Vadå? svarade Lotta med en röst som knappt darrade.
Hur menar du vadå? Vad ska jag göra?
Så gå av bilen, titta under den, se om den lever.
Jag öppnade munnen i ett stort gap. Gården låg tom, kvällen spröt en brinnande, metallisk doft som om rädslan själv hade tändts. Jag vred försiktigt upp dörren och utan att stiga ur fordonet böjde jag mig framåt för att kika under chassit. Där såg jag den: en liten grå klump, darrande, men med ögonen öppna.
Den är vid liv, Lotta. Den är vid liv Vad ska jag göra?
Vad menar du? Ta den till veterinärkliniken. Du är ju på väg dit ändå. Skynda dig!
Jag lyfte katten försiktigt den protesterade inte, den låg bara där och andades tungt. Jag placerade den på baksätet i en gammal skoskrin som låg på golvet. Och så körde vi.
Kliniken låg en halvtimme bort. Vanligtvis. Men inte den här dagen. Den dagen var som ett minne man bär med sig hela livet; tretti minuter sträckte sig ut till en evighet.
I bagageutrymmet låg redan en hund. En gammal blandrashund, troligen misshandlad av en borttappad tågkonduktör. Min granne på sommarstugan hade bett mig att ta den till kliniken förlöjden den snälla, låt den slippa mer lidande, hade de sagt. Den var en herrelös vandrarhund, ingen ville ha den, men vi kände medlidande. Jag gick in, nästan automatiskt.
Och nu den här katten också.
Jag rusade på vägen som en besatt, och i mitt huvud snurrade bara en fråga:
Vilken dag är detta? Vilket liv är detta?
När jag kom till kliniken fanns ingen kö, till min stora förvåning. Jag stormade in med lådan i famnen, som om jag skulle leverera min fru till förlossningsavdelningen doktorn tog omedelbart emot den och förde den in i undersökningsrummet.
Vad är det med den? Hur mår den? stamde jag vid dörren.
Vi ska ta ett röntgenfoto direkt nickade sjuksköterskan. Det ser inte ut att vara något allvarligt, men vi måste kontrollera.
Fjorton minuter. En evighet. Klockorna verkade skratta åt mig och stannade. Jag gick runt i cirklar, stirrade på taket, fönstren, affischerna med bilder på svenska skogkatter och de stora norska forestkatterna
Inuti mig började något hacka. Inte bara oro skam, skuld. Jag hade inte sett det. Jag borde inte ha accelererat så hastigt. Allt kunde ha gått annorlunda. Hon den lilla, hjälplösa varelsen som bara ett ögonblick senare hade rusat ut på vägen jag tänkte då på vilken avfart som ledde till kliniken. Och så var det. En sekund. Ett ödesdigert klick och jag stod där med en klump i halsen och bad i mig själv: Låt den bara leva. Låt mig få fixa det.
Till slut kom doktorn ut.
Vi måste operera
Och då slog det mig hunden var fortfarande i bilen!
Jag körde tillbaka. Tyst. Den gnällade inte. Den rörde sig inte. Jag tryckte på knappen bakluckan öppnades sakta.
Två fruktade ögon stirrade på mig ur mörkret. Den levde.
Hej sa jag lågt. Förlåt Vi ska snart se vad som blir av det.
Jag rusade återigen mot kliniken. Jag grep doktorn en strikt, torrblickad kvinna.
Det finns också en hund i bakluckan. Vagnens bromsar har gått sönder, bakbenen
De har redan kallat på oss för att avliva den De sa att den inte hade någon chans.
Jag fastnade, kunde inte fortsätta meningen. Kvinnans ansikte förblev orörligt. Hon lyfte tyst en rock över sina axlar och gick med mig.
Vi öppnade bakluckan. Hon tittade på hunden, sedan på mig. Hennes ögon genomborrade mig som en röntgenstråle.
Har du blivit galen? Vem sa att den måste avlivas? Ja, benen läker inte. Men den kan leva. Vi har tagit in liknande tidigare. Ta in den.
Jag nickade återigen. Jag motsatte mig inte. Doktorn sade: Den kommer att överleva. Det räckte.
På kvällen rusade jag hem. Lotta vände sig förvånat bort från spisen:
Vad är det med dig, Sven?
Jag gick utan ett ord in i rummet, tog fram den gamla boken där jag gömt pengar mellan bladen. En dröm. En motor. Allt var irrelevant.
Sven?! Vad händer?
De kommer att leva! ropade jag. Båda!
Vem? Har du helt tappat förståndet?
Jag förklarar senare!
Vi behöll dem. Katten fick namnet Maja. Hunden hette Raja. Vi klarade allt tillsammans: infusioner, sömnlösa nätter, rehabilitering.
Lotta sa bara:
Om de är här, löser vi det.
Och så gjorde vi. Med kärlek matade vi Maja, band in Raja. Vi grät när Maja tog sina första stapplande steg. Vi skrattade när Raja for runt i trädgården i en rullstol.
Fem år har gått. De är inte längre husdjur. De är familj.
Idag, när jag kom hem, möttes jag av doften av nybakade kanelbullar. Lotta omfamnade mig hårt bakifrån och började skaka.
Vad har hänt? frågade jag.
Vi ska bli rika viskade hon och lade handen på sin mage.
Till en början förstod jag inte. Sen förstod jag.
Jag är fyrtio år gammal. Hon är trettisju. Vi har kämpat länge. Vi har nästan gett upp. Men en dag kom en märklig kvinna och sade:
Ni ska få tre barn. Två är naturens gåva. Ett är Guds gåva. För godhetens skull. För tålamodets skull. Vägen blir tung, men den blir ljus.
Maja låg hopkrupen och sov bredvid en plastkanin på fönsterbrädan. Raja, nu gammal, kröp fram till oss, lade sig vid mina ben och andades djupt.
Jag trodde inte på det då. Nu tror jag.
För en gång i tiden svarade vi: Ja till livet. Och livet svarade tillbaka: Ja.
