Emma vaknade av att hennes egen mage nu vägde ungefär som en lagom stor älgkalv. Klockan var tre på morgonen. I lägenheten hördes bara makens rossliga andning och det monotona tickandet från den där ärvda väggklockan i hallen.
Hon försökte försiktigt byta sida på soffan, men just då lät det som om hela möbeln gav upp hoppet fjädrarna gnällde högt. Lars, som höll sig så nära väggen att han snart smälte in, ryckte till och muttrade utan att öppna ögonen:
Emma, måste du hålla på och vända dig hela tiden? Jag ska upp om fyra timmar. Ha lite medkänsla.
Emma frös till, knappt vågade andas. De senaste månaderna hade detta varit hans standardsvar på det mesta. Lars hade glömt att tvillinggraviditet inte direkt var en hobby, snarare motsatsen. Hans miniräknare hade dessutom blivit hennes tredje ovälkomna rumskompis: varje krona räknades, kvitton från Coop granskades noga och bad Emma om syndernas förlåtelse när hon föreslog att köpa clementiner.
Har du sett priserna? snäste han när han höll upp kvittot. Ät äpplen, de är svenska, i säsong. Clementiner är bara onödig lyx. Jag sliter själv, du går här hemma.
Emma linkade ut till köket, höll sig i ländryggen. Fötterna var så svullna att tofflorna kämpade för att sitta kvar. Hon satte sig vid det mörka fönstret, blickade ut över en folktom Stockholmsgata. Allt kändes olycksbådande. Rädsla inför mötet med bebisarna, rädsla att behöva ta hem dem till ett hem fyllt av suckar och kvävda konflikter.
På morgonen for Lars runt i hallen. Letade strumpor i panik. Skåpdörrar slog igen.
Strykte du skjortan? frågade han utan att titta på henne.
Den hänger på stolen, Lasse.
Kunde väl ha sytt fast knappen också, den släpper snart. Äsch, jag drar. Blir sent, vi har möte med VDn. Ring mig inte, chefen samlar in mobilerna.
Han försvann. Ytterdörren slog igen, och Emma hörde tydligt hur överlåset gick i. Det krånglande låset som bara gick att öppna om man var två, eller väldigt sugen på brottningsmatch.
Senare på dagen försökte Emma få styr på hallen, behövde hämta en låda med bebiskläder från sin systerdotter. En pall fick tjänstgöra som stege.
Bara på kanten intalade hon sig och klättrade upp.
Hon sträckte sig, och det snurrade till i huvudet av ansträngning. Benet gled av pallen. Buller. Fall.
Hon dråsade ner på sidan. Tappade andan. Sedan högg det till så hårt nedtill i magen att hon nästan skrek.
Nej, nej, inte nu viskade hon och försökte resa sig.
Smärtan ilade upp i kroppen. Hennes tid var kommen. Mobilen låg en meter bort på nattduksbordet. Emma krälade fram, lämnade blöta spår bakom sig på parketten. Varenda rörelse var ett maraton.
Greppade telefonen. Fingrarna kändes som gelé, synen gick i virvlande färg. Hennes kontaktlista bjöd först på namn på E.
Lars.
Precis under: Lars-Olov Ek, VD. Hon hade sparat chefens nummer för en månad sedan när semesterpappren behövde chefens underskrift och maken inte svarade.
Emma tryckte på Lars. Tut. Tuuut. Ingen svarade. Upptaget.
Hon försökte igen.
Personen kan inte nås just nu.
Hon började darra av panik. Hon var ensam i lägenheten, dörren låst bakom sig. Räddningstjänsten skulle stå på utsidan och slå i dörren om de ens kom fram.
Nästa grej, i halv dvala: meddelanden. Hon trodde verkligen att hon skrev till Lars.
Jag måste in till förlossningen, dörren är låst! Allt är igång, jag har ramlat, kan inte resa mig. Kom fort!
Hon tryckte på Skicka och telefonen dog.
Lars-Olov Ek, VD för Ek & Söner Bygg AB, styrde sitt sedvanliga måndagsmöte. Han gillade ordning, avskydde slarv. Folk var på helspänn.
Telefonen på bordet gav ifrån sig ett pling. Lars-Olov sneglade. Nummer igenkändes Emma, fru till hans inköpsansvarige, Lars Jönsson. Bra kvinna, stillsam, hade dykt upp någon gång med papper för påskrift.
VD-läpparna, normalt samlade, började darra efter att ha läst SMS:et.
Mötet är slut! dundrade han och reste sig.
Men vi har inte ens tittat på budgeten, Lars-Olov försökte ekonomichefen.
Ut, nu!
VD:n stormade ut, ringde till Lars. Kan inte nås.
Typiskt, din tölp, fräste Lars-Olov.
Han ringde säkerhetschefen.
Kolla direkt, var Jönssons telefon är! Och ställ min bil utanför nu. Jag åker själv.
Två minuter senare plingade ett sms till med en karta. Jönssons telefon visade en punkt i Nacka, just intill spaavdelningen Blå Lagunen.
Lars-Olov bet ihop käken så det såg ut som om han försökte knäcka en köttbulle med tänderna.
Bilen han körde var mer flygplan än fordon. Femton minuter senare var han vid Emmas adress. För fem år sedan dog hans egen fru oväntat i hjärtinfarkt. Han visste exakt hur hjälplös man blir när vården inte hinner fram.
Tre våningar i raketfart. Dörren låst. Svag röst inifrån.
Han väntade inte på någon låssmed eller brandkår. Tog sats och vräkte sig mot dörren. Första krocken höll låset. Andra fick det att gå i bitar.
Emma låg ihopkrupen i hallen.
Emma!
Hon tittade svagt mot honom:
Lars-Olov? Var är Lars?
Jag täcker för honom. Håll ut nu.
Han lyfte henne i armarna.
I bilen körde han så fort att mötande bilar sladdade undan. Emma kämpade med andningen på baksätet.
Bara lite till, vi är snart framme, mumlade han bistert i backspegeln.
Vid sjukhuset stod barnmorskor redo med bår Lars-Olov hade hunnit ringa chefsläkaren.
Är du pappa? ropade sjuksköterskan.
Farsgubben själv, morrade Lars-Olov. Ni har min fulla uppmärksamhet, förstår ni mig?
Sedan blev han lämnad ensam i korridoren och börjat kartlägga golvet med sina steg. Efter tre timmars vandring trädde läkaren ut, masken på hakan.
Grattis. Det blev två pojkar. Det blev lite dramatiskt, men vi hanterade det. Små men kämparglöd. Mamman är trött, men allt kommer gå bra.
Lars-Olov lutade pannan mot ett iskallt fönster.
Tack.
Han plockade fram mobilen, ringde Jönsson igen. Den gången svarade han bakgrundsmusik, skratt, och en röst sluddrande från för starka öl:
Hallå, chefen? Du ringde? Signalen är svajig, jag är på jobbet
Jasså, är du i tjänst, säger du? Är det betong de bastar med på Blå Lagunen nu?
Tystnad.
Lars-Olov, jag
Du är sparkad, Lars. Utan referenser. Jag vill inte se dig i stan imorgon ens. Hoppas din fru är snällare än jag varit, annars vore du rökt.
Emma vaknade inte förrän nästa dag. Ett eget, tyst rum. På nattduksbordet: en mineralvattenflaska och en apelsinjuice.
Dörren gled upp. In kom Lars-Olov, fortfarande i kostym men skjortan kraglös och ögonen tunga.
Hur känner du dig?
Lars-Olov Emma försökte sätta sig men operationssåret gjorde sig påmint. Tack. Jag skäms nästan ihjäl tryckte fel kontakt
Du ska tacka slumparnas gud, sa han, slog sig ned på stolen. Emma, vi måste snacka på riktigt.
Han berättade rakt på sak allt samtalet, spa-besöket, avskedet. Inget krusidull.
Han kommer ringa och gråta. Lägenheten, är det hans?
Hans föräldrars viskade Emma. Jag har ingenstans och gå, bara min moster uppe i Ångermanland.
Lars-Olov tvekade, trummade med fingrarna.
Så här: Jag har ett stort hus, två våningar, mestadels ekande tomt. Gästflygeln står oanvänd. Bo där med barnen tills du är på fötterna. Jag behöver någon som ser till huset, och främlingar litar jag inte på. Se det som jobb.
Men vad ska jag göra där med två små?
Det ordnar sig, Emma. Jag fixar extra hjälp. Det här är inte välgörenhet. Jag mår bättre med liv i huset.
Utskrivningen var lugn. Lars fick inte komma in. Han stod utanför, tjoade med flaskan i högsta hugg. Emma betraktade honom bakom rutan, men inom sig kände hon tomhet.
Lars-Olov hämtade henne själv. Lastade vaggan, fäste babyskydden.
Hemåt nu, sa han kort.
Livet i Ek-huset blev märkligt harmoniskt. Det stora huset fylldes med doft av tvättmedel, barnolja och blöjor.
Lars-Olov visade sig inte alls så farlig. På kvällarna, nyss hemkommen, tog han klumpigt men beslutsamt ett barn i taget på armen, försökte prata småprat.
Nå, kämpar ni på? brölade han.
Killarna, Johan och Algot, stirrade på honom med stort allvar.
Försvunnen var Lars. Ryktet om att Lars-Olov Ek stängt alla dörrar till alla företag mellan Örebro och Västerås gjorde att han flyttat hem till mamma i Umeå. Småsummor till Emma dök upp sällan, men hon brydde sig inte. För första gången på åratal kände hon sig trygg.
Två år senare.
Emma dukar i paviljongen. Det är söndag, stekhet högsommardag. Lars-Olov grillar, för ovanlighetens skull i förkläde.
Pojkarna härjar ute på gräsmattan och försöker fånga något som surrar.
Pappa, kolla! En skalbagge! hojtar Algot och viftar med armen.
Emma fryser till med tallriken i luften. Lars-Olov likaså. Pappa första gången killarna inte bara sa förnamnet.
Lars-Olov släppte steken, torkade händerna. Gick fram till Algot, lyfte upp honom.
Skalbagge? Nej, det där är en humla, och dem ska man vara snäll mot.
Sedan såg han på Emma, för första gången utan den där Vd-blicken som skrämmer personal. Där fanns en värme.
Emma, han satte sig vid bordet. Sätt dig ner.
Hon sjönk ner på bänken.
Jag är inte särskilt sentimental, det vet du, och ord är inte mitt bästa. Men grabbarna de är mina. Och du, du känns inte som någon annan, du heller.
Han tog upp en liten ask ur fickan. Inget flådigt, bara kartong.
Vi har ändå varit en familj i två år nu. Kan vi inte göra det formellt? Jag vill adoptera killarna, ge dem mitt efternamn. Så ingen någonsin kan säga något dumt. Vad tror du?
Emma bara grät. Inte som efter när livet rasat, utan av lättnad. För att stödet hon längtat efter fanns där.
Jag vill, Lars-Olov, log hon genom tårarna.
Bra, då skippar vi de där titlarna. Du vet ju vad jag sagt.
Senare satt de på verandan, barnen sov. Kaffet kallnade långsamt. Någonstans i Sverige drack Lars troligen billigt rödtjut och klagade för någon stackars polare. Men här, i ett hem som blivit tryggt, snusade två pojkar vars värld blivit hel.
Tänk hur ett feltryck i kontaktboken kan förändra hela livet. Men det viktigaste är att inte trycka fel person.
