En dam vid namn Maj-Lis skaffade sig en valp av gammal svensk lapphund. Hunden växte och vaktade allt, åt upp ett helt kar med köttbullar på ett ögonblick och kliade sig mot staketet så att brädorna blev sneda och blåa. Ibland försökte hon, mitt i ett impulsivt ryck, dra med sig Maj-Lis när hon passerade förbi. Valpen behövde ju ändå leka emellanåt.
Men så en dag dog Maj-Lis, inte på grund av hunden, utan för att åren aldrig riktigt räckte till de där 90. Sedan kom barnen och barnbarnen resande från sitt bo i Umeå och Luleå, till sommarstugan i Smålands skog där Maj-Lis log. Där, fastkedjad vid en järnpåle, satt hunden. I hennes blick glänste nyfikenhet och bullrande kärlek: så många gäster kommer inte varje dag med en blandning av vitaminer och smårätter i händerna.
De började fundera: vad skulle de göra med hunden? Avliva? Det kändes för sorgligt. Bo kvar med henne? Lite läskigt ändå. Släppa fri? Inte särskilt svenskt, och världen har nog med prövningar. Bäst i alla fall att försöka hitta någon med ett stort hjärta. Betala lite, om så behövdes. För den som kunde ta hand om en sådan ullig best, ville de gärna offra hela arvet i kronor och ören.
Till sist fann de en man, Bertil från Blekinge, som alltid drömt om en stor käftig vovve, att klappa bakom öronen med kratta och mata med baljor av falukorv. Ja, psykologi är rolig, människor är märkliga. En veterinär, Kristina, blev inkallad för råd och dåd.
Planen framlades för Kristina: det skulle bli sömnmedel och en snabb transport till Bertils gård, med ett litet kors på pannan och en tänd stearinljus för både trygghet och lycka. Eller kanske för slutligen vila. Allt är möjligt, inget är självklart i drömmen.
På utsatt tid rullade Kristina upp på grusvägen, vapnet ett blå-gult bedövningsgevär laddat och redo. Ett skott, och hunden sjönk in i Morfars Rike, medan björkarna vajade tysta. Kedjan lossades, hunden rullades ut på en grön presenning, och de bar henne till husbilen, in i bagaget som delades med passagerarplatsen.
Veterinären tog förarsätet; expertisen framför komfort. Bertil styrde, släkten pressades in ba, och så bar det av genom barrskogens dis och dimma. Hunden sov. De talade lågmält om vädret och lingonris, tills hunden plötsligt öppnade ögonen.
Huvudet reste sig, hon såg sig om människor överallt, trängde ihop som sardiner vid ett kräftkalas. Veterinären spärrade upp ögonen, Bertils händer svettades mot ratten, han glömde titt på vägen. Oväsentligt att han faktiskt kör denna stund tillhör det märkligas logik.
Så spännande, tänkte hunden.
Finns det ett himmelrike här ute, undrade folket.
Utan tvekan satte hon av genom husbilens inre, fram till människorna, över barnbarn och gamla stövlar. Bertil slängde sig mot dörren, ville ut även om han körde. Men innan någon visste ordet av, slickade hunden varenda kind, från gammelfaster till nya hussen, och även veterinären trots att hon skjutit henne. Inte direkt en människa, mer som ett vänligt väsen.
Där och då insåg alla att de hade tagit fel på besten i buren. Färden fortsatte, alla genomblöta av hundslobber från topp till tå: ovanpå av glädje, undertill av våta känslor, när allt bubblade upp i uppvaknandets ögonblick.
Min kära och älskade stuga med sin tomt låg kvar där hemma, men nu simmade allting i en mild dimma av dröm och ångestladdad kärlek, medan skuggorna av björk och lingonbuske dansade orimligt på väggarna.
