ifrån så journaliststudenter häpnade. Hennes önskemål hade alltid högsta prioritet, även om de innebar hårda tider för hela familjen.
Mamma, jag MÅSTE ha de skorna. Jag kan inte gå på första jobbintervjun i gamla dojor. Hur ser det ut? Det är viktigt!
Margareta plockade ut sparade semesterpengar till dottern. Skit i havet! Bara Emma klarade sig som hon ville.
Bröllopet med Oskar blev kulmen av ansträngningarna. Margareta, tårögd men lycklig, såg dottern skrida fram på arm med brudgummen i stan bästa matsal. Oskar kändes aldrig riktigt rätt, men, jaja folk är olika, och affärsmän hade hon aldrig haft att göra med och tröstade sig att dottern sagt innan bröllopet:
Mamma, det är kärlek, men också avtal. Tryggt är ordet. Inga krav på gammalt från dag ett är det partnerskap, men jag måste ge honom en son. Då kan vi omförhandla.
Märkligt…
Nä, det är så man gör nu, mamma. Världen är annorlunda.
Bara du är lycklig…
Sen blev det aldrig mer prat om saken. Emma satsade på företaget Oskar fixat åt henne, samtidigt som hälsoproblem gjorde sonen svår att ordna.
Hedvig föddes mot alla odds.
Hur kan man lita på ultraljud? muttrade Emma och vek ihop ett blått babytäcke. TRE gånger har de sagt pojke! Ser det här ut som en pojke?
Och vad är fel på flickor?
Men åh, mamma såklart inget! Men… jag väntade mig något annat, och den där tiden…
Men du kommer få en son, Emma. Lugn.
Hoppas det…
Men tester och läkartider gav inget. Hon bytte klinik efter klinik utan framsteg.
Jag vet inte vad jag mer kan göra, mamma.
Fokusera på barnet du har istället?
Mamma!
Nej, men Hedvig är fyra, snart fem. Fantastiskt barn. Vem säger att pappor bara älskar söner? Du är smart, byt avtalets fokus bara!
Emma funderade. Kanske hade mamma rätt.
Då måste Hedvig vara hemma hos oss.
Men Emma…
Ingen diskussion. Hon är för mycket hos dig.
Men hon är van vid mig!
Vem har sagt att vi ska sluta ses? Du kommer fortsätta hjälpa till. Ingen nanny behövs när mormor finns. Kanske flyttar du in helt?
Nej! Margareta skakade på huvudet. Då får jag nog panik. Men Hedvig vill jag se lika mycket som förr.
Men verkligheten styrde: Hedvig blev sjuk första veckan hemma, och Margareta flyttade temporärt in i villan.
Perfekta förutsättningar massor av plats, och du har barnet nära så du oroar dig mindre!
Margareta tittade ut över gästrummet. Hon nickade motvilligt.
Jo… barnet nära…
Hon försökte blunda för den kyliga stämningen mellan Emma och Oskar det var deras sak. Den lilla yviga Hedvig, som susade runt i villan, var ändå hennes fokus.
Mormor, det är större här än hos dig! Hedvig snurrade runt i vardagsrummet. Får jag skaffa hund nu?
Inte mitt beslut, min vän.
Men varför? Är det inte ditt hus?
Nej, mitt barn. Ditt hem, och dina föräldrars. Jag har min egen lilla lägenhet, där bestämmer jag. Här är det annorlunda.
Så du kan inte säga nej heller?
Beror på. Spilla ut mjölk över hela bordet ja. Skaffa hund nej.
Aha!
Hedvig satte sig på golvet och såg ut som sin mamma före ett riktigt snilledrag. Det slutade alltid med att allas önskemål föll inför Emmas.
Jag snackar med pappa! sa Hedvig och reste sig.
Det samtalet kom på kvällen. Hedvig stegade rätt in till Oskar, trots att han grymtade, och frågade:
Älskar du mig?
Oskar blev paff. Dottern var inte riktigt hans grej; oftast blev det mest ett snabbt Hej gumman! och sedan glömdes hon bland jobbmötena. Nu blev han ställd.
Klart jag gör. Alla föräldrar älskar sina barn.
Men det räcker inte med alla. Jag vill att du ska!
Vad vill du ha? Leksak?
Nä! Jag vill ha en hund!
En robot?
Hedvig spärrade upp ögonen:
Nä! En riktig, levande hund!
Oskar suckade:
Stor?
Behöver inte va. Bara snäll.
Bestäm du. Du får en.
Emma var varken glad eller nöjd. Diskussionerna pågick långt in på kvällen medan Hedvig lyssnade utanför dörren. Margareta fick högt blodtryck, och Hedvig låg vaken.
Det är ingen leksak! Döda inte all vilja! Hunden måste någon faktiskt ta hand om.
Mormor är här. Och hushållerskan. Betalar vi extra så…
Och veterinär då? Och utställningar?
Finns djurkliniker i stan. Skaffa en blandras så slipper du utställningar. Vad begär du av mig, Emma? Jag ser knappt min dotter, men en hund kan jag fixa. Det är inget stort.
Jo, ansvar! Och vanan att få allt genast!
Varför ska mitt barn inte få önska och få, när jag kan ge henne allt?
Tja. Hedvig flyttade örat från dörren och log. Hon skulle få en hund, det var solklart nu.
En liten spets anlände två dagar senare. Två månader och en vecka efter Hedvigs femårsdag flyttade Margareta och Hedvig tillbaka till lägenheten. Emma var tyst, drack sitt kaffe och undvek all kontakt.
Vad är det med mamma? undrade Hedvig.
Jag kan inte förklara än. Mamma berättar sen. Margareta klappade både barn och hund.
Varför flyttar vi? Bara för två dar va?
Nej, lilla du. Nu blir vi kvar ett bra tag…
Margareta förstod inte heller. Några dagar efter kalaset klampade Emma in på rummet med resväskan Margareta kommit med:
Packa, mamma. Vi drar. Och Hedvigs grejer med. Jag har inte tid…
Margareta hade tusen frågor men såg Emmas blick och höll tyst.
Allt fixas… ge mig en halvtimme.
Senare ställde hon tekoppen framför sin dotter:
Fråga inget, mamma. Vi skiljer oss.
Margareta drog efter andan och kastade en blick mot dörren men Hedvig såg på tecknad film.
Han har en annan. Och en son… Emma dök ner med huvudet i knäet, men Margareta blev stående när dottern började fnissa.
Trodde du att jag skulle gråta…
Det får du inte se, mamma. Så blev det.
Hur och varför Oskar bytte familj förblev en gåta, men han ordnade med skilsmässan snabbt och snyggt. Efter ett halvår flyttade Emma till egna nyrenoverade 3:an tvärs över gården. Livet rullade vidare, lite smalare väg med mer kurvor, men åtminstone förutsägbar.
Hedvig blev duktig i plugget och om möjligt ännu mer envis. Det hennes lilla familj ville, det var lag. Emma lät henne hållas.
Emma, det där funkar inte.
Mamma, vad begär du? Klipsk, målmedveten unge ser till sitt. Det är det som behövs idag. Nummer ett: sig själv.
Jag är orolig för henne.
Jag är inte! Ska jag tänkt mer på mig själv, kanske jag varit ihop med Oskar nu? Jag lyssnade på honom. Dumsnäll…
Dumt är när du inte ser ditt eget barn! Margareta kunde inte hålla sig Hon har fler behov än önskningar; viktigast är mamma!
Hon har dig.
Tur det. Men det vore bra om hon hade dig också.
Varför? Hon lyssnar ändå bara på dig.
Bara för att jag kan säga nej! Du verkar inte kapabel till det.
Jag vill att hon ska veta att hon kan få vad hon vill. Hellre kompis än monster. Det tycker jag.
Margareta suckade. Lika bra att ge upp.
Emma slukade jobbet. Ibland tog hon med Hedvig att shoppa.
Du ska inte vara sämre än de andra. Inget fel på utseendet, men rätt kläder och smink och du är alltid snygg. Kom ihåg det.
Här lyssnade Hedvig; Emma hade stil. Även om dottern inte var moderlik i ansiktet, ärvde hon mammas figur, och snart blev Emmas garderob favoriten.
Den, den, kanske den, inget mer! Emma spände ögonen i dottern. Måtta på allt.
Klasskompisarna avundades Hedvigs sminkväska och undrade hur hennes mamma kunde ge så dyrt smink.
Hud och hår är viktigt! Släng billig skit, Hedvig. Den här mascaran, var kom den ifrån?
Fick i present.
Inte all frikost är bra. Säg tack, sen slänger du. Självrespekt, Hedvig!
Margareta såg på, men kunde bara mildra barnbarnets vresighet. Studenten kom, Hedvig valde samma universitet och linje som de andra två i familjen. Hon försvann nästan i den vilda studentvärlden, och Margareta hörde inget om livet hemma.
Ska du gifta dig? Med vem nu då?! Margareta tappade kaffekoppen, och den sprack.
Albin Pettersson… sjöng Hedvig med benen upp i soffan. Men han är bara Albin för mig! Min Albin!
Vem?
Bara en lärare. Inte min! Ingen panik. Han jobbar bara också där!
Han…?
Nej, mormor. Han är ung. Faktiskt.
Att Albin redan var gift, fick Margareta veta av Emma.
Hur kan du vara så lugn?
Ska jag bry mig om hans fru? Eller unge? Nej, mamma jag bryr mig om Hedvig! Och hon har valt honom.
Var har jag misslyckats? Det funkar inte att splittra en familj…
Är han en ko på lina? Du snackar strunt, mamma! Tänk på ditt barnbarns lycka för en gångs skull.
Hon blir inte lycklig! sa Margareta, slängde glaset i väggen.
Bröllopet var torrt. Ingen från Albins sida dök upp och Oskar, nu med ny familj i Malmö, skickade en trea i present. Emma möblerade utan att fråga dottern. Men Hedvig brydde sig mindre om möbler.
Mamma, titta! Klänningen är magisk! Jag vill ha den! sjöng Hedvig bredvid spegeln.
Klänningen heter Féen.
Bröllopsbutikens säljtjej höll upp slöjan för Emma och log; hon visste vem som bestämde.
Ödet, Hedvig! Kommer du ihåg din dröm att bli fé?
Ja! Nu blir jag det livet blir en saga! Allt blir toppen!
Allt blir… echoade Emma, tryckte slöjans spetsar i handen.
Margareta satt av minuterna i rådhuset och flydde hem med taxi.
Mår dåligt! Vill inte förstöra för er.
Hon pussade barnbarnet, gick till bilen. Innan hon steg in, vände hon sig om. Hedvig studsade nervöst sida vid sida om Albin och väntade på att få släppa den vita duvan från händerna. Då ryckte Margareta till. Hedvig påminde om den rädda fågeln: ville bara ut ur det fasta greppet.
Herregud. Vad kan man göra? viskade hon, men rätade snabbt på sig. Jag lär behöva styrka. Mycket styrka…
Med Albin varade det inte ens ett år. Strax efter dotterns födelse hade Albin funnit en ny, en kurskamrat till Hedvig. Gravid och stressad hämtade Hedvig papper på universitetet och mötte honom med nya tjejen i en tom sal. Hon sköt lugnt dörren i, men smällde till så fönsterrutorna skallrade.
Vad har hänt?
Dags för sanering där inne är det kackerlackor…
Sen ringde hon pappa. Emma blängde när dottern packade.
Så du ger upp direkt? Tänkt på att bråka tillbaka lite?
Varför, mamma? Hedvig plockade kläder. För vems skull?
För att det är ditt! Som är rätt.
Rätt? Vad är det ens? Rätt kanske är att tänka på någon annan för en gångs skull. Kanske ville den förra faktiskt också ha ett liv… och så kom jag, féen, och blåste bort det. Nu är det min tur att bli blåst. Det är rätt.
Dumheter! Jag trodde aldrig du skulle bli såhär svag.
Jag är inte ett barn längre, mamma. Jag har vuxit upp för mycket. Fé-vingen bär inte längre.
Emma fortsatte prata men Hedvig hörde inte. Framtiden väntade.
Margareta packade, snöt sig och passade barnbarnsbarnet.
Ingen fara, gumman. Mamma är stark. Vi klarar oss…
Emma följde inte med. Margareta lämnade nyckeln, bad henne vattna blommorna, men struntade i det:
Äh, skit samma, bara du sköter dig.
Några år senare, i en gammal park, gick en ung kvinna med en flicka vid handen. Lilla flickan en spegelbild av sin mamma.
Mamma, titta vad vi gjort i förskolan idag! flickan grävde i ryggsäcken Emma bar och tog fram ett spö med en förknycklad folie-stjärna. Den blev lite sned…
Vad är det där, Maja?
Trollspö! Precis som en fé har. Fast… snett.
Äsch! Hedvig böjde till stjärnan och viftade spöet. Ser du? Det funkar ändå!
Hur vet du det funkar? Maja gapade. Vad önskade du dig?
Att vi ska ha det bra! Och att alla ska vara friska!
Funkar inte… Maja blev butter. Mormor ligger ju på sjukhus.
Men det gör hon inte längre. Hon är hemma nu.
På riktigt?! Maja studsade av glädje.
På riktigt. Vi går hem så får du träffa henne.
Får jag låna spöet, snälla? Nu ska jag!
Hon tog det och viftade, viskade en trollformel.
Vad önskade du dig?
Säger jag inte!
Orättvist! Hedvig skrattade och ordnade Majas lockar under mössan.
Jag önskade att vi alltid får vara tillsammans… mumlade Maja, och Hedvig satte sig på huk.
Tänkte du på mormor?
Maja nickade.
Jag kan inte lova dig det, lilla vän. Jag är ingen riktig fé. Men vi kan vara tillsammans så mycket vi kan. Och vi kan älska varann även när vi inte syns. När du är på förskolan och jag på jobbet vi tänker på varann hela tiden, eller hur?
Maja nickade och höjde spöet.
Då önskar jag om!
Vad som helst, gumman!
Jag önskar att mormor blir helt frisk och att vi får vara tillsammans länge, länge. Får man göra det, mamma?
Hedvig reste sig, borstade kjolen och nickade gravallvarligt.
Det är den bästa önskning man kan ha. Kom, vi visar mormor din magiska trollstav. Hon har säkert också en önskan. Hon är vår alldeles egna fé.
På riktigt?
Såklart. Bästa féen i hela världen.
