Du, jag måste berätta om farmor Märta och hennes hundhistoria, det är så typiskt svenskt på nåt vis. Märta bodde i sitt lilla hus utanför Östersund, och du vet hur hon alltid haft ett hjärta för djur. En dag köpte hon en svensk lapphundsvalp, döpte den till Loke, och han växte så det knakade. Alltid på vakt, alltid redo att skydda gården och herregud vad den hunden åt! Han slukade en skål köttbullar på nolltid och kliade ryggen så pass mot staketet att det började luta. Någon gång försökte Loke rycka tag i Märta när hon gick förbi inte av elakhet, han ville bara leka lite. Hundvalpar, du vet ju hur det är!
Men så gick Märta bort, vid 88 års ålder. Inte på grund av hunden, utan tiden hann ikapp henne bara. Barnen och barnbarnen kom upp från Stockholm för att ta hand om huset. Där satt Loke, fortfarande på sin kedja. Blicken han gav dem alltså, man såg att han var rätt nöjd varje dag var ju fest, alla dessa extra människor, all ny mat, godis, rester. Men ja, vad skulle de göra med honom? Avliva honom kändes taskigt, släppa lös honom var inte heller schysst världen kan ju vara hård nog ändå. Och ingen i släkten vågade riktigt ta hem en stor hund som Loke.
Så de bestämde sig för att hitta ett nytt hem åt honom och erbjuda en liten slant till den som ville ta sig an “den lurviga besten”. Tillslut hittade de en snubbe, Jan-Erik från Härnösand, som alltid drömt om att ha en stor bjässe till hund han kunde mata med stora kastruller, och kliade honom bakom öronen med en kratta om det behövdes. Folk har ju sina egenheter!
De ringde såklart in veterinären. Planen var enkel: lite lugnande medel så de kunde flytta Loke till sig nya hem utan drama och kanske tända ett ljus för nya husse, eller, ja, kanske för hans själ. Man vet ju aldrig riktigt.
Veterinären dök upp i tid med sövningsgevär och hela paketet alltså, svenska veterinärer är så tuffa! Ett stick, ett skott med sprutan, och Loke somnade gott på sekunden. Av med kedjan, upp på presenning, och så hivade de honom på ett sådant där stort Volvobagage. Veterinären satte sig fram, för han skulle ju ändå sköta jobbet. Jan-Erik ratten. Och hela farmors släkt satt tätt där bak knäpptyst naturligtvis.
Mitt i bilturen, lagom innan de skulle svänga av mot Häggvik, började Loke vakna till. Han lyfte huvudet och tittade sig omkring med de där snälla, förvånade ögonen. Folk i bilen stirrade tillbaka. Stämningen var så konstig, du kan tänka dig nervositeten!
Veterinären spärrade upp ögonen. Jan-Erik med och tappert nog släppte han inte ratten, men ingen hade riktigt ögon för vägen; alla glodde på hunden. Loke reste sig långsamt upp och skulle bara fram till alla, ville vara där snacket var liksom. Jan-Erik försökte panikartat slita upp dörren antagligen för att kasta sig ut, de glömde ju helt bort att han faktiskt körde. Men istället för att härja, började Loke slicka alla. Och då menar jag ALLA hela den blöta farmorssläkten, nya husse, till och med veterinären som faktiskt just skjutit honom med sömnmedel. Det var bara kärlek.
Så då fick de sig ett gott skratt, hela gänget. Visade sig att de hade misstagit sig om “odjuret”. Hela vägen till Jan-Eriks stuga åkte de dyngsura både av hundpussar och lättnad.
Tänk ändå, min lilla barndomsstuga utanför Östersund, där sitter nu en lurvig svensk lapphund och har det bättre än någonsin. Så svenskt det kan bli, eller hur?
