Viktor
Elin, har du blivit tokig? Fia kommer köra ut dig härifrån om hon får reda på det där!
Märta, men vad skulle jag göra då? Kasta ut honom? Det är ju synd om honom, det är ett liv!
Ja, men det är ju ditt liv det kommer gå ut över om du behåller honom, det lovar jag.
Märta, snälla du, ta det lugnt. Det är ju ingen tiger, bara en liten kattunge. Låt honom stanna ett tag, snälla?
Sluta tjata, Elin, skrattade Märta och strök den lilla rödblommiga skroten över huvudet. Tror du inte jag tycker synd om honom med? Var hittade du det här skrället då? Benig som ett skelett och ser ju typ sjuk ut. Orkar knappt hålla upp huvudet. Vilket fynd!
Kom nu, vi går! Elin virade in kattungen i en lång halsduk, som Märta hade stickat, och svepte om honom. Skiftet tog slut, och jag gick hem genom parken. Där låg han, rakt på gången, halvt dold av snön. Kraschat ur buskarna kanske, eller bara slängd där. Sett honom avgjort inte om han inte varit så röd. När jag lyfte upp honom stenfrusen, trodde han redan hunnit dö. Men märkte att nä det fanns liv. Och jag sprang hela vägen till korridoren. Elin fnissade när hon hällde upp mjölk i emaljmuggen för att värma. Fia stirrade på mig när jag rusade förbi. Gapade till och med!
Då är det bara att räkna med besök, suckade Märta. Kommer bli hett om öronen! Kommer du ihåg när Fia hotade att slänga ut Linda för att hon tog med en katt? Tyckte ordning saknades. Och inga djur i korridoren!
Men, Märta, du skvallrar inte? Elin sneglade oroligt mot dörren. Om hon kommer och jag är borta, kan du gömma honom? Jag ska bara värma mjölken och kommer snabbt tillbaks.
Gå du! Märta svepte halsduken med katten av bordet och tömde ut sitt stickprojekt ur korgen. Jag ser ingenting, hör ingenting, säger ingenting! sjöng hon och slängde locket över korgen, blinkade mot Elin. Stick! Var inte rädd!
Elin försvann ut, och Märta tittade ner i korgen och skakade på huvudet:
Vilket fynd alltså. Röd och fräck… Andas nu, lilla krake! Elin är en god tjej, om något händer dig kommer hon grina veckor i sträck. Och det vill varken du eller jag!
Kattungen svarade förstås inte. Han låg där, knappt hörbart andandes, ögonen stängda, och hade inget att säga till om.
Det blev allt mörkare i rummet. Skymningens tystnad la sig över allt, men Märta kände inte för att tända ljuset. Hon älskade de där stunderna med hela kvällen framför sig. Alltid bättre än när man jobbar kvällspass då kommer man hem och måste lägga sig direkt. Nu, däremot läsa, prata av sig med Elin, fråga hur det går med Erik. Märta suckade. Lyckan var Elins. Hon hade kille, fått frieri och allt. Märta var ensam. Vem skulle vilja ha en sån lång? Elin var liten som en docka, sjöjungfrublick, flätor ner till midjan en riktig skönhet. Men Märta? Ståtlig och stark, som farmor brukade säga när hon såg hur Märta satte sina tre yngre bröder på plats på en sekund. De var små och bråkiga, men nu var de vuxna män, nästan alla gifta. Märta hade nyligen varit på det äldstes bröllop i byn. Bara hon själv kvar ensam. Här i stan var hon för stor och för stark. Vem skulle våga ställa sig bredvid henne och inte känna sig liten? Kanske var farmor ändå rätt som ville ha hem henne. Men vad skulle hon göra i byn? Nästan inga killar kvar, och jobb fanns knappt. Ska utbildningen hon kämpat för gå till spillo? Här på fabriken var hon uppskattad och aktad. Hon har till och med fått semesterresa genom jobbet. Märta skakade bort tankarna. Gifter man sig inte idag får man väl chansen imorgon. Förr eller senare dyker någon upp!
Elin kom tillbaka och letade febrilt efter pipett för att kunna mata katten. Han orkade inte dricka ur fatet, nosade bara förvirrat där i mjölken. Märta, som sett Elins tårade försök, tog över det lilla knytet:
Ge hit.
Hon fyllde pipetten med mjölk, höll försiktigt kattens huvud, öppnade munnen på honom och väste:
Kom igen nu! Elin släpade hit dig inte för att du ska dö av svält!
Kattungen snörvlade och fräste, men började ändå äta.
De döpte katten till Viktor. Fia, korridorens föreståndare, visste i nära ett år inget om att någon mer än tjejerna bodde där tills hon råkade se en röd blixt med yvig svans hoppa genom fönstret i markplanet.
Vad är det där för något?!
Hennes vrål fick hela korridoren att storma samman.
Fia, snälla! Du har ju inte märkt någonting han är världens snällaste! Fångar möss också!
Vilka möss? Vi har inga möss här! Vårt korridorsboende är mönstergillt!
Just det, Märta la armarna i kors över bröstet och granskade Fia med ett snett leende, knuffade Viktor bakom sig med foten. Till och med mössen hos oss är mönstermöss! Runda och välnärda! Viktor staplar dem på rad vid min säng varje morgon. Nästa gång kan jag visa en. Bäst att hela ledningen får beundra hans jaktinstinkt.
Märta! Akta så du inte snackar för mycket! Fia tonade ner blicken skarpt mot Elin. Var det du? Och när du gifter dig då tar du med dig honom?
Vet inte, Elin lyfte upp Viktor. Han älskar nog mig, men han ser Märta som matte ändå. Kommer ju sakna oss…
Det är katten det! Fia började skratta, glödgat på Elins förvirrade min. Du pratar om honom som om han vore karl. Katten bryr sig bara om vem som matar, Elin.
Det kan du tro, men jag gör allt jag kan och ändå är det Märta han går till, Elin lämnade över katten och hängde armen om korridorföreståndaren. Får han stanna nu då?
Rävhonan där, skrockade Fia, och höjde ett varnande finger. Bara han varken syns eller hörs, annars åker både ni och jag all världens väg.
Elins bröllop blev rätt efter reglerna och Märta blev ensam kvar med Viktor. Dagarna blev långsammare, mer stillsamma. Fia skyndade inte direkt att ge Märta någon ny rumskamrat. Gamla korridoren stod där den stod, rustas snart upp och försvinner. Allt fler tjejer hoppades snart få rum i det nya bygget. Bygget gick sakta, ibland stopp, ibland igång, men ändå något på gång. Märta volontärarbetade där på helgerna som de andra, gick omkring och försökte föreställa sig hur allt skulle bli. En av de dagarna förändrades hennes liv.
Anders, nyinflyttad som hon, var yngst i sin syskonskara och hade rest in till stan efter att ha tagit hand om sina föräldrar. Efter att ha blivit ensam lös han upp, trots att han kom till staden utan något hem och nästan inga tillgångar. Flickorna fanns det mängder av, men Anders hade tydliga krav: en kvinna med ordning på saken, helst någon med eget bo eller hjälpsamt nätverk. Märta passade inte direkt in. Ändå kunde Anders inte släppa henne ur sikte när hon, lång som en björk och stilig, steg förbi honom i korridoren.
Hans tafatta uppvaktningar roade Märta.
Herregud! Vad ska jag med honom till? Jag kommer klappa honom på huvudet! Han når mig ju bara till axeln! skrattade hon till Elin som kom förbi på besök.
Märta, allvarligt! Är inte längden oviktig? Vad är det för sorts människa han är, då?
Vet inte. Märta blev allvarlig, sänkte blicken. Jag vet faktiskt inte, Elin.
Hon såg hur Elin mödosamt reste sig, klappade Viktor som låg på sängen med magen i vädret.
Tungt eller? Märta tog fram burken med honung från bröderna.
Nej, inte tungt bara konstigt, lite som att stå på perrongen och vänta på ett fint tåg. Du vet att du ska nånstans där det är bra, och bara väntar… Elin log, tog emot honungen, pussade väninnan och vinkade till Viktor. Hej då, Viktor. Ta hand om henne!
Kanske var det Elins mage, kanske Märtas alltmer envetna ensamhet, men Anders började snart bli en allt vanligare gäst i det lilla rummet. Viktor gillade honom inte alls, krökte ryggen och fräste när Anders kom, gömde sig på fönsterbrädet och slog med svansen, redo att attackera. Märta öppnade fönstret, släppte ut honom hon visste att Viktor ändå skulle smyga in till natten och ligga i ett hörn, vända bort huvudet och inte vilja bli klappad, inte ens äta. Förstod inte vad som höll på att hända.
Är han svartsjuk eller? ryckte hon på axlarna när Fia frågade henne, när Viktor brukade hälsa på Fia på kvällarna.
Kan så vara. Eller så anar han saker. Noga nu, Märta. Han kan dra, vad gör du då?
Det gör han inte. Jag litar på honom.
Jaja, Fia suckade och gick vidare.
Och Viktor och Fia fick rätt.
Märtas svaga mående på morgnarna tänkte hon först inte på. Kanske var filen sur, kanske kantarellerna från svägerskan. Men efter några veckor fattade hon. När hon springer på Elin med barnvagnen i parken, slinker det ur henne och avslöjandet var ett faktum.
Märta! Hur gick det här till? Vad säger du till honom?
Hon stod där, omtöcknad, tankarna for runt, hörde knappt mer än ekot av Fias röst:
Akta dig, Märta…
Och just det lugna påminnelsen fick henne att samla sig, vände på klacken och gick raka vägen hem till Anders. Nu måste de prata.
Men livet ville annat det blev en ensam framtid för Märta ändå.
Förlåt Märta, men det här går inte. Vem säger att det är mitt barn? Jag tror inte på det, Anders viftade bort Viktor när han rusade emot honom och sparkade till katten. Försvinn!
Viktor krängde sig loss men lyckades ändå hugga Anders i benet, och hans vrål fick Märta att förvånat le genom tårarna:
Släpp honom nu, Viktor! Vi vill inte ha något sånt folk i huset. Gå du, Anders.
Hon satt länge kvar efter att dörren slog igen, stelnad vid bordet, Viktor slingrande kring hennes ben, hoppade så ovanligt upp i knäet, något han nästan aldrig fick, och la sig där och spann svagt tills Märta schasade bort honom:
Nu räcker det. Nero ska ha te. Riktig te.
Hon skrev sonen Erik på sig själv. Med stående rygg mötte hon blicken från kvinnan på folkbokföringen:
Någon pappa har han inte. Och har aldrig haft heller. Det räcker så.
Elin ordnade barnkläder, Fia letade upp en fin barnvagn genom kontakter och gick till fabrikens chef för att försöka ordna ett annat rum. Men bygget stod still och chefen ryckte bara på axlarna:
Jag gör vad jag kan, men det är fullt. De får bo kvar tills vidare.
Rummet var iskallt, hur Märta än täckte springorna. Hon lät därför katten bo nära Erik, som genast tog den lilla skrikande varelsen som sitt ansvar. Han låg länge intill barnet, och lilla Erik tystnade, trygg av den röda värmen. Märta såg på barnvakten och log, gav katten lite extra gott när det fanns. Pengarna räckte knappt, hade det inte varit för bröderna tappade hon modet. Anders försvann ur stan och Märta saknade honom inte det minsta. Inga gräl, inget gift hon hade sonen och det räckte.
Familjen kom mangrant när Märta kom hem med barnet:
Vilken krabat! Riktig jätte som du, Märta!
Märta log, tårarna brände men grät knappt. Ingen såg snett på henne. Brorsans fru kramade henne över köksbordet, viskade:
Klokt att du lät honom leva! Du är aldrig ensam från och med nu. Och en bra man ska du nog hitta, Märta. Så småningom. Vi finns här vi växer upp pojken tillsammans!
Familjen höll sitt löfte. Varannan vecka dök någon av bröderna upp med gåvor och mat. Märta packade upp med tårarna i halsen så lite krävs för lycka. Att veta att hon inte var ensam, att hennes son alltid hade varma hjärtan. Då ilsknade hon mest på tårarna bara för att hon var glad över att ha stöd.
Dagis för Erik blev tufft, han var ofta sjuk, Märta slets mellan jobbet och hemmet. Utan hjälp från Fia och Elin hade hon flyttat hem igen, men hon drog sig för att ligga till belastning hos stora brorsans familj.
Vid sidan av sängen på kvällarna, när sonen låg med hög feber, tänkte Märta på sin uteblivna kärlek, och hur inte alla har tur i kärlek åtminstone visste hon nu vad slags människa hon sökte: någon som hällde upp te utan ord, sa:
Gå och sov, jag ser till Erik.
Någon som följde med till Skansen på helgerna, köpte ballong till pojken, berömde hennes soppa och skruvade upp hyllan som samlat damm i flera månader. Någon som alltid fanns där.
Det skulle vara en familj, så som Märta ville ha det.
Sömnen kom hopande, Märta vaknade böjd i tre delar bredvid barnsängen natt efter natt.
En av de nätterna förändrades allt.
Erik hade haft feber i tre dygn. Ingenting hjälpte. Barnläkaren som bodde i huset kom förbi varje dag, skakade på huvudet:
Ni gör rätt. Men det finns inte mycket jag kan göra. Han är stark han kämpar.
Märta höll sonen i famnen nästan hela natten. Fia dök upp med gryta buljong, kände på Eriks panna:
Oj, vad varm!
Jag får inte ner febern.
Kanske är det ändå bra, säger läkare, då kämpar kroppen.
Det vet jag men det gör ont att se honom lida.
Det går över. Men om du tappar dig, orkar han inte kämpa. Ät och sov nu. Imorgon är en ny dag.
Märta gjorde som Fia sa. Viktor låg i sängen hos Erik, viftade med svansen, lekte så pojken skrattade och somnade, och Märta lät honom vara kvar. Hon vände på kastrullen, skulle till köket för att värma buljongen, då det smällde till inne i rummet, något gick i golvet och Erik började gråta.
Hon rusade tillbaka och frös av skräck vid dörren. Där mitt på golvet slog en jättestor råtta och Viktor, redan tilltufsad, kämpade för livet. Ena örat trasigt, sidan blodig. Märta höjde pallen i panik, men Viktor hann före kastade sig, fick tag om råttans strupe. Han släppte inte taget förrän råttan var död, Märta lyckades knappt dra loss honom.
Duktiga Viktor, du klarade det! Nu räcker det!
Katten pep till, släppte råttan och hämtade andan, släpade sig genast fram till Eriks säng där ännu en råtta, mindre men fortfarande skrämmande, låg och fräste. Märta slet Erik ur sängen, slet upp dörren och vrålade i korridoren:
Hjälp!
En timme senare packade hon Erik varmt och åkte hem till Fia. Fia gav nycklarna till sin lägenhet och lovade passa katten.
Skandal, råttor! Och vi som nyss la ut gift! Fia var arg ordning var hennes ansvar, men huset ruttnade och hon kunde inget göra.
Fia städade på rummet och tog in Viktor på sitt kontor, började behandla såren.
Fantastisk katt, Viktor. Och tur att jag lät dig stanna! Såna här katter rena guldgruvan.
Viktor låg svårt medtagen, åt inte och Fia blev genast orolig. Nästa morgon, nyss avlöst från sitt skift, åkte hon hem till Märta och berättade att katten var dålig.
Kan du passa Erik? Märta ställde till det nervöst innan hon rusade iväg. Finns det veterinär här?
Jodå, ett stenkast bort. Spring nu!
Märta rusade tillbaka till det gamla boendet. Viktor låg på mattan, knappt vid medvetande.
Viktor! Håll ut! Vänta!
Hon släpade honom till veterinärkliniken, knuffade undan den unga tjejen i vit rock och vässte:
Fram med bästa veterinären! Genast!
Hon möttes av en jättelik man som böjde sig under dörrposten:
Vad har vi här då? rösten värkte som bastrumma, Märta hamnade ur fattningen.
Stapplande gav hon honom Viktor.
Vad har hänt här då? veterinären vände vant på katten där han höll honom i jättehänderna.
Råttor.
Han ser bortskämd ut för att ha varit ute. Kammad och fin.
Min katt.
Hittade han råttorna ute eller släpper ni ut honom?
Nej, hemma i rummet.
Osannolikt.
Hur länge tänker du fråga? Han är dödssjuk! Märta brast ut i ilsken gråt, Viktor låg hjälplös i hans händer. Han räddade mitt barn, gör något!
Ingen anledning att skrika. Mitt namn är Per. Och du heter?
Märta.
Bra, då känner vi varann. Jag föredrar rimligt tonläge.
Veterinären log, lade bandage om katten:
Vi ska allt hjälpa din hjälte, var inte orolig.
Och några år senare, då var den stora röda katten Viktor den självklara tryggheten i barnkammaren. Han vandrade runt och kollade varje hörn, hoppade upp i sängen intill Erik, där lilla Ingrid låg och sov, drog tassarna genom hennes hår. Viktor spann mjukt, en egen vaggsång, och flickan sov vidare, utan att märka att föräldrarna kom in efter honom. Märta la filten tillrätta, drog på socken på dottern, lutade sig mot sin mans axel:
Inte dum barnvakt, va, Per?
Bättre än så kan det inte bli, sa Per, kliade den forna operationsskadan på Viktors öra. Tur du skrek på mig då! Och att jag kämpade så för honom en sån här katt är värd hela sin vikt i guld.
Han är av guld, log Märta, han lyser ju.
Viktor buffade Märtas hand, la sig tätt intill Ingrid, kramade henne med tassen. Märta släckte sänglampan, lockade med sig maken, och stängde dörren försiktigt. Deras barn var aldrig rädda för mörkret, för Viktor höll alltid vakt, så länge de kunde minnas. Och med honom bredvid fanns inget att vara rädd för.
