Jag kände också att luften tog slut
Mats sa det en söndagskväll, när Märta låg och vek de nystrukna skjortorna i prydliga högar. Han gled in i sovrummet, slog sig ner på sängkanten och lät orden rulla ut ur munnen som om han berättade att kranen på badrummet droppade igen.
Märta, jag får ingen luft.
Hon höjde inte blicken. Lämnade en skjorta, tog nästa.
Av vadå?
Av allt det här. Vardagen. Att det alltid är samma sak. Vakna, äta, åka iväg, komma hem, äta igen, lägga sig. Om och om igen.
Märta vek ärmarna fint, rättade till kragen. Hon var femtioett, Mats femtiotre. De hade bott tjugosex år i denna lägenhet på Rosengatan, vuxit upp med sonen Algot som flyttat till Umeå för fem år sen och ringde ibland på födelsedagar.
Och vad tänker du göra då? sa hon jämnt.
Jag vill flytta. Vara själv. Känna hur det känns att andas.
Hon pausade. Men inte för att hon blev rädd, utan för att titta på honom sådär som man ser på någon som säger något förväntat.
Vart ska du flytta?
Skaffar en egen lägenhet. Njuter av tystnaden, frisk luft.
Okej, sa Märta och tog nästa skjorta.
Mats såg besviken ut. Han lutade sig lite fram.
Vill du inte säga nåt?
Vad finns det att säga? Du är vuxen. Vill du gå, så gå.
Du tänker inte bråka?
Hon la skjortan på högen och såg honom i ögonen.
Nej. Men på ett villkor.
Och det är?
Ring mig inte om vardagliga saker. Om var mjölken är, hur dammsugaren funkar, vart jag lagt skruvmejseln. Går du, får du sköta det där själv.
Han var tyst. Regnade mot rutan.
Det var allt?
Ja, det var allt.
Mats visste inte vad han skulle göra med detta. Han hade förberett sig på tårar, anklagelser, på att bli hållen i ärmarna och påminnas om åren, om Algot, om att så här gör man bara inte. Han hade svaren klara. Men Märta vek skjortor.
Okej då, sa han till slut. Då börjar jag packa.
Packa du.
Han försvann in i klädkammaren, stod där länge och stirrade på tomheten. Sen började han packa ner jeans, t-tröjor, strumpor. Rakhyveln, laddaren, en bok han inte läst på ett halvår. Märta klirrde i köket när han släpade väskan ut i hallen.
Jag går nu, ropade han.
Lycka till, kom svaret utan att hon tittade upp.
Dörren stängdes tyst. Mats stod kvar i trapphuset, lyssnade. Inget. Inga steg, ingen rörelse. Bara tystnad.
Han tryckte på hissen.
***
Han hittade ettan på två dagar via en blyg granne. Fjärde våningen. Fönster in mot gården. Hyresvärden, en gammal farbror med stor mustasch, visade honom runt snabbt, tog betalning för två månader elfterthe drygt tretton tusen kronor och försvann. Lägenheten: en soffa, ett skrangligt bord, två stolar, ett kylskåp från 80-talet, gasspis. Gardinerna var skiftade, mörkt senapsgula.
Mats ställde ner väskan, föll ner på soffan, och såg sig omkring.
Det var tystnad hela vägen in i väggarna. Ingen i rummet bredvid, ingen TV, ingen som ropade på middag. Han lade sig raklång och tänkte: Nu då. Friheten, eller vad det nu var.
De första två dagarna kändes rent av bra. Han vaknade när han ville, åt vad som fanns; mest det som blivit över från Konsumbesöket. Gick runt i strumplästen och förklarade sig aldrig för någon. Ringde gamle vännen Håkan på kvällarna. Håkan skrattade Rätt gjort, Mats, det behövs ibland.
På tredje dagen tog strumporna slut.
Han stirrade på den lilla runda tvättmaskinen i badrummet. Han öppnade luckan, såg in. Stängde. Öppnade igen. Hittade slutligen ett paket tvättmedel från hyresvärden under vasken. För vitt och kulörtvätt. Han hällde i på måfå och körde igång.
Maskinen lät.
Efter en timme drog han ut ett knippe våta, svagt rosa strumpor. Mindes sen att han slängt i sin nya röda t-shirt också.
Han hängde strumporna på elementen. De blev torra lagom till nästa kväll.
Fjärde dagen försökte han laga riktig mat. Handlade kycklingfilé, potatis, lök. Hittade en gammal stekpanna. Allt gick snett filén fastnade, halva potatisen gick åt till skalet, löken brände i ögonen. Till slut låg något mystiskt brunvitt på tallriken: segt på utsidan, rått på insidan.
Han åt halva, slängde resten och beställde hemkörning från pizzerian runt hörnet.
Efter en vecka räknade han på maten. Hemkörningarna kostade nästan lika mycket som hushållets gamla veckomat. Han skärpte sig, kokade havregrynsgröt och spaghetti. Det funkade halvbra.
Sakta men säkert smög sig hemmet på honom som ett grått, stort hav.
***
På tionde dagen, i duschen, upptäckte han att vattnet började stiga kring tårna. En grumlig pöl bredde ut sig över golvet. Han stängde av duschblandaren. Låste upp minnet av ordet vattenlås, som Märta ibland brukat säga: Rensa vattenlåset, annars blir det stopp. Då hade han alltid gått därifrån.
Mats kröp ner, kikade under badkaret. Rör, och så ett vitt plastknä. Han rörde vid det: lossnade direkt och ut forsade vatten, kallt och mörkt, över golvet.
Han halkade, grep handduken, halkade igen. Skruvade tillbaka kopplingen. Inget hjälpte vattnet vällde över till mattan, dränkte handduken.
Med fotsulor blöta av olycka rusade han efter telefonen. Hjärnan var i panik över hur man stänger av vattnet mindes att hyresvärden någon gång nämnt en ventil under diskbänken. Han hittade kranen, vred. Vattnet tog stopp.
När han kom tillbaka påminde badrummets tystnad om en översvämningsscen. På golvet satt han, blöt och förbi, stirrande mot väggen.
Första impulsen var Märta. Eller snarare, ett ryck: Ringa Märta och få råd. Tänkte redan trycka på hennes namn, men mindes hennes röst: ring mig inte om vardagliga ting.
Han la tillbaka telefonen.
Det blev istället Håkan.
Håkan? Hur lagar man ett vattenlås under badkaret?
Va? Jag lejer alltid rörmokare. Kan ge dig numret till min.
Rörmokaren kom dagen därpå, fixade låset på femton minuter och bad om två tusen kronor. Mats bara gapade.
Är det normalt?
Klart det är, sa rörmokaren och gick.
Mats tänkte på Märta som alltid fixat det själv köpt tätningar, skruvat, gjort.
Han visste aldrig när. Det bara var så, ungefär som vädret utanför.
***
I huvudet började en annorlunda idé gro.
Han ringde Lovisa, som han en gång varit på väg att bli ihop med för tjugo år sen, innan Märta. Hon var skild sedan länge, Mats visste det. De pratade ibland på andras födelsedagar.
Lovisa, hej. Det är Mats.
Men hej, hur länge sen som helst!
Ja eh, jag bor själv nu. Tänkte om du ville äta middag nån kväll.
Hon blev tyst ett ögonblick.
Själv? Från vem?
Min fru.
Ni har separerat?
Vi är på väg.
Jag fattar. Ja, vi kan väl ta en middag.
De åt middag på en restaurang vid Centralen, tog varsitt glas vin. Pratade om gamla bekanta.
Vad gör du nuförtiden? frågade hon.
Som vanligt, jobbar med byggupphandlingar.
Och var bor du?
Hyreslägenhet på Tallvägen.
Trivs du där?
Sådär. Tvättmaskinen centrifugerar dåligt, och spisen är krånglig.
Lovisa såg på honom med ett otydligt uttryck, som han efteråt förstod var medlidande, inte flört.
Middagen tog slut snabbt. Hon berättade om sin dotter. Han om Algot. Efter andra glaset sa hon att hon skulle jobba tidigt och gick. Han gick hem, kokade snabbnudlar. Hon ringde aldrig upp. Han ringde inte heller.
***
Strax därefter provade han att träffa grabbarna. Ringde Håkan “Fredag går, men bara till åtta, måste hem till utvecklingssamtal”, ringde Tomas “Okej men kan jag åka med dig efteråt? Ska vara pigg, ska till svärföräldrarna i Dalarna.”
De blev tre på ett litet ölkafé. De pratade om fotboll, jobbet.
Hur går det, Mats? undrade Håkan.
Okej.
Märta ringer inte?
Nej.
Båda såg på varann.
Inte alls? frågade Tomas.
Nej.
Antingen är det bra eller dåligt, sa Tomas drömmande
Hur menar du?
Det kan betyda att hon har det bättre utan dig.
Mats ville inte tänka på det där, även om han gjorde det varje dag.
Vid åtta reste de andra sig och gick hem till sina respektive. Han stannade ensam kvar tills stället stängde.
***
De första dagarna kände Märta mest en överrumplande tomhet, som en möbel som blivit flyttad. Efter två dagar ringde hon väninnan Elsa.
Han är borta, sa Märta.
Borta? Allvar?
Skaffat egen lägenhet. Sade att han “inte kunde andas”.
Elsa suckade.
Hur mår du?
Jag är faktiskt förvånad över hur okej det känns.
Gråter du?
Nej. Märkligt, eller?
Det kanske kommer senare.
Kanske. Vi får se.
Sedan ringde Anna-Lena, en vän från föräldragruppen för tjugofem år sedan.
Äntligen! Du har varit hushållerska utan lön i tio år, sade Anna-Lena.
Men nu?
Hur länge sen gjorde du något bara för dig själv?
Märta behövde tänka. Hårklippningen förra året.
Precis.
Några dagar senare lockade Anna-Lena henne till yoga. Märta tog på sig urtvättade träningsbyxor och upptäckte att kroppen inte längre böjde sig.
Så är det för alla i början, sade yogainstruktören, ung och lugn.
Två veckor senare var Märta smidigare, gick tre gånger i veckan; efteråt drack de kaffe tillsammans och pratade tills regnet övergick i mörker.
Hon läste böcker på kvällarna, böcker som inte längre blev liggande. En kväll ringde Algot.
Mamma, pappa säger att han bor själv. Stämmer det?
Ja.
Hur känns det?
Det är olika. Men på sistone faktiskt bra.
Algot blev tyst.
Ska ni skiljas?
Jag vet inte. Tänker inte så mycket på det.
Är du ledsen?
Nej. Mest förvånad.
Ring om det behövs.
Du också. Och inte bara på födelsedagar.
Ett visst ögonblick stannade Märta mitt i köket, såg ut genom fönstret. Hon diskade sin vanliga kopp och mindes: tjugosex år. Det är länge. Första bostaden, tapetklistret. Algot med plåster på knät. Den där sommaren vid havet för femton år sedan, när de bara skrattade.
Allt det där var nu förbi. Nu precis som gamla kort i ett album.
Känslan stannade, seglade iväg, som ett vitt moln.
Hon ställde undan koppen och gick till yogan.
***
Johan dök upp av en slump.
Det var tant Gun, grannen på bottenplan, åttio med gott minne, som behövde hjälp byta glödlampa. Märta hjälpte, blev bjuden på te. Just då dök Guns son Johan inte den man väntade på nästa vecka, utan den arbetande upp.
Han var fyrtioåtta, skäggig, prydlig, trött i ögonen.
Mamma, du utnyttjar folk igen?
Märta erbjöd sig, sade Gun värdigt.
Johan tackade Märta. De pratade om jobbet. Märta berättade att hon arbetade på revisionsbyrå. Johan jobbade med bygg, fast på annat bolag. De skildes åt.
Efter tre dagar kom han med blommor. Tack för hjälpen med lampan.
Du borde inte, sa hon, men tog emot.
Är det okej om jag ställer en fråga om Mats? Mamma säger han jobbat med inköp, jag undrar om leverantörer
Mats och jag bor inte ihop längre. Men jag kan ge dig hans nummer.
Aha, sa Johan. Då stör jag inte mer.
En vecka senare hörde han av sig igen. Frågade om Märta ville fika, som grannar. Hon tackade ja.
De tog kaffe, pratade om stadsdelen, Gun, jobbet. Johan var diskret, rolig, försökte aldrig forcera något.
Länge gift? undrade han utan baktanke.
Tjugosex år Eller var.
Så kan det bli, sa han.
De träffades flera gånger, som om någon oavsiktligt öppnat ett fönster. Märta njöt av icke-förpliktelsen, av att vara någon annan än den som alltid väntade.
***
Under tiden började Mats upptäcka sig själv. Han var usel på att vänta. Under alla år hade allt bara funnits där: mat på bordet, rena kläder, fungerande kaffebryggare. Nu blev han tvungen att vänta på att tvätten torkade, vattnet kokade, eller en rörmokare dök upp. Eller när han låg hemma ensam, febrig, drack ljummet kranvatten och ingen frågade hur han mådde. Tystnaden vid måltiderna var tjatande. Förr hade alltid någon suttit där först Algot, sen Märta. Nu: bara tystnad. TV:n blev sällskap.
På tredje veckan ringde han Algot.
Hej, hur läget?
Bra, pappa. Mamma har det också bra. Hon går på yoga och så där.
Saknar hon mig?
Pappa… du ringer bara för att kolla om hon saknar dig?
Nej.
Det går bra för båda, pappa. Det är bra.
Mats la på. Han visste inte vad han egentligen tänkte. Något vagt, en känsla man får när man kliver in i köket och glömmer varför man gick dit.
***
På dag 23 stötte han på en granne, Ella, trettiofem, som jobbade på veterinärklinik och hade katt.
Är du nyinflyttad?
Tillfälligt.
Flyttat ifrån frun?
Ja.
Det händer! Hon log.
De pratade på väg upp. Mats hjälpte henne med en kasse. Fikade. Hon bjöd på kanelkaffe. Hemtrevligt, kliniskt, blommor överallt. Han såg diskstället fullt hemma hos sig hennes var skinande rent.
Efter någon vecka: “Ska du bo kvar här länge?” frågade hon.
Jag vet faktiskt inte.
Du ser ut som någon som inte bestämt sig.
Det är nog sant.
Fast man kan inte stå och trampa för evigt. Jag stod still i två år efter min skilsmässa, helt i onödan.
Han mindes det där rådet länge.
***
Dag 31 köpte han blommor för att han ville, inte av annan orsak. Han valde stora, vita prästkragar. Märta hade alltid älskat just dem, aldrig rosor; för mycket symbolik, hade hon sagt.
Han tog tunnelbanan till Rosengatan, blommorna i famnen. Folk log, andra brydde sig inte.
Vid porten såg han direkt ny ringklocka, nytt lås, ny kedja. Någon inuti. Märta dök upp i dörrspringan. Blommor emellan dem. Hon hade ett neutralt ansikte.
Mats.
Märta, jag är här. Jag… har blommor.
Jag släpper inte in dig, Mats.
Varför?
Jag har bytt lås.
Bakom hördes en mansröst. Mats fångade en skugga.
Vem är det där?
Inte din sak, Mats.
Märta, jag har förstått saker…
Vad då?
Han öppnade munnen. Stängde den. Prövade igen.
Att vi hade det fint. Att jag tog det för givet. Att det här var fel.
Hon höll tyst. Sen:
Mats, du har förstått att du hade det bra. Men vet du varför? Du saknar nog mest någon som viker dina skjortor.
Orättvist.
Kanske. Men sant.
Tjugosex år, Märta.
Jag vet. Det var fina år också. Men jag vill inte ha tjugosex till.
Vill du inte ge mig en chans?
Hon såg på honom länge.
Vet du vad? Jag har också börjat andas. Jag har märkt att jag själv saknat luft. Jag sa bara inte det.
Mats stod med blommorna.
Gå hem igen, Mats. Ring Algot, prata med honom. Om vad som helst. Bara prata.
Dörren gled igen. En kedja rasslade.
Mats stod där. Blommorna hängde. Prästkragarna visste inget om det här ögonblicket.
Hissmusik steg bakom ryggen.
Han tog hissen ned.
***
Hissen kom snabbt. I spegelglaset syntes en man med blommor, lite tilltufsad. Något hade tagit slut, eller börjat eller både och.
Han promenerade ut på gatan. Det var kväll, lamporna brann, människor skyndade på.
Han stannade utanför en bänk där en gammal dam matade duvor. Han lämnade blommorna vid hennes sida.
Ta dem om du vill, sa han.
Hon tittade. Sen på blommorna.
Fina. Vadå, de tog dem inte?
Nej.
Sånt händer, sade hon och återgick till brödsmulorna.
Mats gick vidare. Gatan var som den brukade vara. Märta stängde dörren till sitt nya, och enligt allt att döma, passande liv. Algot gick någonstans i natten och väntade på sin far, som borde ringa ibland utan anledning.
I köket på fjärde våningen stod odiskad disk.
Han tog upp mobilen.
***
Senare, på t-banan, såg han sig i de dunkla fönstren. Bara sin vaga spegelbild, och ingenting utanför.
En märklig sak. Bara märklig.
Tåget åkte vidare. Folk tittade i telefoner, bläddrade i böcker. Ingen tänkte på hans blommor, hans tjugosex år, hans stängda dörr.
Han klev av.
Ute blåste kall luft, med drag av den första snön som ännu inte fallit men redan låg i luften.
Mats lyfte blicken mot himmelen.
Den var mörk, alldeles vanlig.
Han gick hemåt.
***
Natten kom, tvåtiden, han låg och stirrade i taket. Gardinerna lät inget ljus slippa in, kylskåpet surrade. Allt var som vanligt dessa trettioen dagar.
Han mindes något.
För åtta, kanske tio år sen, var de på Märtas föräldrars sommarstuga. Kväll, veranda, te. Tystnaden låg över skogen. Märta sa ingenting, han inget heller. Men det var en bra tystnad, den där levande sorten.
Då tänkte han: så här är det när det är bra.
Han sa inget. Bara tänkte, och glömde bort.
Nu försökte han minnas när han senast tänkt så. Det gick inte.
Utanför föll något som liknade snö, stillsamt, trevande första för säsongen.
Det var tyst i lägenheten.
***
På morgonen satte han på vatten, tänkte på att han måste köpa riktiga kaffekoppar. De här hade flisor på kanten.
Tänkte sen att han borde ringa Algot.
Tänkte på kvartalsrapporten som låg efter.
Tänkte på Märta att hon också andades nu. Att hon också saknade luft.
Han hade aldrig förstått det. Hon var där, alltid, och gjorde saker tyst men självmant. Han hade sett vardagen som ett fängelse, men för henne var det också ett galler hon satt där och vek hans skjortor.
Vattnet började sjuda.
Han hällde te i sin kantstötta mugg och satte sig vid bordet.
Snön därute låg mjukt kvar på kanten.
Han tog upp mobilen, bläddrade fram: Algot.
Och lade undan.
Och tog upp igen.
Algot, hej, det är pappa. Ville bara ringa, inget särskilt. Är du upptagen?
Nej Hej, pappa.
Hur mår du?
Bra. Jobbar. Snöat hos dig?
Just börjat.
Samma här.
De blev tysta. Den där bra tystnaden.
Pappa…? Hur är det?
Mats såg ut. Snön föll, vitt och långsamt. Allt var ännu oklart.
Jag försöker lista ut det, sa han.
Okej, hör av dig.
Det gör jag. Du också, inte bara på födelsedagar.
Lovar.
De la på. Mats drack sitt te. Det var rätt bra.
Snön föll.
***
Någonstans på andra sidan stan såg Märta också ut. Kaffe i handen. Varmt, tyst. Johan hade gått hem. Det fanns en överenskommelse inget onödigt, ingen brådska.
Hon tänkte på Mats. Inte med sorg, inte med glädje, bara som man tänker på någon man levt ett helt liv med. Han ringde på dörren med blommor, stor, lite vilsen, märkt av att livet lärt honom något men nog inte det han trodde.
Hon var inte längre arg. Det hade svunnit undan som dimma. Först var hon tyst arg, över allt det där tysta, invanda. Att han blev uttråkad men det var hon som skapat meckat. Att han blev rastlös men var aldrig intresserad av hur hon känt. Att han inte brytt sig om hennes vilja.
Sen försvann ilskan. Kvar var något stadigare, lugnare.
Hon skrev till Elsa: Yoga imorgon? Elsa svarade genast: Jag väntade bara på att du skulle fråga.
Märta log, ställde ifrån sig koppen.
Snön föll även utanför hennes fönster.
***
Samma kväll ringde Mats hyresvärden, frågade om han fick bo kvar.
Visst, bara betala i förskott, svarade farbrorn.
Han gick till Clas Ohlson, köpte tre nya muggar, utan flisor. Handlade sedan mat: kycklingbuljong, lök, morot, potatis. Fann ett enkelt sopp-recept i mobilen: fyra steg, fjärde var “smaka av med salt.”
Han stod en stund och funderade på vad det betydde. Tillsatte salt två gånger, ändå blev soppan okej.
Han åt i stillhet.
Tystnaden var rätt okej.
***
Så fortsatte det. Märta gick på yoga, träffade Johan ibland. Mats bodde på Tallvägen, lagade soppa, ringde Algot, träffade vänner. Skilsmässan blev aldrig av ingen orkat riktigt.
En dag stötte de på varandra på Konsum, efter tjugosex års vanor. Han studerade innehållet i en filmjölkskartong med filosofisk min. Hon dök upp bakom honom.
Mats.
Han vände sig om. Blev inte illa berörd han såg bättre ut, lite slankare, blicken aningen mörkare men mer närvarande.
Hej, Märta.
Hej. Du ser ut att ha det bra.
Och du.
De stod en sekund.
Ska du ta fil?
Ja, vilken är bäst?
Den här, sa hon.
Han tog den. Hon gick åt sitt håll, han åt sitt.
Vid kassan stod de bredvid varandra i varsitt kö.
Ja, hejdå, sa han.
Hejdå, svarade hon.
Hon gick åt ett håll, han åt ett annat.
