Bovete i stället för tryffel
Jag stod vid spisen och betraktade såsen i kastrullen, hur den långsamt skar sig trots att jag lagt ner två timmar på den. Grädd- och tryffelsåsen till svamprisotton skulle ha varit len, sammetsmjuk, nästan levande. Men nejfettet flöt för sig, själva basen hade lagt sig på botten, grynig.
Jag sänkte värmen och började röra ner kallt smör i små tärningar, långsamt, runt runt. Mina händer visste rörelsen utantill. Utanför var det redan mörkt, gatlyktorna på Södermalm brann och någonstans därnere hördes bilar susa förbi längs Götgatan. En vanlig oktoberafton i Stockholm.
Karin, blir det inte klart snart? Jag har varit hungrig sen två.
Johan stod i köksdörren. Han brukade stå däraldrig riktigt gå in i köket, som om det var någon annans rike. Bara händerna i fickorna och den där minen som jag under vårt tjugotreåriga liv tillsammans aldrig riktigt lärt mej tolka. Inte otåligt, nej. Något annat.
Tar dryga tjugo minuter till, sade jag utan att vända mig om. Såsen trilskas lite.
Tjugo minuter, jaha.
Han försvann. Jag hörde honom sjunka ner i soffan i vardagsrummet, hur TV:n slogs på, först högljutt, sedan nästan ljudlöst direkt igen. Ett av de där tysta signalerna. Jag kunde dem alla.
Såsen blev till slut okej. Inte perfekt, men nästan. Risotton blev som den skulle, med precis den där segheten man bara ibland får till. Jag la upp på fat, lade tunt hyvlad svart tryffel över, den där lilla biten jag köpt på Hötorget av min favoritgrönsakshandlare och lagt typ lika mycket på som brukade räcka till lunch för två väninnor på ett bra kafé.
Jag dukade. Tände ljus inte för romantikens skull, mest för att maten ser finare ut i ljussken. Och jag ser piggare ut. Mindre trött runt ögonen.
Johan satte sig, tog gaffeln, tittade på tallriken.
Tittade länge.
Risotto igen, sade han till sist.
Du bad om något med svamp.
Jag bad om något med svamp, ja. Det måste ju inte vara risotto varje gång. Jag åt risotto förra veckan hos Erik, du vet, på restaurangen, där är det ändå en kocken riktig. Det är svårt att mäta sig.
Jag satte mig mitt emot och tog min gaffel.
Smaka först.
Han smakade. Tuggade långsamt, som om han var en domare i någon tävling.
Riset är lite överkokt.
Nej, det är precis som det ska vara, al dente.
Enligt dig, ja. Jaha.
Vi åt tyst. Jag såg på ljusen. Han såg i tallriken med den där outgrundliga blicken. Utanför fortsatte Stockholm sin energi, sitt surr. Ingen aning om någon risotto.
Såsen är lite fet, mumlade han när nästan allt var uppätet.
Jag svarade inte.
Frågar du varför jag säger det? För att jag är ärlig. Du vill bli bättre som kock. Inte bara klappa dig själv på axeln.
Jag frågade inte, sade jag.
Synd då.
Sedan gick han och kollade fotboll. Jag plockade undan, diskade, skrapade såsrester från kastrullens botten. Tryffelsås som kostat lika mycket som en bra parfym, och som jag gjort om tre gånger för att få till rätt konsistens. Jobbat efter franska kokböcker köpta på kurs för tretusen kronor. Burit hem såsen genom city i specialburk så den inte skulle skära sig.
Lite fet.
Jag lutade händerna mot diskbänken och såg på vattnet som rann ner i avloppet. Torkade av händerna, släckte i köket och gick till sovrummet.
En vanlig kväll.
***
Britta Andersson kom på lördagen vid tre. Hon ringde alltid ungefär fyrtio minuter innan, så att jag hann städa vardagsrummet och baka någonting till fikat. Min svärmor var sådan, med öga för oordning men aldrig något direkt klagomål. Bara en snabb blick längs fönsterbänken.
Hon hade fyllt sjuttioåtta. Liten, spinkig, rak i ryggen jämnåriga kunde avundas hennes hållning. Hon hade blivit änka för sex år sedan och bodde ensam i sin lägenhet på Söder, trots Johans övertalningsförsök att flytta närmare. Jag hade aldrig försökt påverka henne. Vi visste det båda två, och sa det aldrig högt.
Den där lördagen var hon lite blekare än vanligt, såg jag i dörren.
Stig in, Britta. Jag har gjort valnötskaka.
Tack, Karin. Är Johan hemma?
Han är hos Erik. Kommer tillbaka i kväll.
Hon nickade och gick till köket. Ovanligt, egentligenhon brukade trivas bäst i vardagsrummets favoritfåtölj vid fönstret.
Jag hällde upp te, skar av kakan. Vi satte oss mitt emot varann.
Hur mår du? frågade jag.
Det är okej. Lite högt blodtryck. Inget att bry sig om.
Hon tog en bit kaka, smakade försiktigt.
Gott, sade hon. Så varmt och enkelt att mina ögon tårades lite.
Vi satt tysta. Hon sörplade sitt te, såg ut genom fönstret. Ute böljade oktobervinden genom nästan kala träd.
Karin, jag vill fråga dig en sak. Får jag det?
Jag ska försöka inte bli sårad.
Hon såg på mig länge.
Kommer du ihåg att du var inredningsarkitekt?
Jag blev paff.
Klart jag minns.
En bra dessutom?
Det brukade folk säga.
Jag vet att du var det. Jag såg dina projekt, minns du lägenheten du gjorde åt läkarfamiljen vid Riddargatan? Jag var där. Det var vackert, jag tänkte att “här är någon som verkligen kan se hela rummet”.
Jag såg tyst på henne.
Vad vill du säga, Britta?
Hon ställde ifrån sig koppen. Sådär försiktigt som bara de gör som aldrig fått tillåtelse att slamra.
Att jag skäms, sade hon nästan viskande.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Britta sa aldrig sådant. Det var inte hennes generation.
Jag skulle ha sagt det här tidigare. Kanske redan för tio år sen, när du sa upp dig. Men jag teg. Tänkte, det är väl inte mitt bord. Att du kanske själv vill så, att det kanske var så det skulle vara.
Hon såg på sina händer på bordet. Hennes händer var fina, långa, med noggrant filade naglar.
Johan tycker aldrig om avancerad mat.
Jag trodde jag hörde fel.
Va?
Han tycker inte om det. Har aldrig gjort det. Han har haft känslig mage sedan ungdomen, fått rådet av läkare redan då om enkel mat: gröt, soppor, kokt kött. Bovete med pannbiff, det är hans favoriträtt sedan han var barn. Enkel biff och bovete med smör. Kunna äta det varje dag.
Det blev tyst i köket. Bara kylskåpet surrade, som ett distanserat liv någon annanstans.
Varför då, började jag, med en märklig röst.
Varför han bad om gåslever och tryffel och klagade på att såsen inte var len nog, du menar, sade hon och höjde blicken. Ja.
Britta mötte min blick. Något kallt, tyngre än sorg.
Han har alltid gillat själva processen. Tyckte om att se dig kämpa, att skynda hit och dit, dyra inköp, slit och väntan på hans ord. Gillade att säga att det inte var tillräckligt bra. Det gav honom makt.
Jag satte min kopp ner.
Du förstår vad du säger?
Ja, sade hon. Jag har tänkt länge innan jag satte mig hit. Jag förstår vad jag säger.
Och du var tyst i tio år.
Jag har varit tyst i trettioåtta år, Karin. Sedan Kalle gjorde samma sak mot mig.
Kalle. Karl Andersson, hennes man, Johans far. Jag hann aldrig riktigt lära känna honom, han gick bort året efter vårt bröllop. Jag mindes honom som stor, dominerande, artig mot gäster.
En gourmet, sade Britta, med en sorg i rösten hon gömde väl. Jag lagade mat, kämpade, fick höra att såsen var för fet eller köttet torrt. Och så såg jag honom en gång på landet, hos sin mor, hur han åt bovete. Lycklig. Tre tallrikar. Med smör. Inget klagande. Bara tyst och nöjd.
Jag satt där och lyssnade. Utanför började ett stilla duggregn.
Då förstod jag. Men jag gick inte. Det var andra tider. Och Johan såg hur man kunde hålla någon på plats. Så han tog efter.
Han gör det med flit, sade jag. Inte fråga, ett konstaterande.
Jag tror inte han tänker på det så. Folk gör inte medvetet ont, de lever bara som de lärt sig, tror det är rätt. På andras bekostnad ibland.
Jag reste mig. Inte för att gåbara för att sitta blev för tungt. Gick till fönstret och såg ned på det blöta, mörka Götgatan, över alla med paraplyer.
Tio år.
Tio år av matlagningskurser. Först grundkurser, sedan vidareutbildning, specialiserade på fransk och italiensk mat. Jag läste böcker, såg filmer, diskuterade recept online. Jag köpte råvaror av särskilda handlare. Kombinerade viner, letade efter smakkontraster. Ibland vaknade jag mitt i natten med den rätta idén till en sås.
Jag trodde det var mitt nya yrke. Mitt kall. Att hade jag lämnat designen, så hade jag funnit något annat äkta.
Och han åt egentligen bara bovete. Inåt.
Varför berättar du det nu? frågade jag, vänd mot rutan.
För att jag är gammal, svarade Britta. Och för att du är ung än. Femtiotvå är ingen ålder. Det är en början, Karin.
Jag vände mig om mot henne. Hon såg på mig utan minsta spår av medlidande. Just det behövde jag.
Och för att det är mitt fel, tillade hon tyst. Inte med flit, men jag lärde honom inte bättre. Det är jag som kan säga dig sanningen åtminstone.
Jag satte mig igen, tog mitt ljumna te.
Han kommer inte ändra sig, sade Britta. Jag säger inte vad du ska göra. Men du har rätt att veta.
Vi drack ur i princip tysta. Hon tog på sig kappan, jag fick hjälpa till med knapparnafingrarna var ibland stela.
Valnötskakan var väldigt god, sade hon i dörren.
Tack.
Enkel. Hemlig. Bästa du lagat till mig.
Hon gick. Jag stängde dörren och blev stående länge i hallen, tittandes på Johans jackor.
***
Två veckor gjorde jag som förut. Av gammal vana. Gjorde anka-terrine, kokade kräftsoppa som krävde specialärende, lagade avancerad dessert i japansk anda.
Johan åt. Kritiserade. Jag lyssnade, men något i mig hade förändrats. Det hade blivit en glasklar vägg mellan mig och mitt gamla liv. Jag såg mig själv utifrån: här står jag och river citronskal, lägger till saffran, serverar, väntar. Och han tar gaffeln. Hans ansikte, precis innan han säger något, när han bara ser på tallriken.
Jag såg det där nu.
Njutningen.
Inte av maten, men av förväntan. Att han nu skulle säga något och jag skulle krympa en aning. Där var den, blicken. Förnöjd. Som ett barn precis innan han ska dra i ett snöre.
Jag tänkte på mina forna designprojekt. Hur jag kunde stiga in i ett rum och se helheten, som om det redan stod färdigt och bara väntade på att bli sett. Kunderna, deras omedvetna önskningar. Hur glädsamt det var när de stod mållösa i sin nya bostad.
Jag hade haft ett eget litet kontor på Norrmalm, delade med två andra designers. Vi satt sena kvällar och bråkade om färgnyanser och förändringar, drack uselt kaffe.
Johan sade att det inte var seriöst. Att jag borde välja: familj eller slitsam designkarriär. Han tjänade ändå tillräckligt, och mina kunder var krävande. Någon måste ju vara hemma.
Jag valde familjen. Jag var fyrtiotvå. Tänkte jag kunde återuppta designen sen.
Tio år gick.
En kväll skickade jag ett sms till Marit Nilsson, gamla kollegan som fortfarande drev litet designbyrå. Vi hade ytlig kontakt några gånger om året.
Hej Marit, vill du ta en fika någon dag?
Hon svarade efter en halvtimme.
Karin! Så glad att höra av dig. Kan du imorgon?
***
Nästa eftermiddag satt vi på ett kafé på Vasagatan. Marit kände jag genast igen, fast håret nu var silverrandigt och kortklippt.
Du ser pigg ut! sade hon.
Du, Marit, är usel på att ljuga, svarade jag.
Hon skrattade.
Okej då. Trött, men bra.
Vi beställde kaffe. Jag samlade mod.
Marit, har du jobb till mig? Alltså på riktigt.
Hon granskade mig prövande.
Du menar det?
Ja.
Men du har inte jobbat på tio år.
Och ändå har jag nog det fortfarande i mig.
Hon tänkte. Snurrade kaffekoppen.
Jag har tre projekt just nu. Ett större, behöver verkligen extra hjärna och två händer. Men ärligt, du får börja som praktikant i början mest för att mjukvaran, arbetsformerna, kunderna ändrats en del…
Jag är beredd på det.
Och vad vill du ha i lön?
Vad du kan ge.
Marit granskade mig ännu en gång. Såg något där.
Bra. Kom på måndag och vi testar.
Så varje dag de tre följande veckorna gick jag till byrån nio till sex. Lärde mig ny programvara, tog igen det gamla. Gjorde ibland misstag men det började komma tillbaka, som simning. Kroppen minns.
Hemma lagade jag bovete.
Första gången av ren trötthet. Jag kom sent en kväll, ville bara sova. Hade rester till någon påbörjad festmåltid men ville inget. I skafferiet fann jag bovete, konservkött, lite smör.
Jag kokade bovetet, blandade med köttet, lade på smör, ropade på Johan.
Han såg konfundersat på tallriken.
Vad är det här?
Bovete och köttkonserv.
Det ser jag. Är du okej?
Trött. Jag gör något extra imorgon.
Han satte sig. Tog en sked. Jag väntade.
Han åt tyst. Inget omdöme. Allt åts upp.
Jag såg på honom och tänkte på vad Britta sagtom landet, tre tallrikar, om smöret, om någon som äntligen är hemma.
När han ätit klart reste han sig och gick. Utan minsta kommentar, inget positivt, inget negativt.
Det var också ett svar.
***
Samtalet kom två veckor senare. Jag kom hem efter jobbet, funderade i hissen på en färgpalett till ett projekt. Tog av skorna i hallen. TV:n hördes från vardagsrummet.
Var har du varit? ropade Johan, utan att se på mig. Klockan är åtta.
Jag har jobbat.
Hos Nilsson igen.
Det är mitt jobb, Johan.
Han stängde av TV:n och vände sig om.
Karin, det var inte så här vi skulle ha det.
Vad då?
Att du är borta hela dagarna. Vi har familj. Vi har ett hem. Vad äter vi ens? Kylskåpet är tomt.
Det finns ägg, potatis och falukorv. Det är bara att steka.
Han stirrade på mig som om jag börjat tala arabiska.
Är du allvarlig?
Ja. Jag säger bara vad som finns.
Var är tryfflarna? Såserna, allt det där? Du minns väl hur du brukar kunna laga mat på riktigt?
Jag hängde av mig ytterkläderna och ställde väskan.
Johan, kan vi prata lugnt? Är du beredd?
Om vadå?
Om oss. Om de här åren. Om vad som pågår här.
Han drog ihop axlarna. Tittar misstänksamt.
Vadå? Jag jobbar, du är hemma.
Jag är inte bara hemma. Jag kommer inte vara bara hemma igen.
Så du har bestämt dig. Utan att fråga.
Jag försöker prata nu.
Han gick runt i rummet, tillbaka.
Karin. Jag vet inte vad som har hänt med dig. Du var normal. Vi hade ett normalt liv. Du lagade mat, jag bedömde. Det var vår värld. Vår.
Din värld, Johan. Inte min.
Jaha. Honmorsanhar pratat med dig? Jag visste det.
Jag såg på honom. På mannen jag delat livet med i tjugotre år. I lägenheten han ärvt och där jag aldrig känt mig helt hemma. Allt här var hans från börjanmöblerna, väggarna. Jag inredde aldrig om, trots att jag såg förbättringarna. Jag var ju designer.
Din mamma gav mig sanningen, sade jag. Just sanningen.
Vilken sanning? Att hon är gammal och gillar elände?
Att du gillar enkel mat. Att du alltid älskat bovete och pannbiff.
En liten paus.
Det är struntprat.
Du åt det, utan ett ord för två veckor sedan.
Jag var hungrig!
Johan, sluta nu. Bara stanna upp ett ögonblick.
Han stannade. Såg på mig.
Jag vill inte bråka, sade jag. Jag vill ha ett riktigt samtal. Är du med på det? Kan du tänka dig leva på ett annat sätt? Inte som de senaste tio åren?
Något rörde sig i honom. Ärligt nästan.
Annorlunda hur?
Som jämlikar. Du jobbar, jag jobbar. Maten kan vara enkel eller avancerad, men inte ett maktmedel. Vi talar ärligt.
Tyst länge.
Jag har aldrig förnedrat dig. Bara varit ärlig. Jag är ju en ärlig människa.
Johan.
Va?
Du låtsades ogilla bovete medan jag brände pengar och timmar på tryffel.
Tystnad igen.
Det var oärligt, tillade jag. Inte elakt. Bara faktum.
Han svarade inte. Gick in i sovrummet och stängde dörren stilla.
Jag gick till köket, stekte potatis, åt ensam vid köksbordet. Satt kvar med tekoppen länge, och hörde honom vandra i sovrummet.
***
Månaderna efteråt smälte isen, långsamt. Ingen dramatik, inga filmiska scener. Var dag lossnade en bit i mönstret som varit vårt liv.
Johan försökte olika saker.
Först surade han. Gick omkring och väntade på försoning. Jag lät honom hållas. Gjorde mat: soppa, pannbiff, potatis. Städade, gick till jobbet, kom hem.
Nästa försök var blommor. Tulpaner, i november, plockade på vägen från tunnelbanan. Han föreslog restaurangmiddag. Vi gick, han var snäll, intresserad, frågade om jobbet. Det kändes bra, kanske hopp om förändring.
Men dagen därpå undrade han varför jag inte gjort något extra på helgen inför hans vänner.
Jag gör pasta och sallad, sade jag.
Pasta?
Ja.
På allvar?
Ja.
Jag såg minen: den gamla, men han visste inte att jag nu såg den.
Sen började bråken. Högljudda, med anklagelser om allt han “investerat” i miglägenhet, pengar, fri tid för min matlagning.
Du investerade, sade jag. Men jag är en människa, inte en fabrik.
Han förstod inte. Eller ville inte.
Britta ringde varje vecka. Kort, aldrig påträngande. “Håll ut” eller “du är klok”. En gång:
Han är arg på mig?
Lite.
Han får vara det. Men du ska veta: jag är på din sida. För första gången. Jag hade aldrig någon på min egen.
Jag förstod.
I december gav Marit mig första egna projektet. En mindre lägenhet på Östermalm, ung familj. Jag skulle göra konceptet och hålla i processen. Var sömnlös i några nätterinte för att jag inte visste, utan för att jag var rädd att jag glömt.
Men jag hade inte glömt.
Kunden, en ung kvinna, stod i färdiga lägenheten och tystnade i hallen. Sedan vände hon sig mot mig:
Du är magisk, sade hon.
Jag kom ihåg känslan. Det var så det hette.
***
I februari insåg jag att vi inte skulle reda ut det. Inte för att jag inte försökte. Jag gav Johan chansen, snackade, var där. Sov inte hos väninnor, ringde ingen jurist, trots att Google började ge mig artiklar om separation.
Men han ville inte det nya.
Han längtade bara tillbaka till den version av mig som stod vid spisen och väntade på hans omdöme. Inte mig, men spegelbilden.
Hur vet man om ens make är manipulerande? Kanske så här. När hans värld är beroende av ditt väntande på godkännande; när han inte vet vem han är utan det.
Johan var på många sätt en “bra” man. Aldrig våldsam, aldrig otrogen vad jag vet, generös med pengar. Någon sorts kärlek fanns kanske.
Men att leva med honom gick inte. Inte för det onda i stunden, men för att långsamt krympte jag. Glömde mig själv.
Jag ansökte om skilsmässa i mars.
Först trodde han mig inte. Sedan bönade han, sen blev han arg, sen bönade han igen. Britta tog ett samtal med honom och vad hon sade vet jag inte, men efteråt blev allt stelt, avklippt.
Lägenheten var hans. Jag flyttade till väninnan Elsa, bodde där tre månader tills jag kunde hyra eget. I juni flyttade jag in i en tvårumslägenhet vid Telefonplan. Utsikt över en lugnare gata, inte som Götgatan, men verklig.
Jag renoverade själv, valde varje liten detalj med glädje. För första gången frågade jag mig själv vad jag ville.
***
Det gick ett år.
Nu är det april. Jag är femtiotre. Utanför fönstret blommar något vitt i träden längs gatan, jag vet inte vad det heter, men varje morgon betraktar jag det från köket medan kaffet kokar.
Jag kokar mitt kaffe i kastrull, riktigt svenskt bryggkaffe; bra bönor, inga ceremonier.
Marit gjorde mig till delägare i januari. Nu driver vi fyra projekt, och jag leder två själv. Jag sover gott. Ibland vaknar jag av idéer om ljus eller ytor, men nu är det kreativitet, inte otrygghet.
Britta ringer varje vecka. Nyligen åkte jag hem till henne med en tårta. Vi pratade länge; om livet, om tystnader, om sorgen som förs över mellan generationer. Hon kunde inte bryta mönstret, men hjälpte mig göra det. Det betyder ändå något.
Johan bor kvar i lägenheten. Ibland hörs vi om praktiska saker. Jag har hört att han börjat på matlagningskurs. Kanske är det sant. Människor kan ibland ändras, när de måste.
Jag tänker sällan på honom. Ibland ser jag en tryffel i butik och stannar till en sekund, känner något blandat mellan vemod och skratt. Tio år försvinner inte hur som helst.
Men jag fastnar inte längre.
Anders mötte jag i september. Han var kund, ville renovera lägenheten efter att hans hustru dött av cancer två år tidigare. Inte röra hennes bilder på väggarna, bara få in mer ljus, mer luft.
Jag förstod det genast.
Han är femtiofyra, ingenjör, bygger broar. Jag formar rum. Det är något där.
Han är lugn, inte tyst, utan trygg. Pratar rakt, ser en i ögonen. Skrattar när det är roligt, ingen mask.
Vid andra mötet ville han bjuda på kaffe efteråt.
Vi gick, promenerade, såg film. Inga stora gester. Att sitta bredvid någon levande.
Vi ha setts några månader nu. Ingen brådska, ingen press. Vi har tid. Vi har redan levt.
Han kommer till mig på fredagar.
***
Det är fredag kväll.
Jag kom hem vid sex, lastade upp manskassar. Köpte kycklinglår, potatis, lök, morot, dill. Gräddfil.
Kycklinglår, potatis, lök och moroten bra ugnsrätt. Egentligen är det bara farmors rätt: potatis i lager, kyckling, lök, morot, på med gräddfil, in i ugnen i en timme. Sedan dill.
Det är det jag gör när jag vill laga något hemtrevligt. Inte elegant, bara hemma.
Medan gratängen stod i ugnen bytte jag om och kände hur hela köket fylldes av doftenlök, kyckling, lite vitlök. Barndomens doft, farmors kök.
Vid sju ringde porttelefonen.
Jag öppnade. Anders kom, ställde sin kasse på hallgolvet. Jag såg en vinflaska sticka upp.
Hej, sade han.
Hej! Vad luktar det?
Han drog in med näsan.
Något gott. Är det potatis?
Gratäng. En timme kvar.
Perfekt, sade han och hängde av sig. Jag tog med vin. Och… han rotade i kassen här.
En liten ask med vanlig mjölkchoklad med nötter, enkelt från närköpet.
Du gillar ju nötter, sade han.
Jag tog asken.
Hur kunde du veta det?
Du sa något om det i september, vi gick förbi ett konditori.
Jag stod där, smått omskakad.
Du minns sådant där.
Jag försöker, sade han enkelt.
Vi gick till köket. Jag kollade gratängen, han hällde upp vin, satte sig.
Hur går projektet? Det på Kungsgatan?
Komplikationer, sade jag. Vill ha allt, billigt och genast.
Det händer.
Jo. Men något bra blir det. Det är fem meter i takdet måste ju utnyttjas!
Han nickade. Såg hur jag rörde i kastrullen.
Karin, sade han.
Ja?
Är du lycklig? Just nu alltså. Inte överlag, utan nu.
Jag mötte hans blick. Allvarlig.
Just nu, sade jag, kände efter. Ja. Det är jag.
Bra, sade han. Mer behövs inte.
Gratängen var klar. Jag tog ut den, strödde dill över, ställde fram. Ingen dukning, bara lampan.
Anders såg på rätten.
Snyggt, sade han.
Bara en gratäng.
Nå, den luktar gott och ser fin ut. Kan du laga fult?
Jag skrattade.
Ej testat.
Vi åt. Han bad om mer, räckte bara fram tallriken. Jag fyllde på. Vi pratade om hans jobb, att han skulle till dottern i Lund, att jag ville resa bort i sommar, var som helst för att byta luft. Han tyckte Finland var lagom lugnt.
Sedan te. Och chokladbitar från asken.
Utanför var Stockholm som vanligt, aprilfrisk, blommor på träden. Vita grenar vajade lätt i vinden.
Jag satt och tänkte: här är det. Ingen högtid, inget firande. Bara en kväll. En varm, levande människa och mat som luktar barndom. Ingen väntan på något ord.
Jag tänker ibland på de där åren, på tryfflar och hummerbisque. Såser som skar sig. Hur jag gjort om och om igen för att höra: för fet. Jag sörjer ibland, tiden som gick. Men att sörja mer än så unnar jag mig inte.
Självkänsla för en kvinna jag läste det någonstans. Det är egentligen inget man bara har. Byggs, ibland rivs ner, hittas igen vid femtiotvå på någon annans kontor, när man försöker ny programvara och blir arg på sig själv men stannar ändå. Börjar se rummen på nytt.
Gränser är också modeord. Egentligen bara vetskap om var man själv slutar och någon annan tar vid. Ingen mur, men ett tydligt: här är jag. Mitt är mitt.
Enkel lyckorecept då? Jo, det är enkelt. Göra det man kan. Vara nära den som ser dig. Laga det som gör dig glad. Inte vänta på något ord.
Vad tänker du på? sade Anders.
Jag såg på honom, hans vänliga ansikte, tekoppen i handen.
Gratängen, sade jag.
Han skrattade.
Bra tema.
Det bästa. Mer te?
Ja, gärna.
Jag fyllde på hans kopp, min egen. Satte tillbaka kannan. Tittade ut på de vita träden.
Anders.
Ja?
Du kommer aldrig säga till mig att jag har saltat för mycket, eller hur?
Han såg upp.
Nej då. Det var lagom.
Men om jag gör det någon gång?
Han funderade.
Då säger jag bara “lite mindre salt nästa gång” och äter ändå upp.
Jag nickade.
Bra svar.
Jag försöker, sade han och greppade sista chokladbiten. Säger du stopp om jag tar sista?
Ta den, sade jag.
Utanför svajade vita grenar och Stockholm höll sin mjuka vårton, likgiltig inför någons tallrikar, tryfflar eller bovete, eller över år som passerat eller kvarstår. Staden bara levde. Och jag levde, med varmt te och doften från ugnen i mitt lilla kök. På fönsterbrädet stod en enkel krukväxt jag köpt för att jag gillade färgen.
Jag gillade den färgen.
Så lever jag nu.
