För byn är det en fullständig sensation: Elins bror har blivit hennes man. Grannarna hälsar knappt längre. De har slagit ihop sina två gårdar till en och omgett den med ett staket. Tillsammans tar de hand om trädgården, sköter om djuren och huset. Men när Elin bestämmer sig för att gå till kyrkan, förändras hela hennes liv för alltid. En del har en lätt och lycklig väg genom livet, för andra är vägen taggig och svår ingen vet vad ödet bär med sig.
Elin minns inte sin mamma. Hon dog under förlossningen. Kvar blev pappa Håkan med sin lilla dotter, det fanns ingen annan släkt att luta sig emot. Några försökte övertala honom att lämna Elin på barnhem, men Håkan ville inte höra talas om det: Elin är hans enda, hans stjärna och framtidshopp.
Varje dag kom deras granne Britta förbi, en änka som hade en 13-årig son. Hon kom med mat, badade lilla Elin, matade henne och bar henne tills Elin slutade gråta. Med sina stora blå ögon såg Elin på Britta och sade sitt första ord: “mamma.”
Britta blev förlägen. En våg av märkliga känslor sköljde genom henne, medan tårarna trillade ner för Håkans kinder. “Hör du Britta? Min dotter kallade dig mamma. Så var det då.” Han såg vänligt på henne och väntade på svar. “Vi kan prata om det där sen. Kom, vi ska äta först,” sa Britta med blossande kinder.
Hon var tio år äldre än Håkan, men det var inte bara det som oroade henne. Hon visste inte hur hennes son, Oskar, skulle ta denna nyhet. Men Oskar talade så vuxet: “Vi är ju redan som en familj, visst mamma?”
Tillsammans slog de ihop sina gårdar och hägnade in den. De odlade, tog hand om djuren och huset tillsammans och uppfostrade barnen med kärlek och respekt för varandra. Brittas ögon lyste av lycka, ingen hade kunnat tro att hon var äldre än Håkan. Men deras lugna familjelycka fick ett snabbt slut. En dag när Håkan vattnade hästen och borstade dess tjocka man, sparkade hästen och Håkan föll omkull av smärtan i magen. Britta, skrämd, kom springande ut och såg honom kvida av smärta. Hon ringde efter ambulansen. Läkarna kämpade i tre dagar för att rädda Håkan, men utan framgång
Britta blev änka för andra gången före fyrtio. Oskar började på byggprogrammet i Malmö, fick boende och mat där en lättnad för Britta, som nu hade lilla Elin att ta hand om.
Oskar brukade köpa en liten present till Elin av sin studiebidrag. Elin sprang mot honom varje gång han kom hem. En gång hade han med sig en docka och när Elin satt i hans knä sa hon: “Tack, pappa.” Britta såg sonens förlägenhet och försökte förklara: “Bry dig inte om det. Hon tittade på gamla foton av sin pappa förut och undrade var han var. Jag sa att han har rest långt bort. Kanske tycker hon ni är lika. Det går nog över”
Men Elin fortsatte kalla Oskar för pappa. Alla vande sig och tänkte inte mer på det.
När Oskar var klar med utbildningen gjorde han lumpen och återvände hem vuxen och stilig. Britta väntade på att han skulle komma hem med en brud, men år efter år var Oskar ointresserad av tjejer. Han gick aldrig på dans, jobbade hemifrån, lagade och fixade ständigt. “Jag gör ju allt för Elin, ser du vad vacker hon blivit! Snart kommer friare till huset,” skrattade han.
Så en höstdag, medan Britta grävde upp potatis, svimmade hon plötsligt. Hon skyllde på trötthet, men nästa dag kunde hon inte resa sig. Hon var illamående, yr och benen bar henne inte. Oskar tog henne till sjukhus i Lund. Beskedet från läkarna var förfärande: Britta hade en hjärntumör. Oskar visste inte vad han skulle göra. “Jag tycker du ska låta henne vara hemma den sista tiden,” sa läkaren sorgset.
Britta försvagades snabbt. Elin lämnade henne inte ur sikte, grät i smyg och kunde inte föreställa sig livet utan sin mjuka, goda mamma.
Innan Britta dog bad hon Elin lämna henne ensam med Oskar. “Lovar du att alltid finnas för Elin? Ni har egentligen inget gemensamt blod, men ingen annan kan ta hand om henne som du kan, och ingen annan kommer bry dig om dig som hon,” viskade hon svagt. Efter begravningen föll hennes ord allt oftare tillbaka till Oskar, och långsamt förstod han att det var för att gifta sig med Elin. Men hur skulle det gå till? Han har ju varit som en bror och en far för henne.
Oskar flyttade in i sitt eget hus, inredde som han ville. Elin förstod inte varför Oskar undvek henne vad hade hon gjort? Hon saknade hans röst, skratt och vänliga samtal. Hon blev svimfärdig när hon en dag kom hem från jobbet och såg att han byggt ett staket mellan sig och henne.
Så småningom fick Elin en bonus på jobbet där hon arbetar som ekonom på en Skånegård. Hon köpte champagne, tårta och gick till Oskar, vacker och strålande stod hon på tröskeln. “Firar du min första bonus med mig, Oskar?” hennes kinder blossade och hjärtat slog hårt.
Oskar stod blickstilla, förtrollad av Elin men kunde inte säga ett ord. Nu visste han att han älskade henne kanske kände Britta det redan före sin död?
Tystnaden låg tung. Elin började plötsligt berätta, långsamt, att kanske är det fel, okristligt, fördömt, men hon kan inte hjälpa att hon älskar honom. Utan Oskar vill hon inte leva.
På söndagen gick Elin till skrifte och prästen lyssnade noga och gav sitt godkännande till vigsel eftersom Oskar och Elin inte är släkt.
Så hände det: Oskar, som kallats både bror och far, blev hennes man. Trettio år har gått sedan dess. Tillsammans har de uppfostrat två söner och glädjs åt fyra barnbarn. Folk pratade och viskade, men de är säkra på att så länge kärleken är stark i hjärtat, måste man ha tålamod och inte bry sig om människors ord. Kärlek ska vårdas, så den aldrig slocknar.
Och en sak vet Elin och Oskar säkert det är som Gud har bestämt, mödrars hjärta har alltid rätt när det välsignar sitt barn till lycka.
