Sista önskan
Nej, jag kommer inte hem igen suckade jag tungt och vred mig av smärta. Och jag får aldrig mer se Linnea. Jag ville ju fria till henne. Men jag hann inte Varför just jag?
Du ska inte oroa dig så där, log sjuksköterskan när hon såg hur blek jag blivit. Allt kommer gå bra.
Jag tvivlar pressade jag fram mellan tänderna.
Sedan stirrade jag tyst och skräckslaget på när de förberedde mig för operation.
*****
Jag har aldrig gillat sjukhus.
Sedan jag var barn har jag haft någon slags fobi där gjorde det alltid ont, och värst av allt var att ingen ens bad om ursäkt för det lidande de orsakade.
Men Mattias, sluta lipa nu, log sköterskan när hon stack mig i fingret för blodprov. Du är ju stor pojke snart, ska börja skolan. Inte gråter man som en liten tjej, skäms du inte?
Jag blängde på henne genom tårarna, försökte dra loss handen, men lyckades inte fly. Skam kände jag inte. Bara ont och förbannat orättvist.
På vägen hem från BVC satt jag i baksätet och tjatade om att aldrig mer skulle jag gå till någon läkare.
Aldrig i livet sätter jag min fot där igen! Jag dör hellre! förkunnade jag högtidligt.
Lillen, så kan du väl inte säga försökte mamma lugna. Läkare är till för att vi ska hålla oss friska och leva länge. Du behöver inte vara rädd för dem.
Jojo, säkert snyftade jag och tittade på fingertoppen som de sugit halva livet ur. De kan ta hand om varandra, de ska låta mig vara!
Ni kan förstå hur det var när mina föräldrar släpade in mig till tandläkaren. Jag skrek så att folk ute på gatan hörde genom fönstren.
Inte underligt att jag, nu vuxen, fortfarande har svårt för allt som heter sjukhus och vitklädda.
Så länge jag kunde undvika allt medicinskt gjorde jag det. Men en dag tog slumpen över det blev akuten med sprucken blindtarm. Linnea, som jag skulle ut och äta med, fick tillkalla ambulansen.
Nej, ingen ambulans, det går över! pep jag.
Sluta fjanta dig. Jag ser ju hur illa du mår. Kanske är det också blindtarmen, det var precis så här för mig en gång.
Så hamnade jag, emot min vilja, på Sahlgrenska i Göteborg.
Ni fattar situationen
Jag rös när jag tänkte på att kirurgerna skulle gräva omkring i mina inre organ. När jag såg två dystra bärare skjutsa förbi en bår med någon som slapp vidare lidande, högg hopplösheten tag i mig.
Nej, nu kommer jag inte hem igen Och aldrig mer får jag se Linnea. Jag ville ju fria. Hann inte Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Lägg inte sånt på dig själv, sa sjuksköterskan mjukt och försökte trösta mig. Allt kommer gå bra.
Jag undrar det
Operationen är enkel. Tur att du kom in i tid. Hade du väntat hade det kunnat bli komplicerat.
Operationen gick som smort, helt utan problem. Det gjorde till och med mindre ont än jag föreställt mig. För första gången på många år fick jag positiva känslor för ett sjukhus. Oväntat.
De sövde mig direkt på operationsbordet. När jag vaknade var det värsta redan över. Jag flyttades till ett vanligt rum och sov som en stock hela natten, bara störd av droppbyten.
Nästa morgon fanns en äldre man i samma sal som jag.
Jaha, nu ska han väl prata hål i huvudet på mig och berätta om hela sitt liv, tänkte jag lite bittert.
Jag ville vara ifred. Behövde tystnad och lugn.
Ringde inte ens Linnea. Skrev bara ett sms om att allt gått bra, så hon inte skulle oroa sig, sedan stoppade jag ner telefonen under kudden och blev liggande.
Allt var ju fel. Jag och Linnea hade bott ihop i över ett år, och igår kväll skulle jag fria. Restaurang, levande musik, servitören som skulle komma med en tallrik och under locket: ringen.
Jag ville göra det så fint.
Men nu låg jag istället på en tråkig sal, med en främmande gubbe, och framtidsdrömmar om frieri kändes oändligt avlägsna.
Överraskande nog började gubben inte småprata. Han hälsade artigt, sen satt han tyst och muttrade för sig själv varje gång hans samtal inte kom fram. Hela dagen försökte han ringa, tills hans gamla knappmobil dog.
Han hade ingen laddare. Glömt den hemma och hann inte leta.
Personalen hade inte heller någon så gammal laddare, så när batteriet var slut blev han blank i blicken och tårarna kom. Då kände jag mig genast dum och skämdes lite. Här sitter jag och dömer människor jag inte ens känner.
Efter några minuter satte jag mig försiktigt på sängkanten, kunde ju inte prata med någon liggande, och frågade om han mådde bra.
Jag får inte tag i min son, svarade mannen sorgset.
Vet han att du är här?
Jodå, sköterskan ringde honom. Men han vill inte prata. Vi blev ovänner för ett halvår sen, han ville sätta mig på hem så han kunde sälja huset, men jag vägrade. Det var inte huset, det var hunden
Han hade fått hjärtinfarkt, berättade han, och sjukvården stabiliserade honom men operation var nödvändig.
De har bokat operation om två dagar, suckade han. Men jag är rädd det inte håller hela vägen.
Äsch, klart du klarar dig! Sjukvården är bra. Igår tog de min blindtarm och här sitter jag, livs levande.
Han log snett men förklarade inte skillnaden mellan hjärta och blindtarm.
Min hund Felix sitter kvar ute. Jag ville bara be min son ta hand om honom om något händer. Eller se till att han får ett nytt hem. Grannarna har nog nog med sina, de lär inte ta in Felix. Och han behövde bara göra mig den tjänsten, jag menar, han får ju huset ändå. Men han vägrar. Inte ens när sköterskan ringde tog han luren. Sån är han
Det är tufft, mumlade jag.
Felix är allt jag har kvar. Vem ska ta hand om honom? Han klarar sig inte ensam där ute.
En konstig gubbe, tänkte jag först. Hela hans värld kretsar kring hunden fast han snart ska opereras. Men när han berättade sin historia ändrade jag inställning Felix betydde uppenbarligen allt.
Jag fann honom på min födelsedag för ett halvår sedan, berättade han. Sonen ringde aldrig och inga andra släktingar har jag. Min fru dog för fem år sen. Natten innan min födelsedag drömde jag att hon kom förbi med en hund i koppel, log och vinkade åt mig. Nästa dag, när jag skulle till ICA, satt en hund fastbunden vid ett räcke. Det var grått, regnigt. Jag frågade vem den tillhörde men ingen visste. Stod där i timmar hoppades någon skulle hämta. När det blev kväll tog jag med honom hem. Kunde inte lämna honom där.
Så då blev han din?
Ja, precis. Kalla mig galen, men ibland tror jag att det var min fru som gav mig Felix i present från ovan.
Jag nickade. Inte för att jag trodde på sådant, men han behövde nog ett ja just då.
Vi fann varann direkt. Jag letade ägare i tre veckor, satte upp lappar, men ingen hörde av sig. Och det var nog lika bra. Felix blev mer än en vän för mig, mer än en hund. Han är min anledning att gå upp på mornarna.
Den kvällen grubblade jag på Felix, ensam där ute, och på gubbens son som aldrig svarade sin far. Hur kunde man vara så kall?
När jag väl somnade drömde jag om en liten hund, lik Felix, som letade efter någon, och jag själv följde efter på avstånd. Varför, det visste jag inte. Kändes bara rätt.
Jag vaknade av att gubben kämpade efter luft och höll sig om bröstet.
Ska jag hämta läkaren? frågade jag, helt skräckslagen.
Nej, vänta Ring min son Simon istället, kan du det? Numret står på lappen där. Säg att han ska komma om han kan vill ta farväl. Och kan han inte, be honom ge Felix ett bra hem. Bara då kan jag dö lugnt.
Jag övervägde vad som var viktigast larmringning eller att ringa sonen. Tillslut grep jag lappen med darrande händer, knappade in siffrorna och höll andan.
Hej, är det Simon? Jag är din fars rumsgranne insåg att vi aldrig presenterat oss för varandra.
Bo Johansson heter jag, pep gubben från sängen.
…Bo Johansson. Det är allvarligt nu. Han vill att du kommer.
Dör han nu eller? Jaha. Sahlgrenska, va? Vilken sal?
Ja, avdelning 3, sal 314, sa jag och gav adressen innan jag snabbt smällde på luren och rusade efter personalen.
När jag kom tillbaka var Bo mycket sämre. Håll ut, Bo. Sjuksköterskan hämtar läkaren nu. Och din son kommer. Håll ögonen öppna.
Bos hjärta gav upp innan läkaren hann komma. Det var över. Och tjugo minuter senare kom bårpersonalen, samma män jag sett min första dag, och hämtade honom.
*****
Han dog i mina armar, berättade jag för Simon, som dök upp dagen därpå.
Skönt ändå, svarade han torrt. Ingen som måste passa, ingen plåga, han gick snabbt. Värre om han blivit liggande vem har tid att sköta en gammal gubbe? Jag har familj, jobb
Bo bad dig ta hand om Felix, påminde jag.
Jasså, den där hunden han hittade på trottoaren? Kanske, men jag tänker väl inte ta in den själv. Jag sa ju åt honom att han borde flytta till hem och lämna huset. Där hade han haft det bättre och någon hade tagit hand om honom. Men han vägrade, pga hunden. Osmart.
Det var hans sista önskan. Och huset blir ju ditt nu, sa jag stelt.
Simon såg på mig som om jag var dum i huvudet, plockade upp fars gamla mobil och sitt nummerblock och gick. Sa inte ens adjö.
Jag blev liggande. Tänkte på Bo. Sjuttiosju år blev han. Kanske hade han kunnat bli nittio, med lite tur. Men livet ville något annat.
Jag misstrodde att Simon skulle hålla sitt löfte. Troligare var att huset snabbt såldes och Felix dumpades någonstans.
Den natten drömde jag om Bo, gående genom Göteborg och ropande på sin hund. Tårarna rann nedför kinderna på honom. Och jag grät också, vilket jag inte gjort på många år. Inte sedan jag som barn lovade mig själv att aldrig gråta som en flicka.
De där drömmarna fortsatte även när jag fick komma hem. Jag blev tyst och fundersam, något Linnea direkt märkte.
Mattias, det är något Vad tänker du på?
Det var en pensionär i mitt rum. Bo Johansson. Hjärtinfarkt, operation skulle göras, men han dog innan de hann. Och han hade en hund ingen vill ta hand om.
Finns ingen släkt?
Han har bara sonen, men de har inte pratat på länge. Bo ringde hela tiden, men Simon svarade aldrig. När han väl kom var det för sent. Jag sa till honom om hunden, men jag tror han struntar i det. Han ringde mäklare så fort han kunde. Försökte ta reda på om han kunde sälja huset snabbt, arv eller inte. Jag oroar mig för Felix ändå. Synd att aldrig fått se honom ens, han var nog lika fin som sin husse.
Ska vi inte åka dit och se om han finns kvar? föreslog Linnea. Om han driver runt kan vi ta in honom.
Menar du det? Du har inget emot en hund?
Nej verkligen inte, det vore härligt att dela livet med en fyrbent vän. Vi tar långa promenader ihop. Toppen!
Jo men, jag har ju ingen adress
Det där fixar vi, sa Linnea. Vi svänger förbi affären, köper en Marabou och en bra burk Zoegas innan vi kollar på sjukhuset.
En chokladkaka och lite gott kaffe gjorde underverk vid receptionen. En leende tjej bakom disken, som först höll stenansiktet, lät sig charmas och skrev snabbt ner Bos adress på en lapp.
Efter en dryg halvtimme var vi utanför ett litet trähus nära Partille. Vi strosade längs staketet, men såg ingen hund. En granndam stack ut huvudet.
Hej, letar ni efter någon? I det där huset bor ingen nu.
Jag vet. Jag låg på sjukhus med Bo Johansson. Han gick bort, i mina armar, förklarade jag.
Nej, men stackars Bo! Finaste människan, med hjärtat på rätta stället. Såna finns knappt längre. Hans son brydde sig ju aldrig, förrättade inte ens begravning på riktigt. Bara snabbt och billigt, sedan började han prata om renovering och försäljning.
Så du har sett Felix? Hunden?
Felix? Jodå. Han har legat intill staketet varje dag, väntat på Bo. Han ylande nätterna igenom efter den dag husse försvann. Sonen blev less, skrek åt honom, sen en dag tog han med hunden därifrån. Sen såg jag inte Simon mer.
Vet du vart han tog honom? Hur såg han ut?
Liten söt en. Får se Jag har en bild i mobilen.
Damen visade oss en bild på en busig liten welsh corgi.
Den är ju underbar! Men du har ingen aning om vart han hamnade?
Simon sa att han hittat någon som kunde ta hand om honom. Han skulle då aldrig behålla Felix själv, han gillar inte djur. Man kan undra hur Bo kunnat få en sådan son
Vi tackade för hjälpen. Tyst och tviveltyngda rullade vi iväg. Cirklarna krympte för Felix. Om vi bara kommit tidigare, tänkte vi båda.
Vi letade längs gatorna och frågade förbipasserande om de sett en lös corgi. Ingen visste något. När jag försökte ringa Simon svarade han inte och till slut var mitt nummer spärrat.
Vi får hoppas att det gått bra ändå för Felix, suckade Linnea. Men hon såg skeptisk ut, och det gjorde ont att se på.
Sedan grep slumpen in igen.
På väg hem blev vi stående i kö, och Linnea svängde av på en skogsväg. Några kilometer senare pekade hon mot vägrenen.
Mattias, visst ser det ut som Felix där borta?
Ja, låt oss kolla.
Vi stannade, steg ur bilen och närmade oss den lilla hunden. Han vände sig långsamt om och såg tveksamt på oss.
Felix! ropade jag. Felix!
Hundens öron spetsades. Han stelnade, nosade i luften. Plötsligt började han vifta svansen, gled fram till mig och la huvudet mot mitt ben.
Jag satte mig på huk, sträckte ut handen. Felix snusade, gick närmare, och på nåt mirakulöst sätt luktade mina händer som Bo. Hur, vet jag inte.
Hans ögon var blanka men klara när jag smekte honom över huvudet. Linnea lutade sig fram, och tårarna rann på kinder på oss båda. Felix också, tror jag. Han tryckte sig mot mig som om han känt mig hela livet.
Vi satte oss allihop i bilen och drog oss hemåt. Tre glada själar, äntligen samlade. Felix kröp ihop i mitt knä och suckade belåtet.
Hemma sa jag: Tänk, Simon dumpar hunden så där. Jag har en stor lust att säga honom ett och annat.
Bry dig inte om honom, svarade Linnea. Vi har gjort rätt. Vi fann Felix, nu är han vår. Folk som Simon får sitt straff förr eller senare. Livet ordnar det, när han själv är gammal och ensam.
Du har rätt, mumlade jag och såg på Felix, nu sovande i soffhörnet. Han drömde säkert om Bo, den tryggaste handen han visste.
Kvällen gick mot sitt slut. Jag smög till garderoben där ringen låg gömd. Just den kvällen friade jag. Inte på restaurang, inte med jazzband, men hemma och Linnea sa ja.
Jag lärde mig att man inte ska vänta på rätt tillfälle det rätta ögonblicket är nu.
Det blev vår historia. Och någonstans i drömmarna tänker jag ofta: Hälsa Bo från ossPå natten sov Felix mellan oss, och någonstans i mörkret hörde jag Bos viskande röst, fylld av lättnad: Nu är han hemma. Hjärtat slog lugnt. Jag tänkte på allt jag varit rädd för sprutor, operationer, förlust och hur allting ledde till det ögonblicket där jag höll om Linnea och kände Felix mjukt andas mot handen. Livet gav mig chansen att infria någons sista önskan, men det märkliga var att det också räddade mig själv.
Nästa morgon tassade Felix ut i trädgården hans första morgon hos oss och nosade nyfiket på blomsterknoppar, svansen viftande. Linnea kom ut med kaffemuggen och log. Solen sken, och jag visste att för Bo, på något sätt, fanns ett sista farväl i vinden. Och jag, som en gång lovat att hellre dö än gå till läkaren, stod där frisk, förlovad och med en ny vän vid min sida.
Ibland är de största gåvorna gömda i små öden man snubblar över, när man egentligen mest vill fly. Så blev Felix vår. Så blev hoppet kvar ett mjukt, varmt hjärtslag mot våra liv.
Och varje gång jag hörde tassar över köksgolvet, tänkte jag inom mig: Tack, Bo. Vi tog emot din önskan.
Och vi släppte den aldrig.
