Jag också behövde luft
Per säger det här på söndag kväll, just när Lovisa lägger vikta skjortor i prydliga högar. Han kliver in i sovrummet, sätter sig på sängkanten och säger det som om han just berättar att kranen i badrummet läcker.
Lovisa, jag kvävs.
Hon lyfter inte blicken. Lägger en skjorta, tar nästa.
Av vadå?
Av allt det här. Av allt som snurrar på lika dant hela tiden. Samma saker, samma tider upp, äta, jobba, hem, äta, sova. Om och om igen.
Lovisa viker försiktigt ärmarna, rättar till kragen. Hon är femtioett, Per femtiotre. I tjugosex år har de levt i den här lägenheten, på Södra Allégatan, uppfostrat sonen Mikael, som har bott fem år i Stockholm och ringer bara på högtider.
Och vad vill du göra åt det? frågar hon neutralt.
Jag vill flytta.
Nu stannar hon. Inte av rädsla. Hon bara tittar på honom, på det sättet man ser på någon som äntligen säger det man länge anat.
Vart då, menar du?
Hyra en lägenhet själv. Vara ensam. Få andas.
Okej, säger Lovisa och tar nästa skjorta.
Per verkar ha väntat sig något annat. Han lutar sig framåt.
Ska du inte säga nåt mer?
Vad finns att säga? Du är vuxen, Per. Vill du gå, så gör det.
Du kommer inte sura eller skrika?
Hon viker skjortan, lägger på högen och ser honom rakt i ögonen.
Nej. Men jag har ett villkor.
Vad för villkor?
Du får inte ringa med praktiska frågor. Var ligger…, Hur gör man…, Var har du ställt…. Om du drar, får du klara dig själv.
Han blir tyst.
Är det allt?
Det är allt.
Per vet inte vad han ska göra med det här. Han hade räknat med tårar, anklagelser, att hon skulle dra upp alla år, Mikael, sånt man inte gör, han hade förberett sig redan mentalt. Men hon fortsätter bara att stryka.
Jaha, säger han till slut. Då börjar jag packa då.
Gör det.
Han går in i klädkammaren. Står där länge, bara ser på hyllorna. Så börjar han lägga det viktigaste i väskan: jeans, t-shirts, strumpor. Tar rakhyvel, laddare till mobilen, boken han inte läst på ett halvår. Går ut i hallen. Lovisa är redan i köket och står och diskar.
Jag går nu, ropar han mot köket.
Lycka till, svarar hon därifrån.
Dörren går igen bakom honom. Han står en stund i trappan, väntar. Ingenting. Ingen öppnar, allt är tyst.
Han trycker på hissknappen.
***
Det tar Per två dagar att hitta en etta via en bekant. Liten och enkel i Majorna, fjärde våningen, fönster mot gården. Hyran betalas två månader i förväg till en äldre man med mustasch, som visar lägenheten snabbt och åker. I lägenheten finns soffa, bord, två stolar, ett gammalt kylskåp från Electrolux och en sliten spis. Oblekta gardiner.
Per ställer ner väskan, sätter sig på soffan och tittar sig omkring.
Det är fullständig tystnad. Ingen går i rummet intill, ingen slår på TV:n, ingen ropar på honom till middag. Han lägger sig på rygg, händerna bakom huvudet: Frihet, tänker han.
De två första dagarna är nästan fina. Han vaknar när han vill, äter vad han vill eller mer exakt, det han köpt på Ica går runt i strumplästen, ingen som frågar något. På kvällen ringer han gamle vännen Fredrik, de snackar länge. Fredrik skrattar: Rätt, Per, du skulle gjort det för länge sen.
Tredje dagen upptäcker Per att det är slut på rena strumpor.
Han tittar på tvättmaskinen i badrummet. En liten rund sak. Han öppnar luckan, kollar, stänger. Öppnar igen. Någonstans sa hyresvärden att det finns tvättmedel under handfatet. Han hittar en liten förpackning där. Det står Kulör & Vitt. Han häller i lite på måfå, väljer ett program, trycker på knappen.
Maskinen startar.
En timme senare är strumporna blöta och lätt rosa. Först fattar han inget, men kommer på att han slängde i en ny röd t-shirt samtidigt.
Han lägger upp strumporna på elementet. De torkar till dagen därpå.
Fjärde dagen försöker han laga riktig mat. Han köper kycklingfilé, potatis och lök på Hemköp. Hittar en kastrull med avskavd beläggning, häller i olja och slänger i filén hel. Den fastnar. Potatisen skalar han ojämnt hälften blir skalbitar. Löken svider i ögonen.
På tallriken: något gråvitt, hårt på utsidan och segt i mitten.
Han äter halva, slänger resten och beställer mat från pizzerian på hörnet.
Efter en vecka räknar han på vad maten har kostat. Det är nästan lika mycket som han och Lovisa brukade lägga på mat på en månad. Han bestämmer sig för att skärpa sig. Kokar pasta, det blir okej han känner sig lite lugnare.
Men vardagen tränger sig på, tyst och envist, som vatten mot en brygga.
***
Genombrottet kommer dag tio.
Per duschar och upptäcker plötsligt att vattnet sakta stiger på golvet. Han drar med foten i avloppet, inget händer. Han minns ordet vattenlås. Lovisa brukade säga det ibland: Du får rensa vattenlåset, annars blir det stopp. Han brukade nicka och byta rum.
Nu sätter han sig på huk, kikar under badkaret. Rör, ännu en rörstos, ett vitt plastfäste. Han vrider på det. Plötsligt forsar andedräkten kallt och brunt vatten ut.
Per reser sig snabbt, halkar, drar med sig handduken den hamnar i pölen. Han försöker skruva tillbaka, men vattnet slutar inte komma. Det rinner mot badrumsmattan, den är genomblöt på tio sekunder.
Han springer barfota ut i hallen, letar upp mobilen, rusar kring för instruktioner om hur man stänger av vattnet. Kommer på att hyresvärden nämnt en ventil under diskbänken. Han hittar den, stänger. Vattnet slutar.
Tillbaka: badrummet ser ut som efter en översvämning. Blöt matta, blöta handdukar, blött golv. Vattenlåset droppar.
Per blir sittande på golvet, i blöta kalsonger, och stirrar på väggen.
Första impulsen: ringa Lovisa hon skulle veta. Han fingrar redan på mobilen, nästan trycker hennes namn, men minns hennes ord: Inga praktiska frågor.
Han lägger ifrån sig mobilen.
Men till slut ringer han ändå. Till Fredrik.
Fredrik, vet du hur man lagar ett vattenlås?
Va? Nej. Jag ringer alltid rörmokare. Jag smsar dig numret till en bra.
Rörmokaren kommer nästa dag. Rotar under badkaret, byter packning på femton minuter. Tar ut en summa i kronor som får Per att tystna ett tag.
Är det rimligt? frågar han till slut.
Absolut, svarar rörmokaren och går.
Per stänger dörren och tänker: Lovisa ringde aldrig hantverkare för smågrejer. Hon fixade det själv, köpte tätningar på Clas Ohlson, vred på rör han hade ingen aning hur eller när.
***
Samtidigt får han en idé en som känns rätt. Han ringer Maja, som han hade en flirt med för över tjugo år sen, innan han ens mötte Lovisa. Han vet från bekanta att hon är frånskild, de har ibland stött på varann på andras fester, småpratat.
Maja? Det är Per Sundström.
Per? Oj. Det var längesen.
Ja, jag bor själv nu. Tänkte, vi kunde ses över middag?
Hon tvekar en sekund.
Bor själv från vem?
Min fru.
Är ni separerade?
På gång, kanske.
Okej, säger hon med en ny ton. Visst, vi kan ses.
De ses på en restaurang i Vasastan. Hon dyker upp i fin kappa, snygg, kort hår. Han ser att hon håller sig i form. Ett glas vin var, prat om gemensamma bekanta. Så frågar hon:
Vad gör du nuförtiden?
Jobbar kvar i byggbranschen. Inköpschef.
Och bor?
Har hyrt i Majorna.
Trivs du där?
Han vill säga ja men säger:
Tja… maskinen centrifugerar inte riktigt… och spisen bråkar.
Maja ser på honom med en blick han först inte förstår. Sen fattar han det är medkänsla. Inte romantisk, utan sån man får när någons liv hakar sig.
Okej, säger hon igen.
Det lossnar inte riktigt. Hon frågar om Mikael, han berättar, hon pratar om sin dotter. Ett glas till, men hon måste gå tidigt. De säger hej då.
Han åker hem, hittar bara snabbnudlar i skåpet. Hon ringer aldrig. Inte han heller.
***
Samtidigt försöker han återuppta kontakten med de gamla killarna. Fredrik föreslår fredag, men bara till åtta, han måste hem till möte på skolan. Niklas kan, men bara om Per skjutsar hem honom, för han dricker inte, ska till svärföräldrar i morgon.
De möts på en liten pub nära Järntorget. Två öl, snack om fotboll och jobbet. Till slut frågar Fredrik:
Hur funkar det där, leva solo?
Det funkar, säger Per.
Ringer Lovisa inte ens?
Nej.
Fredrik och Niklas byter blickar.
Inte alls?
Nej.
En gång till byter de blick. Fredrik snurrar sitt glas.
Alltså, det är ändå märkligt. Min skulle ringt tre gånger om dagen.
Lovisa gör inte det.
Det är antingen gott tecken, eller dåligt, mumlar Niklas.
Hur menar du då?
Att hon klarar sig bra utan dig.
Per tömmer glaset. Han vill inte tänka på det, men gör det ändå varje dag, mest motvilligt.
Åtta Fredrik knäpper på klockan, reser sig. Niklas också. De skakar hand. Går hem till sina respektive.
Per sitter kvar, beställer en öl till, stirrar ut till stängning.
***
I början känner Lovisa något som liknar förvirring men inte saknad efter honom. Det är snarare en känsla av utrymme, som om möblerna flyttats runt.
Hon ringer bästa vännen Sonja tidigt.
Han har stuckit, säger Lovisa.
Va? Vart då?
Hyrt lägenhet. Säger att han kvävs.
Sonja är tyst, pustar.
Hur är det med dig?
Det är faktiskt okej. Det förvånar mig lite.
Gråter du?
Nej, konstigt nog.
Det kanske kommer?
Kanske. Vi ser.
En annan kompis ringer, Barbro, som hon träffade vid MVC för massor av år sen. Barbro är rakare.
ÄNTLIGEN! Lovisa, jag har sagt åt dig i tio år!
Vadå?
Att du lever som hushållerska, utan lön.
Men Barbro…
När gjorde du sist något för dig själv?
Lovisa funderar, hittar inget snabbt svar.
Klippte mig förra året.
EXAKT.
Veckan därpå drar Barbro med sig Lovisa på yoga. Lovisa protesterar först, men tackar ja. Hon tar träningskläder som legat ouppackade. Märker att hon är stel som en pinne.
Det är samma för alla, säger instruktören, en ung tjej med hästsvans.
Efter två veckor är hon lite vigare. Tränar tre gånger i veckan. Efteråt sitter de ibland på kafé. Lovisa inser att det var länge sedan hon bara satt så här, snackade, tog tid.
På kvällarna läser hon böcker. Förr somnade hon efter tjugo sidor. Nu kan hon läsa en timme, ostört.
En dag ringer Mikael.
Mamma, pappa säger att han bor själv nu.
Ja, det stämmer.
Hur är det för er?
Olika. Men det är faktiskt bra för mig.
Mikael är tyst.
Ska ni skilja er?
Jag vet inte än. Har inte tänkt på det.
Är du ledsen?
Mest förvånad. Men inte ledsen.
Mikael är bara tyst ett tag. Barn tar in saker långsamt.
Okej. Ring om det är något.
Gör det du med. Ring när du vill, inte bara på jul.
***
Lovisa fastnar ändå en dag i köket, fem minuter med blicken ut genom fönstret.
Hon diskar kopp, sin vanliga morgonkopp, och tänker: Tjugosex år. Det är mer än halva mitt aktiva liv. Allt rymdes där: första lägenheten, Mikael med knän i plåster, en resa till Gotland för femton år sedan, där de skrattade nonstop tre dagar i rad. Hon minns inte varför, men skrattet minns hon.
Allt det där finns inte mer, det ligger kvar i dåtiden som bilder i ett fotoalbum.
Hon väntar ut känslan. Den går över efter några minuter.
Så ställer hon koppen på tork och packar träningsväskan.
***
Johan dyker upp av en slump.
Det är grannen under Birgitta, åttioårig energisk dam som gillar att prata minst en halvtimme i trappan. Hon ber Lovisa byta lampa, eftersom sonen kommer först om en vecka och det är kolsvart i hallen. Lovisa fixar det, dricker en kopp te då kommer sonen, fast inte den väntade utan den oväntade.
Han heter Johan, är fyrtioåtta, skägg, snygg jacka, trötthet i blicken som den som jobbar mycket.
Mamma, du utnyttjar folk igen, säger han glatt när han ser Lovisa med lampan.
Lovisa erbjöd sig själv, säger Birgitta stolt.
Johan ser på Lovisa.
Tack så mycket. Jag hade nog inte fattat att mamma blev sittande i mörker.
Inga problem, säger Lovisa.
De småpratar i hallen en stund. Han jobbar också i byggbranschen, på ett annat företag. Hon nämner att hon är bokförare. Han säger hej då.
Tre dagar senare ringer han själv på dörren. Kommer förbi med mat till mamma, överlämnar även choklad till Lovisa som tack.
Det hade inte behövts, säger hon, men tar emot.
Får jag komma in en stund? Jag ville fråga om din Per jobbar kvar inom inköp har en fråga om leverantörer.
Lovisa tvekar ett ögonblick.
Per bor själv nu. Men jag kan ge dig hans nummer.
Okej, säger Johan, oklart om han är överraskad. Då ska jag inte störa.
Han går. Men han hör av sig igen en vecka senare för att meddela att han löst leverantörsfrågan. Och undrar om Lovisa vill ta en fika, som grannar.
Hon tänker och tackar ja.
De går till ett café tvärs över gatan. Pratar om jobb, om hans mamma, om hur området förändrats. Han är en bra samtalspartner lyssnar, avbryter aldrig, skrattar helst åt sig själv.
Hur länge var du gift? frågar han någon gång, utan baktanke.
Tjugosex år. Eller, ja, var i tjugosex år. Nu är det nytt.
Sånt händer, säger han bara.
Hon uppskattar det.
De ses igen och igen. Han skyndar inte på, vill inget särskilt ringer ibland bara och hör hur hon mår. Just det är så skönt, märker Lovisa. Efter tjugosex år av krav är kravlösheten som att vädra i ett instängt rum.
***
Per börjar märka saker om sig själv.
Saker som att han inte kan vänta. Alls. Strumpor blir inte rena av sig själva längre. Man måste vänta på att vatten kokar, på att tvätten torkar, på att rörmokaren ska komma. När han blir förkyld i slutet av andra veckan ligger han ensam i sängen med 38 i feber och dricker kranvatten till Ipren.
Eller att han inte kan äta i tystnad. I tjugosex år har någon suttit vid bordet. Först Mikael, sen Lovisa. Hon pratade eller var tyst, men det var en levande närvaro. Nu är tystnaden bara tom.
Han börjar sätta på TV:n vid middagen. Det hjälper.
Tredje veckan ringer han Mikael.
Hej, son.
Hej, pappa. Hur är läget?
Jo, det rullar på. Jobbar, bor i Majorna.
Mamma sa det.
Hur mår mamma?
Mikael är tyst lite för länge.
Hon säger att hon mår bra.
Hur menar du?
På riktigt, liksom. Hon tränar yoga och fikar med vänner.
Det måste han smälta.
Saknar hon mig?
Pappa, säger Mikael försiktigt. Nu ringer du bara för att höra om mamma saknar dig?
Nej… Jag bara undrar.
Hon klarar sig fint, pappa. Och det gör du med. Det är bra.
Per lägger på och sitter på soffan med känslan av att han skulle göra något, men glömde vad.
***
På dag tjugotre möter han i hissen en yngre kvinna han sett innan. Hon presenterar sig som Matilda.
Nyinflyttad? frågar hon.
Tillfälligt, säger han.
Är det separation?
Han förvånas över rakt-på-sak.
Ja.
Det händer, säger hon lätt. Fjärde våningen?
Ja, du känner kanske min hyresvärd?
Han hyr bara ut till ensamstående män. Tycker det blir lugnare så.
De går ut. Matilda bor på bottenvåningen, jobbar med djur på Blå Stjärnan, har en katt och fönsterträd.
Vid ett tillfälle hjälper han henne att bära matkassar. Hon bjuder på te. Det är rent, hemtrevligt, luktar kanel i köket. De pratar. Hon är ljus och närvarande. Men han får ett sting av att tänka: här är rent, men hos mig väntar disk.
De ses i hissen ibland, pratar vid brevlådorna. Det händer inget och kommer inte att hända, för han är fortfarande bara ett påbörjat utkast.
En gång frågar hon:
Blir du länge här?
Vet inte, svarar han ärligt.
Du ser ut som någon som inte bestämt sig än.
Det är nog sant.
Det är okej ett tag, men fastna inte. Jag satt så två år efter min skilsmässa. Varför, vet jag inte.
Han minns det länge efteråt.
***
På dag trettioett åker han till Feskekôrka och köper blommor. Det är ingen särskild anledning, han bara står och ser på stora, vita nejlikor och tänker att Lovisa alltid gillat just sådana, nejlikor utan förväntningar.
Han köper en stor bukett, betalar 250 kronor och tar spårvagnen mot Södra Allégatan.
Hela vägen håller han blommorna, folk tittar några ler, andra bryr sig inte. Han funderar på vad han ska säga, hur hon kommer öppna dörren, hur hon kanske blir glad, ändå, trots allt.
Han ringer på. Ny knapp, noterar han.
Steg hörs bakom dörren. Sedan två röster, bortdämpade: först hennes, sen en mans.
Han stelnar.
Dörren kedjas upp en aning ansiktet genom springan är Lovisas. Hon ser på honom, på blommorna. Hennes min är lugn.
Per.
Lovisa, jag… jag kom hit.
Jag ser det.
Jag… tog med blommor. Han håller upp buketten.
Hon ser på honom utan ilska, utan tårar eller starka känslor.
Per, jag öppnar inte.
Varför?
Jag har bytt lås.
Det syns. Men varför?
Bakom henne rör sig en skugga, en mansgestalt.
Vem är det där?
Det har du inget med att göra, säger hon stilla.
Lovisa, snälla… Jag har begripit… massor.
Vad har du begripit?
Han öppnar munnen, stänger. Försöker igen.
Att jag hade det bra med dig. Att jag inte uppskattade det nog. Att jag gjorde bort mig.
Hon är tyst, ser på honom genom kedjan.
Per, det är intressant. Du har insett att du hade det bra. Men du har inte insett varför. Du saknar inte mig du saknar någon som stryker dina skjortor.
Det där är orättvist.
Kanske det. Men det är sant.
Tjugosex år, Lovisa.
Jag vet. De var bra också. Men jag vill inte ha tjugosex till.
Ger du mig ingen chans?
Hon ser länge. Säger sen:
Vet du vad det konstiga är? Jag har också börjat andas. Jag kvävdes också, visade det sig.
Han står kvar med buketten i handen.
Lovisa.
Gå hem nu, Per. Ring Mikael, prata med honom. Inte om mig. Bara prata.
Dörren stängs tyst. Låset snäpper.
Han står där. Buketten sänks, nästan till golvet. Nejlilkorna är starka, de bryr sig inte.
På trappavsatsen är det tyst. TV:n flämtar från grannen.
Per vänder sig om, går till hissen.
***
Han trycker på knappen, hissen kommer snabbt. I hissens spegel ser han sig själv man med blombukett, bra jacka, en aning sliten, uttrycket hos någon där något just tagit slut. Eller börjat.
Ute har det hunnit bli mörkt. Få går på gatan. Han går mot spårvagnen, buketten i hand.
Så stannar han.
Vid en bänk sitter en gammal kvinna, matar duvor ur en påse. Fåglar flockas kring fötterna.
Han ställer blommorna bredvid henne.
Ta dem gärna om du vill, säger han.
Kvinnan tittar, ler svagt mot blommorna.
Fina blommor. Ville inte ha dem, va?
Nej.
Det händer, säger hon och fortsätter mata duvor.
Per går vidare. Gatan är vanlig husen likadana, livet pågår. Någonstans har Lovisa just stängt dörren om sig, återvänt till sin kväll, sitt nya liv som passar henne rätt bra.
Någonstans kör Mikael hem, honom borde han ringa bara för sakens skull.
Någonstans i lägenheten med de fula gardinerna står odiskad disk kvar.
Han tar upp mobilen.
***
Sen, på vagnen, ser han länge på sitt suddiga spegelbild i det mörka fönstret. Inga tankar bara konstig känsla av något obestämt.
Vagnen rullar. Stationer passerar. Folk är på väg någonstans unga, gamla, trötta, pigga, med kassar och mobiler. Ingen ser honom, hans kvarlämnade nejlikor, hans tjugosex år, hans stängda dörr.
Han går av vid sin hållplats, kliver ut.
Kylan biter försmak av snö i luften fast inget ännu fallit.
Han står stilla, lyfter blicken mot himlen.
Mörkt och vanligt.
Så går han hemåt.
***
Sent på natten, runt två, ligger han vaken under de gulaktiga gardinerna. Kylen brummar. Allt är precis som de senaste trettioen dagarna.
Då minns han en sak.
Åtta, kanske tio år sen: de är hos Lovisas föräldrar på landet. Sitter på verandan, dricker te, det är tyst, utanför mörk skog. Lovisa är tyst, han också. Det är bra tystnad, levande. Rätt skönt, minns han.
Han tänkte: nu är det bra.
Han sa aldrig det.
Han bara tänkte och glömde.
Nu ligger han på soffan, försöker minnas när han senast tänkte likadant. Det gör han inte.
Utanför börjar flingor dala. Första snön.
I lägenheten är det tyst.
***
På morgonen sätter han på vattenkokaren och inser att han borde skaffa riktiga muggar. De som fanns här har en flisa i kanten, det går knappt att dricka ur dem.
Sedan tänker han att han borde ringa Mikael. Och att han borde komma ikapp på jobbet kvartalsrapporten är försenad.
Så tänker han på vad Lovisa sa. Hon hade också börjat andas. Hon höll också på att kvävas, fast han aldrig tänkte på det. Hon skapade rutinen han tyckte var en bur, men hennes bur var likadan bara att hennes syssla var att stryka hans skjortor.
Vattenkokaren klickar.
Han häller upp te i den trasiga koppen, sätter sig.
Nu faller snön stadigt mot fönsterblecket.
Per tar upp mobilen, hittar Mikaels namn. Men lägger ner den igen.
Sen lyfter han ringer.
Mikael? Det är pappa. Jag ringer bara för att höra. Har du tid?
Jo, säger Mikael förvånat. Hej pappa. Jag har tid.
Hur mår du?
Okej. Jobbar. Har ni fått snö?
Den kom just nu.
Det har den här med.
De är tysta en stund. Levande tystnad.
Pappa, hur är det egentligen?
Per tittar ut på snön.
Jag försöker förstå, säger han.
Okej. Ring när som helst.
Det gör jag. Ring du också.
Tänkte på det.
De lägger på. Per dricker teet. Det smakar okej.
Snön yr förbi fönstret.
***
Samtidigt, på andra sidan staden, står också Lovisa vid sitt fönster. Kaffekoppen i hand, rummet varmt, stilla. Johan har redan gått, han stannar inte över, de har en tyst överenskommelse om det det finns ingen brådska.
Hon tänker på Per. Inte med sorg, inte med glädje. Hon tänker bara på honom som en människa man har delat många år med. Han stod vid dörren med blommor, stor, lite förvirrad, med blicken hos en som fått sig några läxor, men ändå inte riktigt lärt sig.
Hon är inte arg längre. Redan tidigt märkte hon att hon var det fast det syntes inte. Hon var tyst arg på allt som var så självklart: att han aldrig frågade henne hur hon hade det, att han tröttnat på rutinen som hon byggde varje dag, att han hann bli uttråkad medan hon aldrig hann undra hur hon själv kände.
Men ilskan gick över. Nu är det lugnare.
Hon skriver till Sonja: yoga imorgon? Sonja svarar direkt: längtat! Ja!
Lovisa ler och ställer ifrån sig koppen.
Snön dalar utanför.
***
Samma kväll ringer Per hyresvärden och frågar om han kan förlänga kontraktet två månader till.
Javisst, bara betala i förskott, säger mannen.
Sen går Per till Clas Ohlson och köper tre riktiga muggar utan sprickor. Sen till Willys för mat kycklingbuljong, lök, morötter, potatis. Han googlar ett enkelt sopp-recept, bara fyra steg. Vid punkt fyra: salta efter smak.
Han står där med sleven. Smakar, lägger till salt, smakar igen. Lite för salt, men ändå helt okej.
Han häller upp i en skål muggar är inte för soppa och sätter sig.
Det är tyst.
I tystnaden smakar soppan helt okej.
***
Livet snurrar vidare, alltid oväntat och utan förvarning. Lovisa tränar yoga, träffar Johan ibland, som är fin och inte kräver någonting. Per bor kvar i Majorna, kokar soppa, ringer Mikael, ses ibland med Fredrik och Niklas utan respektive de stannar numera gärna lite längre.
Någon skilsmässa har de inte orkat fixa inte av beslut, mer av trötthet.
En dag springer de på varandra på Ica på Södra Allégatan där de alltid handlat. Per står vid mejerihyllan och studerar innehållet på en fil-förpackning som om det vore viktigt.
Hon smyger sig bakom.
Per.
Han vänder sig. De ser på varandra. Han ser okej ut, lite smalare, blicken något annorlunda, mer närvarande.
Hej, Lovisa.
Hej. Du ser ut att må rätt bra.
Det gör du med.
De står en sekund.
Fil? frågar hon.
Ja, kan inte bestämma mig.
Ta den här, säger hon och pekar.
Tack.
Han tar paketet. Hon går vidare. Han med sitt.
Vid kassorna hamnar de på varsin sida. Handlar klart, går ut nästan samtidigt.
Ja… säger han. Hej då.
Hej då, säger hon.
Hon går åt höger. Han åt vänster.
