Jag vill leva, Lasse!
Gunnar Fredriksson, Gunnar Fredriksson, hur står det till med dig?
Sjuksköterskan Sigrid greppade kirurgen lätt i rockärmen. Men hon hann inte riktigt hindra honom, han lutade sig mot väggen, böjde huvudet ner mot kaklet och höll tyst.
Sigrid hann till och med känna en viss stolthet över hela sjukvårdsteamet titta på dem, ge sig själva tills så de nästan svimmar för att ta hand om patienterna! Och ingen ser. Patienten, som just blivit opererad av Gunnar Fredriksson, har inte en susning.
Herr Fredriksson, ska jag hämta nån
Ingen fara, mumlade doktorn, rättade til sig, och vaggade iväg mot personalrummet. Vid dörren vände han sig om mot Sigrid och log lite snett:
Det är lugnt. Ingen oro.
Han föll tungt ner i den slitna lädersoffan och la sig tillrätta. Var det verkligen lugnt? Han hade haft sådana här svindelkänslor några gånger förut. Utmattning, troligast.
Det var en tid då han hade helger på riktigt. Alltså, sådana där riktiga svenska helger när man kan hälsa på svärmor, grilla korv med barnen i parken, gnälla lite på vädret och faktiskt vila mellan varven.
Men nu när varenda läkare i Stockholm jobbar på tre kliniker samtidigt, var finns vila? Dessutom: nytt äktenskap. Yngre fru, skolbarn, utgifter! Och ja, bilen behövde väl också bytas ut.
Men det var ändå inte det viktigaste. Viktigast var att Gunnar vant sig vid att alltid vara efterfrågad. Bäst, sedd, ja, omtyckt och han hade varit det i över tjugo år. Patienterna stod i kö till honom, kollegorna gav tummen upp, han blev erbjuden kontrakt, lovad bidrag, och lönen var väldigt trevlig, i svenska mått mätt.
Pelle, han ringde narkosläkaren är din Maja på jobbet?
Tjena Gunnar. Jo, idag är hon där.
Senare under eftermiddagen låg Gunnar i MR-maskinen på röntgen, och lyssnade på oljudet som hördes trots musiken i lurarna.
Plötsligt blev han livrädd. Kunde nästan trycka på nödknappen för att få komma ut. Han försökte tänka på något roligt men vad? Allt känts mest lite grått.
Minnet trillade snällt nedför livets trappa: andra äktenskapet, han kirurg, pappa till små barn, hon ung lågstadielärare till hans dotter.
Det sprakade i maskinen och han försökte förgäves hitta nåt riktigt fint minne. Bara: Jobb-hem-jobb. Första äktenskapet? Nej tack! Snyggt var det inte och skilsmässan var inte idyllisk. Bäst att inte ens tänka på.
Studenttiden? Jo! Om man räknar de första fyra åren.
Minnet studsade dit bygglaget, grabbgänget, lilla Malin från lunchrummet alla var kära i…
Gunnar, Viktor och Lars tre tentapluggs-kompisar från början i Uppsala. Alla hade flyttat dit och bodde på korridorsrum.
Lars plugghäst med hornbågade glasögon från Finspång, blyg, lite naiv, men charmig på ett väldigt svenskt sätt. Folk drogs till honom, lyssnade på hans kluriga funderingar och smälta i de där ljusblå ögonen.
Lasse hade närmast skrämmande minne. Han mindes allt på tentorna och kunde alltid svara.
Viktor hans raka motsats. Storväxt bonnpojk från Småland, högljudd och rak, alltid på vift, sällan still, blev kompis med alla på hela våningen. Mer upptagen med att skriva fusklappar än att faktiskt läsa.
Gunnar var förstås också nervös inför antagningen. Det kändes som att just han skulle bli den som inte kom in. Han var impad av Lasses kunskap och Viktors snackighet men det var bara Mikael som hamnade utanför de tre andra blev vänner för livet.
Första året fick de ingen studentlägenhet Lars’ mamma, tant Ingrid, omvårdande och ordningsam, reste till Uppsala och fixade en andrahandslägenhet till pojkarna.
Herregud, pojkar, Gud välsigne er! Sköt er nu, hojtade hon när hon rest klart frysen full med färdigrätter.
Wow! Din mamma är bäst, Lasse! Vad jobbar hon med egentligen?
Hon jobbar i kyrkans boklåda, mumlade Lars och svalde obekvämt.
Va?
Ja, alltså säljer ljus i Svenska kyrkan. Liksom ja
Så hon är troende?
Ja, och jag med svarade Lars ärligt.
Viktor såg på ikonerna i fönstret.
Du, varför pluggar du medicin om du tror på nåt övernaturligt? Här är det faktiskt vetenskap, typ.
Läkare tar hand om kroppen, Gud om själen, svarade Lars lugnt. Pojkarna ryckte på axlarna.
De snackade inte så mycket om tro sen, men såg att Lars ibland gjorde korsets tecken snabbt och diskret. Han var bra på att dämpa Viktor och Gunnars livliga diskussioner logiskt, milt, utan att döma.
Småsaker i livet rörde honom inte så mycket. Bråkade de om städning? Lars tog trasan.
Inte värt energin att gräla om. Jag fixar, sa han.
Och pojkarna följde skamset efter, hjälpte till. Vare sig det var Gud eller något annat som hjälpte Lasse, klarade han första tentaomgången bäst av alla. Han lärde sig latin som om han var född romersk. Han höll ihop dem och blev först kär.
Han valdes in i studentkåren och träffade sin själsfrände där Ella. Liten, svartluggig, energisk och vänlig. Från år två gick de jämt hand i hand.
Viktor däremot blev snabbt praktisk han började extrajobba på ambulansen och fick snabbt ansvarsfulla uppgifter på sjukhuset, allt medan han fortfarande var den där bonnpojken. Plötsligt var alla överens: Viktor hade känsla för läkaryrket.
Gunnar var medelmåttig men drevs av en stark önskan att bli en bra läkare.
***
MR-maskinen rullade ut Gunnar i friheten. Han såg ut över Karlapsminnet bortanför fönstret från tredje våningen och andades ut. Plötsligt klaustrofobi! Var kom det ifrån?
In kom Maja, hjälpte honom av med utrustningen.
Nå, vad såg ni, Maja?
Lugn, specialisten skriver svaret nu. Kom förbi efter lunch, kasade hon hastigt undan blicken.
Hämtar imorgon, orkar inte mer idag. Ska bara hem, log Gunnar snett.
Men han hann knappt lämna sitt rum innan Maja ringde, fladdrade in med bilder och resultat.
Gunnar, du är själv läkare. Vet hur det är. Men du borde söka Ann-Sofie Jansson hon är bäst på sådana fall.
Gunnar slängde en snabb blick på svaret, stoppade in skivan i datorn och snurrade på bilderna. Kunde knappt fatta att det var hans egen hjärna med en misstänkt förändring. Det kändes overkligt han kände sig mer som konsult än patient.
***
Ann-Sofie Jansson var klinikens främsta neurokirurg.
Jag skulle ljuga men du, Gunnar, du ser ju själv. Är det kört?
Nä. Allt ligger i kirurgens, och ibland, Guds händer. Jag hade tagit kontakt med Pettersson på Karolinska. De gör under i sin klinik, men kön är årslång. Du får ringa dig varm, kollega.
Gunnar opererade ändå vidare, skrev journalanteckningar, och försökte parera sin yrsel med mediciner. Samtidigt ordnade han vägar in på Karolinska. Alla hade sagt att det var omöjligt.
Så var det dags att berätta för frun, som genast drog igång planeringen för hela familjen.
Anna, jag måste åka till Stockholm själv.
Hur då!? Vi har ju hyrt stuga på Värmdö!
Jag ska till sjukhuset. Tumör i hjärnan…, sa han sakta, själv förvånad att han sa det högt.
Anna stirrade på honom, tårarna brände.
Herre Gud, Gunnar Hur? Jag borde följa med dig.
Nej. Operationen är inte ens bokad än, och kanske får jag vänta månader. Det är ingen resa för nån annan än mig.
De pratade, Gunnar snörvlade vuxet och förvirrat och berättade, snubblande, om sin oro, gamla föraningar, undersökningen… och ja, han lyfte allt: tankar om livet, hopp och misslyckanden. Anna höll tyst, fingrade på en blus. Han var lättad det här hade aldrig funkat med hans första fru.
***
“Jehovas Vittnen tackar oftast nej till blodtransfusioner”, förkunnade professorn under en etikkurs en grå februarimorgon.
“Religiösa ledare står emot donation av organ och celler de protesterar mot alla sätt att få barn som inte är naturliga, såsom surrogatmödraskap och spermiedonation. Kyrkan och medicin går inte ihop.”
“Det där stämmer inte”, hördes en lugn röst.
“Va? Vem sa det?”
“Jag”, sa Lars och reste sig.
“Kyrkan och medicin strävar ändå mot samma mål att hjälpa människan leva så värdigt som möjligt.”
“Vill du debattera?”
“Nej, men så är det.”
“Nu får du komma fram.” Professorn flinade, glad att få köra över ännu en naiv student.
Lars gick ändå fram. Samtalet blev långt professorn slängde ut provocerande påståenden, Lars svarade lugnt.
“Kyrkan värnar människosjälens värdighet. Är ett gift par ofrivilligt barnlöst? Efter all rimlig behandling kan det vara ett kall, kanske vänta på adoption. Men insemination mellan makar säger kyrkan inte nej till men aldrig från donator; det hotar liksom äktenskapets gränser, och riskerar anonyma fäder.”
“Men surrogatmödraskap då?”
“Man måste tänka på den kvinna som bär barnet och lämnar bort det, och även på barnet, det är känslomässigt komplicerat.”
“Dumheter! Ska kyrkan skapa olycka och tvinga folk till elände för lite religions skull? Jag har sett fundamentalister vägra donera organ från sitt döda barn och så dör ännu ett barn på väntelistan. Är det mänskligt?”
“Det fanns inget de kunde göra. De”
“Religiöst opium! Det värsta och vanligaste hindret för framsteg!” Professorn gastade, nu illröd.
Men Lars blev aldrig arg. Han såg på sin motståndare med ett slags ömsint sorgset tålamod. Gud och själen hängde ihop för honom.
Studentgruppen vreds först av förväntan, men det blev snart klart de flesta sympatiserade med Lars resonemang. Professorn förlorade.
Men för Lars blev livet struligare. Han kallades till rektor, kom hem ledsen och kortfattad, delade oro mest med Ella.
Femte året dök Lars aldrig upp. De fick ett brev där han förklarade att hans väg var en annan och bad dem minnas deras vänskap.
Gunnar och Viktor var chockade. Stjärnstudenten! Nära examen! Hur kan man?
De letade upp Ella men hon var hemlighetsfull.
Så tog de tåget till Lars hemort på helgen. Där tog dem Lars mamma, Ingrid, emot, bjöd på hembakta bullar och strålade av stolthet hennes son skulle bli präst.
På väg hem med fullpackade väskor fattade ingen av dem Lars’ beslut.
Hur kunde han? Viktor dunkade sig själv på låret.
Där ser du, nu har vi också blivit dem som säger “Herregud!”. Gud tog honom från oss… Lasse då, dummer!
***
Ska du tända ett ljus i kyrkan åt mig, eller? Lars, jag drar till en gammal vän nu, sa Gunnar till Ann-Sofie Jansson.
De satt i personalrummet. Tågbiljetterna till Stockholm var redan bokade men nu skulle han hinna hälsa på i Lars församling innan han blev patient.
Kyrkobyhålan var så svensk att man ville ha folkdräkt och en smörgås i handen direkt. Varenda korsning en kyrka. Gunnar styrde mot det gamla S:t Torstens kloster. Lustigt nog blev han inte yr en enda gång under hela bilturen dit kanske var det heliga vägen, mumlade han ironiskt för sig själv.
Väl inne möttes han av ordning så svensk att det nästan retade: Allt putsat, rabatt i perfekta färgfält, blänkande torn och en parkeringsvakt i reflexväst.
Nån tipsade om att Lars höll på med nattvard. Gunnar funderade på varför han ens var där han skulle ju opereras, inte ta semester?
Ska du inte ta lite vigvatten? frågade en äldre dam.
Kanske det, sa Gunnar osäkert.
Tre gånger nerför trappan, tre gånger upp för backen, flinade hon.
Varför då?
Du vet bäst varför du är här, flinade hon tillbaka.
Och ja, Gunnar hämtade en flaska, huttrade sig till brunnen tre gånger, och drack. Kallt, friskt nästan som det hjälpte.
Snart myllrade folket ut ur kyrkan. Så dök prästen upp med klassisk långskägg och geneseröst leende men ändå, milt blå ögon. Lars!
Tjena, Lasse hojtade Gunnar.
Bara så du vet, väste en tant, Ni måste säga “Välsignade dig, fader”!
Men Lars log och tog honom i famn. Sen blev de stående på stigen, som gamla kompisar.
Herregud, vilken lycka att se dig! Ella blir överlycklig.
Så ni är fortfarande ihop?
Gamla goda Ella, nog fasen Hon är distriktsläkare här, vi har fem barn. Minst. Minstingen är tio, skrattade Lars.
Herregud, det visste jag inte Själv har jag tre. Ena tjejen från första, två från andra. Och du står ut med kyrkan livet ut?
Trivs superbra här, vi har fått erbjudanden från större församlingar men vill vara kvar.
Och glasögonen?
Operation för läääänge sen. Lite linser ibland bara, flinade Lars.
Tja, svensk tro och sjukvård går visst ihop.
Båda skrattade.
De mindes, mellan anekdoter om studentlivet, gamla upptåg, pinsamma stölder av kurslitteratur, Lasses mamma Ingrid som är nunna nu (!), och blev avbrutna först när församlingen behövde Lars.
Gunnar blev skjutsad hem till Lars’ villa; villa, trädgård och egen kapell. Ella mötte honom i dörren med kram och kaffe, huset var fullt av blommor, teknik, gästrum och doft av kanelbullar. Allt kändes hemtamt.
Gunnar åt och däckade i hammocken på verandan. Tänk, han hade ingen brådska hem längre ledigt från jobbet, operation i Stockholm kunde vänta någon dag.
***
Så du vet om allt ändå? frågade Gunnar senare.
Självklart. Viktor och jag höll kontakten tills nyligen. Sen tappade vi greppet, suckade Lars.
Dömer du mig?
Säg du nu, vilken oro tvingar dig hit?
Hjärntumör. Elakartad.
Lars nickade.
Då stannar du på gudstjänst imorgon, och kommer till bikt sen. Efter det ser vi.
Känns nästan som jag ska begravas, sa Gunnar ironiskt.
Inte alls. Bara du kan göra det som behövs. Prästen visar vägen, resten är hjärtats och samvetets jobb.
Jag berättar men på bikten, sa Gunnar.
Det konstiga var, i natten blev syndabekännelsen om att Gunnar stal bästa väns flickvän, inte som försvar, utan rent av som bikt.
***
Gudstjänsten tog slut, det var rätt glest i bänkarna.
Lars läste sin bön, la handen på Gunnars axel och sa:
Kristus står osynligt framför dig idag, mitt barn. Tala.
Och Gunnar började:
Jag var avundsjuk på Viktor, du vet. Populärast på sjukan, på kåren, hos tjejerna Och sen kom Annika.
Det var så att en höjdare från Uppsala låg inlagd och hans dotter Annika hängde på sjukhuset. Viktor och Annika blev tillsammans, kärleken blommade, Viktor fick framtid i Stockholm.
Du måste förstå…, sa Gunnar jag blev bittrare än en surströmming. Så jag hintade ett par gånger för Annika om Viktor och Fatima på akuten bara ondsint skvaller, jag erkänner…
Sen, på en fest försökte jag charma henne. Det blev kyssar på balkongen, och Viktor såg oss och försvann Vi talades inte längre ens vid på universitetet. Jag flyttade ihop med Annika, var stolt. Skildes efter fyra år. Hon visade sig vara väldigt kontrollerande, hennes nya karriär blev mitt personliga helvete. Skilsmässan var ett misslyckande i mängd.
Och det här är inte min största synd. Jag har gjort fel på operationer, jag har varit otrogen med sjuksköterskor, visst, men också maktlöshet och feghet Jag såg till att en kollega blev av med jobbet när hon vågade sätta gränser. Sen träffade jag Anna, mer jordnära, och nu har hon blivit det bästa som hänt mig men jag har sabbat det också ibland.
Han blev tyst. Allt var förvirrat, barnsligt nästan.
Kan du förlåta mina synder, Lars?
Det gör Gud om du menar allvar, svarade Lars milt.
Gunnar började gråta, knäböjde och viskade:
Säg till Gud att jag ångrar mig, Lars. Jag vill leva. Jag vill älska Anna, se mina barn växa, jobba vidare jag skiter i titlar, bara vara doktor.
Må Gud förlåta dig, Gunnar, bad Lars.
Sen såg de på varandra. Sen sa Lars:
Jag tycker du ska leta upp Viktor och säga förlåt. Han jobbar i Umeå nu. Du borde åka dit, inte till Karolinska.
Ja, och kanske be också om ursäkt till tjejen jag fick sparkad?
Där har du! sa Gunnar. Det fixar jag
Och jag ber för att de får in dig till operationen. Annars, Umeå!
Innan han åkte sprang Gunnar femton gånger uppför höjden vid kyrkan, drack vatten ur brunnen efter varje tredje gång, medan äldre tanter gjorde korstecknet åt honom. Låt Gud hjälpa till ändå.
