För byn var detta hisnande nyheter: Ellinors bror blev hennes make. Till och med grannarna hälsade motvilligt hädanefter. De slog ihop sina gårdar och satte upp ett gemensamt staket. Tillsammans odlade de potatislandet och skötte om djuren. Men när Ellinor började gå till kyrkan förändrades hennes liv för alltid. Hos vissa blir livet lätt och lyckligt, hos andra är vägen mödosam och snårig, och man kan aldrig veta vad ödet har i beredskap.
Sin mor mindes Ellinor inte alls. Hon gick bort i barnsäng. Fadern, Gustav, blev kvar ensam med sin lilla dotter. De hade inga släktingar alls. Några människor i byn föreslog att han skulle lämna bort flickan på barnhem, men Gustav ville inte ens höra talas om det: Ellinor var hans enda kött och blod, hans stjärna och livslust.
Varje dag kom grannfrun Anna över, en änka med en trettonårig son, Christoffer. Hon kom med middag, badade Ellinor, gav henne mat och bar henne på armarna när gråten var svår. De klarblå ögonen fixerade Anna, och så kom Ellinors första ord: “Mamma”.
Anna blev generad, kände något rycka till djupt inne, och Gustavs ögon fylldes av tårar. Hör du, Anna? Min dotter kallar dig mamma. Så var det meningen. Han såg varmt på henne, inväntande svar. Anna rodnade och sa: Det kan vi prata om en annan gång, men låt oss äta först.
Anna var tio år äldre än Gustav, och det bekymrade henne lite. Hon undrade hur sonen Christoffer skulle ta emot en sådan nyhet. Men han var klok för sin ålder: Vi har ju redan varit som en familj länge, eller hur mamma?
De slog ihop sina hushåll, byggde staket runt sin nya gård. Tillsammans odlade de landet och tog hand om djuren, och barnen växte upp med värme och respekt. Annas ögon strålade av lycka ingen kunde tro att hon var avsevärt äldre än maken. Men deras lugna familjelycka blev kortlivad. En dag, medan Gustav gjorde i ordning hästen, blev han sparkad i magen. Plötsligt föll han ihop, och ett skräckslaget skrik ljöd. Anna rusade ut, fann honom på marken i plågor, och ringde ambulansen. Läkarna kämpade för Gustavs liv i tre dagar, men han gick inte att rädda.
Anna blev änka för andra gången, inte ens fyllda fyrtio. Christoffer började på byggtekniskt gymnasium i Uppsala, där han fick bo på elevhem och blev garanterad mat, vilket var nödvändigt nu när Anna fick ensam ta hand om lilla Ellinor.
Från sin studerpeng köpte Christoffer då och då en liten present till Ellinor. Hon skyndade genom trädgården när han kom hem på besök. En gång hade han med sig en docka. Ellinor satte sig i hans knä och sa: “Tack, pappa.” Anna kände något brista inombords när hon såg sonens förlägna min. Bry dig inte, Christoffer. Ellinor tittade på ett fotoalbum av sin pappa förut och undrade var han var. Jag sade att han rest långt bort. Hon har nog sett något likt i dig. Det går över
Men Ellinor fortsatte kalla Christoffer för pappa, och till slut var det ingen som tänkte på det längre.
Efter gymnasiet gjorde Christoffer lumpen i Enköping, och återvände hem vuxen och ansvarsfull. Anna väntade sig att han inom kort skulle ta en flickvän till huset, men åren gick och han visade inget intresse för någon. Han höll sig hemma, jobbade, lagade och förbättrade det mesta på gården. “Jag gör det för Ellinor. Titta vilken skönhet hon har blivit. Snart knackar friarna på dörren,” skämtade han.
En höstdag när Anna plockade potatis föll hon plötsligt ihop på åkern. Hon skyllde på trötthet, men nästa dag kunde hon inte resa sig ur sängen. Hon mådde illa, huvudet snurrade, benen bar henne inte längre. Christoffer tog henne till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Läkarnas diagnos fick honom att tappa fotfästet: tumör i hjärnan. Ta med din mor hem, sa läkaren lågmält, låt henne få sluta sitt liv i bekanta rum.”
Anna tynade snabbt bort. Ellinor lämnade aldrig hennes sida, torkade tårarna i smyg, kunde inte föreställa sig ett liv utan sin snälla, trygga mamma.
Strax före döden bad Anna att få tala enskilt med Christoffer. Lova mig, min son, överge aldrig Ellinor. Egentligen är ni inte släkt, vet du. Och för henne kommer det aldrig att bli bättre än med dig. Och du du behöver henne också. Orden hann knappt dö ut förrän Annas liv slocknade.
Efter begravningen tänkte Christoffer allt mer på sin mors ord, och först mycket senare förstod han innebörden: Anna hade önskat att han och Ellinor skulle gifta sig. Men hur skulle det vara möjligt? Han var ju som hennes bror och pappa. Skulle han nu även bli hennes man? Det kändes omöjligt.
Christoffer flyttade till sitt eget lilla hus och börja ordna om där på sitt sätt. Ellinor begrep inte vad hon hade gjort för fel; varför undvek han henne plötsligt? Hon saknade hans skratt, hans röst, deras samtal. Hon blev förkrossad när hon såg att han hade satt gränser mellan dem.
En dag fick Ellinor premie på jobbet på Domänverket, där hon arbetade som bokhållare. Hon köpte mousserande vin, prinsesstårta och gick hem till Christoffer. På tröskeln stod hon, vacker och strålande. “Ska vi fira min första premie tillsammans, Christoffer?” rodnade hon och kände hjärtat banka.
Christoffer stod stum, oförmögen att prata, förtrollad av Ellinor. Äntligen insåg han att han älskade henne. Kanske kände mor det redan när hon dog?
Tystnaden låg tung, tills Ellinor bröt den. Med trevande ord sade hon att det kanske var fel, kanske syndfullt, men hon älskade honom. Ingen annan än Christoffer betydde något.
På söndagen gick Ellinor till bikt hos prästen i bykyrkan. Efter att ha lyssnat noga sade han att det kunde bli bröllop, för hon och Christoffer var inte släkt.
Så blev det att Christoffer som kallats både bror och pappa blev hennes man. Trettio år har gått sen dess. Tillsammans har de uppfostrat två söner, känt glädje över fyra barnbarn. Folk har alltid pratat, men de har lärt sig att om kärleken bor i hjärtat måste man ha tålamod, stå emot förtal, och vårda sina känslor så de inte slocknar med åren.
Och Christoffer och Ellinor vet nu säkert: Det är så Herren har bestämt en moders hjärta misstar sig aldrig när hon välsignar sina barn med en lycklig framtid.
