Att bara leva vidare
Du vet, jag måste berätta om en tjej som heter Elin en riktigt busig liten unge med två blonda, spretiga tofsar som stack ut åt alla håll. Hon sprang omkring på den ljusa verandan på familjens sommarställe ute på landet någonstans utanför Västerås. Ögonen glittrade av glädje och kinderna var rosiga av allt springandet och skrattet. Just när hennes storebrors kompis, Simon, långsamt började gå mot dörren för att åka hem igen, tvärnitade hon, flåsade till, och satte av efter honom.
Utan att tveka hoppade Elin fram till honom, slöt sina små varma händer om hans stora, och tittade upp på honom med sitt allra ärligaste barnleende och så skrattade hon högt, sådär klingande som bara barn kan:
Jag tänker aldrig släppa dig! När jag blir stor ska jag gifta mig med dig! Men du måste vänta!
Simon blev alldeles paff först, höjde ögonbrynen, men så spreds ett varmt, schysst leende över hans ansikte. Han såg på den där lilla virvelvinden med både ömhet och förvåning. Med en vänlig, hälften skämtsam röst svarade han:
Jaha du, jag ska vänta.
Samtidigt lyfte han försiktigt handen och rufsade till hennes fluffiga hår, så att tofsarna blev ännu lite vildare. Elin kisade ett ögonblick, men log genast igen, fortfarande med stadigt tag om hans hand.
Men under tiden, fortsatte han, och böjde sig ner så att de fick ögonkontakt på samma nivå se då till att plugga ordentligt och lyssna på mamma och pappa. Vill man bli min fästmö får man allt göra sig förtjänt av det.
Det lät inte strängt, snarare som när vuxna pratar med barn med extra värme. Och du vet, Elin såg ut som hon funderade allvarligt, vägde orden, sen nickade hon så det nästan smällde till och greppade ännu hårdare om handen.
Okej! Jag ska bli den bästa!
Allt var liksom förgyllt av den där sommarens sorglösa stämning, där barnasinnets drömmar känns precis lika riktiga som verkligheten…
************************
Tiden gick. En kväll satt Elin i sitt rum i Enköping och bläddrade tankspritt i matteboken. Det hade börjat skymma där ute, och i huset var det ovanligt tyst hon hörde bara dämpade röster genom väggen. Hennes storebror Jonatan pratade högt och spännande i telefon, och plötsligt hörde hon namnet Simon. Hjärtat gjorde en volt.
Hon smög närmre dörren, spetsade öronen. Fika, ny tjej, hennes leende och hjärtat sjöng svårt i hennes bröst. Det gick inte att missta sig det gällde förmodligen Simons nya flickvän.
Innan hon hann hejda sig, reste hon sig snabbt upp och smög på tå fram till Jonatans dörr. Örat nästan fastklistrat mot trät, tog hon in varje ord. Inombords bråddjupt hopp: Det är säkert inte alls som jag tror! for det genom huvudet.
Men när Jonatan kom ut i hallen hann hon inte backa undan. Han såg henne direkt.
Simon har en ny tjej, va? slängde hon ur sig, rösten darrig fast hon försökte låta oberörd.
Jonatan suckade djupt, såg på henne med en blick som kändes betydligt äldre än hans nitton år. Du är sexton, Elin. Du måste väl snart släppa det där? Det är bara barnslig förälskelse.
Elin vägrade ge sig, armarna hårt korsade, strålande av bestämdhet.
Aldrig! sa hon, och blonda lockar slängde vilt runt ansiktet. Du fattar ingenting! Han kommer att älska mig, det vet jag! Det här är på riktigt!
Det var som om hon själv försökte tro på sina ord. Alla de där små glimtarna med Simon, hans leenden, beröringarna, de betydde allt. Hon bar på en pytteliten men envis gnista hopp.
Jonatan såg mest ut att vilja skydda henne, men han visste att det där kan ingen förklara bort när första kärleken fastnat är det större än allt annat.
***************************
En morgon kom solen in genom gardinerna och lyste rakt på Elin där hon nöp in i vardagsrummet hemma i lägenheten, så snabba steg att det nästan skallrade i trappen. Hennes ansikte strålade av lycka, ögonen glittrade som stjärnor och det lyste om hela henne när hon slängde sig fram till Jonatan där han satt med sin kopp Zoégas och surfade nyheter.
Han har frågat chans på mig! skrattade Elin, så upprymd att hon nästan studsade sönder golvet. Fattar du? Han kom igår med ett halsband i silver och sa att nu när jag fyllt arton, så vågade han äntligen säga hur han känner. Simon älskar mig!
Hon log så brett att det nästan gjorde ont att titta på, händerna knöt sig hårt av glädje.
Jonatan ställde sakta ifrån sig muggen och ett varmt, riktigt genuint leende spred sig. Han hade väntat på det här ögonblicket, verkligen. Simon hade snurrat kring Elin ett halvår, frågat om allt vad hon gillar, vilka blommor som är favorit, undrat vad hon gör på helgerna, pratat om framtiden. Sånt där man bara gör om man är riktigt kär.
Hon är så fin muttrade Simon ofta när han trodde ingen hörde. Bara hon blir arton så
Och Jonatan bara log och sa: Blir hon lycklig så är jag glad. Simon var en schysst kille, en han litade på. Och när han såg syrrans lyckliga ansikte då visste han att det var rätt.
Grattis, lillasyster sa Jonatan och reste sig för att ge henne en lång kram. Jag är glad för er skull, båda två.
Elin kunde knappt tro att det var sant. För ett ögonblick kändes det som om hela världen var varm och snäll, lyckan liksom prasslade i luften. I bakgrunden hördes bara det belåtna spinnandet från katten Sigge som slumrade på fönsterbrädan
*******************
Det var några månader senare och Elin satt i den smala vänthallen på Akademiska sjukhuset i Uppsala, på en hård plaststol mellan beige väggar. Ljuset som letade sig in var så grått och svagt, som om hela världen plötsligt blivit färglös. Elin såg inte människor som hastade förbi, hon såg inget på golvet bara minnen. Hennes händer vilade livlöst i knät, kläderna hängde, och håret slokade rufsigt över axlarna.
Bilder snurrade runt i huvudet: kvällen innan satt hon och Simon vid köksbordet, spred ut skisser till bröllopsdekorationer, fnittrade och bråkade om vilka band som passade bäst till tyllen. Han hade skrattat, skojat, lovat att allting skulle bli perfekt Och nu var han borta.
Det gick så snabbt. En förare som tappade kontrollen på E18 utanför Västerås, tre bilar krockade, en hög av plåt och skrot. Ingen överlevde. Inte Simon, inte någon av de andra.
Plötsligt hördes steg i korridoren. Jonatan dök upp kring hörnet, han såg så trasig ut rödgråtna ögon, kinderna skuggiga av stubb och satte sig försiktigt intill henne, höll en darrande hand runt hennes axlar.
Elin? viskade han, nästan som om orden skulle skrämma sönder henne. Elin, snälla prata med mig. Säg nåt. Vad som helst.
Elin vred långsamt huvudet mot honom. Hennes ögon var torra, men smärtan i dem grep tag om Jonatan direkt. Rösten var tom, som om hon pratade på rutin:
Om vad?
Jonatan pressade läpparna hårt, försökte hitta ord som inte sårade mer än de läkte.
Vad som helst Du måste släppa ut det, gråta, skrika! Håll det inte inne, Elin!
Men hon skakade tyst på huvudet.
Det går inte, viskade hon. Jag har inga tårar kvar. Och jag vill inte leva heller, egentligen.
Det blev dödstyst. Jonatan knep ihop ögonen, kämpade för att inte skrika ut sin egen förtvivlan. Han visste att han måste vara stark för hennes skull, även om marken gungade under honom själv.
Efter det stängde Elin liksom ute världen. Hon hörde honom prata, kände hans hand, men det var som om inget gick fram. Själv satt hon där, som en staty, stirrade tomt på väggen. Läkare kom och gick, ingen kunde få kontakt. Till sist gav en sköterska henne en lugnande injektion, och sakta gled hon ner i en orolig dvala.
Hon vaknade hemma, i sitt eget rum igen. Allt var bekant mönstret på gardinen, bokhyllan, fotot av henne och Simon. Men allting kändes ändå främmande, som om hon hamnat fel. Där satt Jonatan och deras mamma. Mamma hade just kommit hem från en tjänsteresa, såg uttröttad och färglös ut.
Jag är orolig för henne, hörde Elin Jonatan säga lågt till mamma, som om hon sov fast hon redan vaknat. Hon har alltid varit så fäst vid Simon. Vad kommer nu hända?
Tiden läker väl suckade mamma, men rösten var svag. Vi får stötta henne så gott vi kan.
Elin låg stilla, ögonen slutna. Hon visste inte vad hon skulle säga om hon blev påkommen. Allt inom henne var bara tomt, en känsla av att någon ryckt ut hjärtat.
Jonatan satt tyst bredvid henne en liten stund till, sen reste han sig och lämnade rummet. Mamma blev kvar, strök Elins arm som om hon med beröringen kunde rädda henne från mörkret.
*******************
Dagarna gick, som i sirap. Efter nio dagar, sedan fyrtio, satt hon fortfarande på samma fönsterbräda i sitt rum, benen uppdragna mot bröstet, blicken ut över gården. Ute under en stor lönn stod den gamla bänken där Simon hade friat en septemberkväll. Hon minns exakt hur darrig han var, hur han försökte säga rätt ord och sedan bara fick ur sig allt på samma gång, och hon skrattade lyckligt och svarade ja innan han ens hunnit avsluta.
Nu verkade bänken eländig. Träden kala, gården grå hösten hade blivit vinter men Elin märkte inget. För henne hade tiden stannat där och då.
Elin, ska vi försöka äta lite? frågade mamma försiktigt, kom in och lade en kall hand på hennes axel.
Elin skakade på huvudet, utan minsta känsla. Nej.
Du måste få i dig mat försökte mamma, men rösten brast.
Elin svarade utan att ens titta på henne: Varför måste jag det? Jag är ju ingen, jag är inget värd.
Mamma stannade till vid dörren, såg så nedtyngd ut. I hallen stod Jonatan, han hade hört allt.
Jag pratade med läkaren, viskade mamma. Vi måste söka hjälp. Vi klarar oss inte själva.
Jonatan nickade. Jag ringer till doktor Ekström imorgon.
När natten kom, tyst och kall, och månen ritade bleka skuggor på Elins parkett, så låg hon på sängen och önskade att allt bara skulle försvinna. Men i den sömnlösa dvalan kom drömmen, och där stod Simon precis som han brukade, men allvarlig.
Elin, sa han tydligt, vad håller du på med? Du måste fortsätta leva.
Hennes hand försökte nå honom men gick rakt igenom luften.
Jag kan inte utan dig, viskade hon.
Du kan, svarade han. Du är så mycket starkare än du tror. Dagarna kommer kanske aldrig bli lätta, men du måste fortsätta. Jag finns alltid här, bland stjärnorna. Bara du tittar upp.
Sen tonade han bort men orden fanns kvar, som ett eko.
Elin slog upp ögonen, kudden var blöt av tårar. Hon skrek rätt ut, så förtvivlat att föräldrarna och Jonatan rusade in.
Elin, vad är det? Snälla! Mamma föll på knä vid sängen.
Hon kunde inte svara. Bara gråta, göra sig liten, önska att allt var en dröm.
Lovar du mig att leva? hörde hon Simons röst igen.
Och mitt i tårarna, klamrade hon sig fast vid den sista viljan:
Jag lovar.
Mamma höll om henne, Jonatan stod vaksamt bredvid, och tillsammans var de bara där.
Och någonstans i Elin växte den allra tunnaste tråd av hopp eftersom han trodde på henne.
Kanske skulle hon klara det, ändå.
************************
En kväll satt de hela familjen samlade i vardagsrummet, regnet slog mot rutan och ingen hade rört tekopparna. Jonatan sa det först:
Jag tror vi måste flytta. Det här stället gör för ont för Elin.
Elin satt hopkrupen i soffhörnet, tyst och avvaktande.
I en ny stad kan vi börja om nya människor, inga gamla minnen överallt, fyllde mamma i försiktigt.
Men vart då? undrade Elin.
Uppsala kanske, föreslog Jonatan. Jag har en vän där som kan fixa jobb, vi löser lägenhet. Du kan söka in till universitetet, om du vill.
Elin såg ut genom fönstret där regnet suddade ut allt bekant. Hon tänkte på gamla platser där Simon varit varje gata, varje cafeteriabord och förstod att minnena aldrig skulle bli färre om hon stannade.
Okej. Vi gör det, sa hon till slut.
Det var första gången på länge hon själv tog ett beslut.
Förberedelserna gick åt av bara farten, men Elin gick mest bredvid. Hon plockade ibland med ett smycke Simon gett, ett fotografi, ett biobiljett från deras första dejt, och lade det varsamt i flyttlådorna.
På utflyttningsdagen stod hon länge på balkongen, såg ut över innergården en sista gång. Jag klarar det, viskade hon för sig själv.
Uppsala mötte dem med grå himmel och nytt folk men också en ovan känsla av frihet, att här fanns det inga gamla mönster, bara framtid. I början kändes allt fel, nätterna var tunga, och Elin saknade hemma och Simon. Ibland dök han upp i drömmarna, log och hon grät när hon vaknade.
Men sakta började det hända små saker som betydde något. Tulpanerna blommade vid Vasaparken, killen i caféet log och mindes hennes beställning redan efter andra gången. Hon började gå på introkurser, hjälpte mamma hemma, tog promenader med Jonatan bland de nya kvarteren.
Innan hon visste ordet av hade livet börjat röra lite på sig. Hon glömde inte Simon det kommer hon aldrig göra. Men nu förstod hon: att leva vidare var ingen förräderi. Det var vad han ville, vad han bad henne om.
Och du, ibland när kvällsljuset speglar sig i fönstret, så tycker jag att hon ler, Elin. Som om hon vet att han ser henne.
Att han nog är stolt.
Att hon ändå, trots allt, lever vidare.
