Jag vill leva, Anders!

Jag vill leva, Anders!
Göran Johansson, Göran Johansson, hur är det med dig?

Sjuksköterskan Linnea grep tag i kirurgen i ärmen. Men hon höll honom inte kvar han lutade sig mot den vita sjukhusväggen, böjde nacken djupt ner i nischen, och blev stående i tystnad.

Linnea tänkte med någon sorts drömmande stolthet på hur läkare bränner ut sig för patienterna, jobbar till kollapsen. Och detta det såg ändå ingen. Patienten Göran just hade opererat skulle aldrig få veta.

Göran Johansson, hur mår du? Ska jag hämta…

Det behövs inte, han reste på huvudet, vacklade mot läkarrummet. Innan han gick in såg han på Linnea, Allt är lugnt, oro dig inte.

Trött föll Göran ner på den svarta skinnsoffan, lade sig. Var det verkligen lugnt? Han hade lagt märke till attackerna av yrsel fler än en gång. Utbrändhet? Troligtvis.

Någon gång hade han haft helger. Riktiga helger, med ledighet efter sjukhusets malström. Då gick han till vänner med sin fru, åkte på utflykt med barnen till Haga.

Nu… Alla läkare jobbade för tre mottagningar samtidigt, när skulle han vila? Dessutom var Göran gift för andra gången. Hans fru var yngre, barnen var skolbarn och utgifterna stora. Och… ja, han ville gärna byta sin Volvo.

Fast det var ändå inte det viktigaste. Han hade vant sig vid att vara nödvändig, var bäst, drömde om respekt, läkarskapets segrar… Det var så i tjugo år. Patienterna stod på kö, kollegorna uppskattade honom, han blev inbjuden lovad han hade det gott.

Per, är din Märta på jobbet idag?

Hej Göran! Jodå, hon är där.

I slutet av dagen låg Göran redan inne i MR-reaktorn, lyssnade på de otäcka ljuden maskinen gav ifrån sig som ingen playlist kunde dölja.

Plötsligt sköljde paniken över honom som en GT-mackor, ville han trycka på nödknappen och bli uttagen ur det trånga röret. Något positivt, något! Minnet grep tag i karusellen, fördes tillbaka steg för steg.

Andra äktenskapet han var redan far, kirurg, medan hans nya fru, Ylva, var lärare till hans dotter i tredje klass.

MR:ns hackiga sång dränkte varje försök att minnas nåt bra just här. Arbetehemarbete. Första äktenskapet? Usch, smärtan av skilsmässan gjorde minnena beska.

Studietiden på Karolinska! Inget annat än de fyra första åren.

Och minnet började flyga, snurra tillbaka. Somriga byggen, killgänget, Matilda från matsalen som alla svärmade kring…

Göran, Viktor och Anders tre studentvänner. Vänskapen uppstod redan under antagningsproven. Stockholm var för dem ny och vild, de bodde på studenthemmet.

Anders nörd från en småstad i nordvästra Småland, blyg, naiv, men märkligt karismatisk. Man ville bara lyssna på honom, sitta bredvid och se in i hans lugna, blå ögon bakom glasögon.

Anders kunde hela tiden allting utantill, svarade på varje fråga.

Viktor motsatsen. Lång, bullrig dalkarl utan krav, skämtsam och älskad av hela våning fyra. Istället för att plugga hjälpte han alla att fixa fuskpapper, fixade kontakter var aldrig ensam.

Göran oroade sig för tentan också. Han trodde verkligen att han inte skulle komma in. Han beundrade Anders’ klarsyn, Viktors utstrålning. Men av deras rum blev bara Mikael inte antagen de tre blev kvar tillsammans.

Studentlägenheten fick de inte första året, men Anders’ omsorgsfulla mamma, Birgitta, hittade dem ett litet kollektiv vid Thorildsplan.

Herregud, pojkar! Lev i ro, sade hon, när hon bott med dem ett par dagar, och lagat matlådor för en månad.

Vilken morsa, Birgitta! Vad jobbar hon med, Anders?

I en ikonbutik, sa han med munnen full.

Va? undrade de andra.

Säljer ljus och kort i kyrkan, inte bara det…

Men är hon… troende?

Självklart. Jag också, svarade Anders lugnt.

De sneglade på ikonerna i fönstret.

Är det dina? Jag trodde hon glömde…

Nej, hon glömde inte. Hon lämnade dem till oss nåja, egentligen åt mig…

Viktor sa alltid saker han tänkte högt:

Är ni dumma eller? Hur orkar ni läsa till läkare och ändå tro på sådant trams? Typ, Gud hjälper…

Läkaren botar kroppen, Gud räddar själen, svarade Anders. Killarna ryckte på axlarna.

Stora diskussioner om tron blev det aldrig. Anders gjorde sitt korstecken tyst, diskret. Han var en vänskapens tråd när Göran och Viktor startade gräl löste han det alltid snabbt.

Han brydde sig lite om småproblem. Om Viktor eller Göran gnällde om att städa tog Anders sopborsten och skurade utan kommentar.

Så gick det till. Kanske var det Gud eller bara Anders, men han klarade den första terminen bäst av alla. Lärde sig latin som om han kunde det från förr. Han samlade gänget tätare.

Och den första han blev förälskad det var också han. Genom elevrådet träffade han sin öde Greta. Liten, svarthårig, snäll men rivig. Från andra terminen gick de överallt hand i hand.

Viktor, trots sin rustic charm, blev otroligt driftig i praktiken. Redan på andra året jobbade han kväll på ambulansen, personalen litade på honom. Efterhand blev han gratis-assistent på onkologiska avdelningen på Karolinska.

Göran särskilde sig inte men han älskade medicin, ville förstå och duga.

***

MR hade spottat ut honom till friheten. Göran såg ut genom fönstret, andades in Norrköpingsluft. Varifrån kom denna klaustrofobi?

In kom Märta, plockade av hjälmen.

Så, vad sa de? Hade du tid att kolla?

Ge mig en stund, Märtas blick gled bort. Jag ringer dig, kom in sen.

Jag hämtar beskedet imorgon. Vill hem nu.

Egentligen hade han inte ens hunnit ut ur avdelningen. Märta ringde plötsligt; där stod hon, med svaret och CD:n.

Göran, du kan det här. Vänta inte. Gå till Adamsson. Låt honom titta.

Göran petade in CD:n i datorn, vred tyst på sina egna hjärnröntgenbilder utan att riktigt fatta att det var hans huvud, hans sjukdom, hans öde.

Det kändes, som att han tittade på någon annans patient. Inte när bilen svängde in mot villan kunde han tro på det. Han kunde inte ge plats åt övertygelsen. “Det kan inte hända mig.”

***

Adamsson Kyrill var klinikens bäste neurokirurg.

Jag kunde linda in det men du är för smart för det, Göran. Du ser ju själv…

Ja… Det är slutet?

Men åh, blev svaret, med en min som om han smakat sur mjölk, Kom igen nu, det vet du bättre än någon Allt ligger i händerna på läkaren och Gud, eller hur.

Jag kan inte tro det… Jag skulle till Göteborg på Läkarens Dag, hela familjen. Och nu… Vad hade du gjort i min sits?

Jag hade åkt till Göteborg men gått till Simonsson, vid Sahlgrenska, deras statistik är bäst. Bara…

Bara vad?

Han opererar inte längre. Men hans folk gör det. Problemet är, få en tid där kö är evig.

Hur får man det då?

Vi får kämpa. Läkarna hjälper varann, du har ju alltid varit professionell. Kämpa!

Göran fortsatte jobba, glömde nästan bort symtomen. Ordnade piller mot yrsel. Han började jaga Simonssons chefssköterska. Adamsson hade rätt omöjligt att få tid.

Dags att tala med Ylva. Hon började packa för Göteborg.

Du, jag måste åka själv.

Va? Hur så? Barnen då?

Jag åker till sjukhus. Tumör, klar och tydlig i hjärnan.

Orden kom långsamt. Han hann överraska sig själv över att han nu sa det. Det betydde att han erkände.

Ylva såg på honom, tårar blänkte.

Herregud, Göran, hur kan det vara? Då måste jag med dig.

Nej, det är inte dags för operation. Jag kanske måste vänta. Det kan ta lång tid…

Är det så allvarligt? Hon satte sig närmare, Säg…

Göran berättade, rörigt, överallt mellan år och tankesteg om misstankarna, undersökningarna… och om hans tankar. Hans förflutna. Drömmarna.

Ylva lyssnade med tröjan i knät, allvar i pannan. Han blev glad att någon orkade lyssna. Hans första fru hade aldrig lyssnat så.

***

Jehovas vittnen tackar nej till blodtransfusion och citerar Bibeln. “Köttet med dess själ, dess blod, ska ni inte äta.”

Fjärde året. De satt på föreläsning.

Prästerna går emot organdonation, vilket lagen medger. Kyrkan vänder sig ofta mot surrogatmödraskap och befruktningstjänster… anser det onaturligt. Tron på övernaturliga krafter och vetenskapen är oförenliga.

Nej, det är inte sant, någon bröt in.

Vad säger du? Vem?

Jag, sade Anders, reste sig. Kyrkan och medicinen gör samma sak hjälper människan att leva värdigt.

Vill du diskutera?

Nej. Det är så, bara, han satte sig igen.

Nämen, stå upp! Om du startat… Kom!

Anders gick motvilligt fram, stirrade lugnt på föreläsaren.

Frågorna regnade över honom, Anders svarade sakligt.

Kyrkan tänker på själen. Om paret inte kan få barn och medicinen misslyckas, ska de ändå finna sin kallelse. Kanske ska de adoptera. Kyrkan ogillar surrogatmödraskap det kränker både kvinnan och barnet.

Struntprat! föreläsaren nästan skrek. Ni förhindrar medicinska framsteg… Kyrkan fruktar att människan blir mäktigare än Gud! Opium för folket!

Anders blev inte arg, såg på föreläsaren med medkänsla. “Gud är min själ”, tänkte han och hörde på, med hjärtat vidöppet för dem han älskade.

Han förklarade, hämtade stöd ur Bibeln. Studenterna lyssnade spänt. Föreläsaren blev alltmer uppjagad. Men power låg på Anders’ sida. I slutet visste alla föreläsaren hade förlorat.

Sedan började det bli besvärligt. Anders kallades till rektor, blev tyst. Enda han berättade för var Greta.

Och året därpå kom han inte tillbaka. De fick brev: han hade gått in i prästseminariet, bad dem bevara vänskapen.

Göran och Viktor blev paffa. Anders, bäst i klassen! Kunde blivit lysande läkare…

De letade upp Greta. Men hon var sluten. Så på helgen besökte de Anders föräldrar. Birgitta var glad sonen var i prästseminariet.

Tillbaka i tåget, tunga av hennes hembakta limpor, kunde de inte begripa.

Hur kunde han, Gud alltså, Viktor dunkade knogarna i sätet.

Vi svär, ser du, Viktor. Gud tog honom. Anders… Åh, Anders…

***

Vilket ljus? Ska du till kyrkan? Nej, jag ska till min vän.

De satt i personalrummet, snackade med Kyrill. Tre dagar till Göteborg. Göran hade redan tågbiljett. Bil vågade han inte längre köra.

Till vilken vän?

Från studietiden. Vi har inte setts på över tjugo år. Han är präst nu. En riktig sådan. Inte långt härifrån.

Var försiktig.

Samhället med det berömda klostret och turiststigarna var rätt grått i verkligheten. Allt var kyrkor, små vita byggnader under björkarna.

Göran gick mot Triangelkyrkans portar. Underligt yrseln höll sig borta. “Vägen till Gud, väg till läkning”, log han för sig själv.

Vitmålade murar bland granarna, gyllene torn, tinnar allt badade i dagsljuset. Parkeringen var fin, stadigt vaktad, rabatter och alléer.

Liturgi pågick, sades det. Prästen upptagen. Hur länge? Han vågade inte fråga. Promenerade i stället.

Bakom kyrkan, på kyrkogården, en brant ledde ner till ån. Han såg gamla, krumma kvinnor släpa sig UPP FÖR BRANTEN istf trapporna, de gjorde det fler än en gång… På andra sidan ån låg fler klosterbyggnader.

Varför var han här? Han skulle ju bli opererad…

Varför hämtar du inte heligt vatten?

Nä, det…

Där finns flaskor. Du måste gå tre gånger nedför trappan, uppför backen.

Varför det?

Det vet väl bara du, varför du är här.

Han skrattade till och hämtade flaskan. Gick, samlade vatten, och drack genast. Det smakade så rent och kallt.

Något fyllde hans hjärta med frid kanske var det allt ändå värt. Om detta var Anders’ rike så hade han nog fixat sig bra.

Tillbaka, nu trängdes folk i allén. Prästen dök upp. Svart klädsel, mäktigt skägg, varm röst. Men det var inte Anders, tänkte Göran. Anders hade varit smalare, kortare, med glasögon.

Men så mötte han de där djupa, blå ögonen. Och han visste.

Bakom honom:

Men hej, Fader, sa han, nästan retsam.

“Välsigna dig, fader”, fräste en gumma.

Men Anders, för det var han, såg och log.

Göran! Min vän…

De omfamnade. Folk skingrades, Göran och Anders ledde vidare längs gångarna.

Vilken glädje! Greta blir salig.

Är Greta…?

Ja, min hustru, barnläkare här, ger sig inte. Fem barn har vi fått, yngste tio.

Nämen! Jag har tre. En från första, två från andra äktenskapet. Och du bor alltså här, i klostret…

Här, och vi älskar det. Vi har fått anbud från andra församlingar, men vi stannar. Arbetet, naturen… Det ger frid.

Du har vuxit!

Ja, till och med efter 20.

Men glasögonen?

Laser. Lugn, ögonen funkar.

Så kyrkan hatar inte medicinen ändå?

Båda skrattade.

Kommer du ihåg när vi försökte sno en bok från stadsbiblioteket? Du distraherade henne, jag och Viktor…

Och så tappa ni boken med dunder…

Du såg ut som om du aldrig sett oss förr!

Det var pinsamt ju… Hjälp!

Jag minns när vi åkte till Birgitta. Hur går det?

Bra. Hon blev nunna, faktiskt.

Oj, vilken karriär!

De avbröts av en tjej i sjal, sa nåt till Anders.

Förlåt, vännen. Folk väntar. Men du åker bara hem till oss, Greta möter dig.

Inte så länge ska jag stanna, men ok.

Göran tog bilen, följde Anders’ svarta Volvo genom öppna gränder och trädgårdar. Ett envåningshus, stor gräsmatta, trädgård, kapell.

Greta väntade på verandan, kramade honom hårt. I huset blommor i alla fönster, jungfru Maria, brinnande lampor vid ikoner.

Annars allt ljust, modernt. Greta fixade fika, berättade om flyttar, hur trött Anders blev, men enligt henne ändå älskad och orolig hustru till en präst. En son sprang i huset, den yngste.

Görans oro smälte, han glömde varför han reste hit. Han åt, småpratade, somnade sedan i hammocken på altanen.

Hem ville han inte alls. Han hade semester och tid.

***

Känner du till det där?

Javisst, vi höll länge kontakt, jag och Viktor. Men… vi gled isär. Sånt är livet.

Anklagar du mig?

Gud dömer, människan söker sin egen sanning. Men du säg nu, Göran, vad bär du på? Jag ser ju…

Malign tumör, i hjärnan…

Anders suckade.

Då får du stå på gudstjänsten imorgon, sitt om du måste, sen bikt och nattvard. Sedan beslutar vi.

Du talar som om du skulle begrava mig.

Nej, nej. Allt är i dina händer. Ingen annan kan ta ansvar. Prästen visar bara vägen, resten är själen, Göran.

Jag kan berätta om det där…

Gör det imorgon på bikten.

Drömmen tog andra vändor natten lång. Berättelsen om hur Göran snodde Viktors flicka blev till ångerfulla röstningar framför den ikonprydda altaren.

***

Gudstjänsten avslutad. Få i kyrkan.

Anders läste bön, bad Göran knäböja.

Kristus står osynlig och tar emot din bikt. Jag är bara vittne. Berätta, Göran.

Och Göran började:

Jag avundades Viktor i allt. Alla dyrkade honom, sjukhus, kvinnohem. Så kom Alva.

Det var så. Viktor hade börjat på akuten och fixat bra position. En dag kom Alva, dotter till en känd tjänsteman från Malmö, till avdelningen. De blev ett par, åkte mellan städer.

En ny värld öppnades för Viktor.

Och, Göran mötte Anders blick och böjde huvudet igen, så blev jag avundsjuk. Så småskräv jag om honom inför Alva. Påstod saker, som att han dejtade någon annan… Det var mina egna fantasier. Jag erkänner.

På bröllopet hos vår vän Ulf, ja där jag och Alva hamnade på en balkong. Viktor såg oss genom glaset, gick därifrån, och vi…

Han flyttade ut samma kväll. Jag och Alva flyttade ihop. Efter det sågs vi knappt. Jag var nöjd, trodde jag. Men i Stockholm levde vi under hennes mors stränga ögon, när svärfar dog tog svärmor över. Alva började kräva mer och mer. Vi flyttade hem till Sverige när hon ledsnade och där skilde vi oss.

Men det är ju inte det enda felet jag gjort. Jag har förlorat patienter på operationsbordet, gjort fel… Och mina otroheter, gamla och nya…

Han blev tyst.

Kan du ge mig förlåt else, Anders?

Bara Gud kan. Det viktiga är ärlig ånger.

Göran såg på honom, nickade. Hettan steg i ögonen, han greppade altaret, föll på knä.

Hälsa Gud att jag ångrar mig, Anders. Jag vill leva, vill älska Ylva, uppfostra barnen, arbeta, vara en enkel läkare… Hälsa Gud det.

Gud, vår Herre Jesus Kristus, förlåter med nåd, bad Anders.

Tystnad.

Du, Goran,” sa han mjukt, “du måste leta upp Viktor, prata ut, be honom om förlåtelse.

Men han är i Umeå. Jag ska till Göteborg.

Åk till honom. Han är på onkologen i Umeå. Inte Göteborg, du måste dit.

Ska jag opereras där?