En sommar för länge sedan tog vi med oss vår katt Börje från Stockholm ut till landet, där släkten hade sitt gamla torp någonstans utanför Uppsala. Där på gården bodde redan Börjes bror, Nisse. Hans riktiga namn var förstås Nils, men ögonen han hade stora och rullande som två grönbruna glaskulor gjorde att alla kallade honom Nisse Glugg. I bygden brydde man sig inte om att vara särskilt fin i kanten.
Till att börja med blev det svårt för Börje. Han var mindre till växten, men Nisse Glugg körde ändå hårt med honom. Han skrämde bort Börje från skafferiet och fräste ilsket, inte helt olikt vissa gäster hos Hyland på fredagskvällarna.
Sedan gjorde Nisse det klassiska misstaget som så många buspojkar gjort före honom han trodde han var oövervinnerlig och gick rakt på Börje. Vår Börje vevade nonchalant med tassen, som en grevinna med solfjäder, och råkade drämma till med en oväntad höger. Nisse Glugg flög rätt in i sopkorgen, och det tog tid att få ut honom därifrån.
Så, lika planlöst och slumpmässigt som det mesta i hans liv, blev Börje plötsligt katten på toppen av näringskedjan. På landet har man alltid sett på katter som nyttodjur, så hade det inte varit vinter hade Börje säkert fått jaga möss på logen dagarna i ända.
Maten var ett kapitel för sig ibland kom det överbliven sill, ibland en skvätt fil och varje måltid var lika mycket chansning som konst. Det här var en stor omställning för Börje, som i stan åt sin laxpastej klockan sex på silverfat, serverad av hushållerskan.
Det var därför inte konstigt att Börjes jaktinstinkter ganska snart vaknade till liv igen. Flera nätter hittade jag honom stående på spisen, med nosen djupt begravd i en gryta. Vid hans sida satt alltid Nisse Glugg, på pass bredvid pallen, fräsande till varning så fort han hörde mina steg. Börje kunde vrida sig om, se slött på mig och jama något till sin bror i stil med: “Den där behöver du inte vara rädd för han har jag sett plocka ost ur kylen mitt i natten.”
En vinterdag kände vi att Börje var redo för landsbygdens liv, så vi bar ut honom och satte ner honom i snön. När han vände sig mot oss var hela hans ansikte vitt av rimfrost, och i ögonen glimmade den där sorgsna blicken av felvalda beslut i livet, ungefär som Jan Malmsjö i någon gammal Bergmanfilm. Efter det var det ingen som hade hjärta att släppa ut honom igen.
En kväll när min dotter Svea hade bjudit hem sina vänner till vårt lilla vardagsrum satt vi och läste högt ur Selma Lagerlöf. Just när jag kom till stycket om en styvmor som förvandlades till en svart katt och krafsade ilsket över golvet, bröt en kuslig dörrknarr tystnaden. In i rummet, paraderande och märkvärdig, kom Nisse Glugg spatserande. Till vår olycka hade Börje hunnit lära sin bror sitt berömda trick att öppna dörrar med tassen, oavsett lås eller handtagsmodell.
Nu var vår lilla stuga kanske tre kvadrat, men ändå hann vi alla sprida oss som myror. En pojke blev så rädd att vi fick hala ut honom ur vädringsfönstret tur att hans farmor lagade så god pannkaka att han fått hull nog att fastna.
Och ja, det hör till saken: Nisse Glugg var fullständigt, hopplöst kolsvart. Sällan har svensk litteratur påverkat dagens barn så omskakande. Detta minns jag med ett leende, fast det gått så lång tid sedan dess.
