Ebba och hennes mamma låg på den gamla sängklättet i lilla stugan. Båda var varmklädda, snön yrde utanför och bara spisen hade fått ett rejält kolbål.
Ingen fara, mamma. Vi får det att gå, sa Ebba och räckte över en flaska motgift.
Mamma, som egentligen inte hade någon egen mor bara en svärmor som knappt var mer än en gammal bekantskap fick tröst av sin dotter så gott hon kunde.
Det var så att de tre bodde i samma hus: mamma, sonen Lars och hans hustru Ebba.
Ebba gifte sig sent, i trettiåldern, och blev den andra frun i Lars äktenskap. När de började dejta hade Lars redan gått igenom ett skilsmässoprocess, så ingen familj förstördes.
Svärmor Karin, som var både snäll och rak i ansiktet, gillade Ebba på en gång och Ebba kände samma värme för Karin. Det var som att hitta en ny släktningsgran i en öde skog.
De har säkert planerat det här tillsammans, skämtade Lars ibland om dem.
Fem år i äktenskapet flög förbi som en blinkning, men sen förändrades Lars. Han blev hård och högljudd, skrek åt Ebba och mamman. Orsaken? En älskarinna som ofta kom hem med en klar flaska i handen.
En dag sa han att han ville skiljas och gav Ebba två dagar på sig att packa. Ebba hade knappt hunnit packa när älskarinnan dök upp med en stor resväska. Kanske ville hon bara se sin föregångare och säga några skarpa ord men hon lyckades bara få sina långa, fladdriga ögonfransar att fladdra lite för mycket.
Ebba kunde inte hålla inne skrattet:
Du bytte mig mot en lössläppande löna med vingar som en ko? Lycka till med henne, jag bryr mig inte en skvätt.
Älskarinnan fnös och svarade:
Men hon är rolig. Ni två är två gamla hönor.
Så vad är grejen, mamma? pep Ebba med en ironisk ton.
Är du seriös? frågade svärmor Karin och blinkade med de där långa fransarna. Låt henne ta vad hon vill, vi behöver inte hennes drama.
Mamman reste sig, skakade på huvudet och sa:
Jag har gett dig alla mina pengar från lägenhetsförsäljningen så att du skulle kunna bygga det här huset, men nu måste du gå.
Lars svarade kallt:
Du får bo i ditt rum, men lämna inte huset. Albin, vår nya hemmafru, får ta över.
Låt dem båda gå, sa Albin med ett leende. Men du är min mamma!
Din mamma? Så du menar att jag får en ny svärmor? Åh, stackars mig
Ebba tröttnade på deras tjafs.
Mamma, ska du följa med mig till byn?
Ja, hellre än att stanna med den här sonen och hans …
Ebba rusade iväg för att samla ihop sina tillhörigheter mediciner, en gammal kista, en väska och några dokument.
Ta allt ni vill ha, sa Albin mjukt, men inget mer.
Lars stod tyst och såg på, oförmögen att göra nåt. Hon förstod att mamma aldrig skulle förlåta honom eller kanske ändå, för hon var ju mamma.
Efter en halvtimme stod Ebba vid bilen. Karin, som var svagare nu, satt på baksätet och torkade tårarna utan att ens vända sig mot sonen.
Hur ska vi klara oss, lilla vän?
Det går bra. Jag har sparat pengar. Tills jag får ett jobb räcker det. Du har pension, vi klarar oss på bröd och smör.
De körde till byn där Ebba växte upp. Det var fortfarande ljust ute och kylan bet i huset, men Ebba tände snabbt spisen, fyllde på med vatten och satte på en tekanna.
Du har verkligen anpassat dig, sa en granne när han såg henne.
Farfar lärde mig allt. Bra att vi köpte mat på marknaden, så vi slipper gå till affären. Jag gillar inte de där landsbygdssnacket.
Sakta blev det varmare i stugan.
Imorgon ska jag städa allt.
Plötsligt knackade det på dörren.
Är det grannen Nils? Det var länge sedan jag sett dig! Vad gör du här mitt i vintern?
Allt är lugnt, Nils. Kom in och drick lite te med oss.
Nils såg på Ebba och frågade:
Är du ensam?
Det här är Karin, och det här är Lars, presenterade Ebba dem för varandra.
Om du behöver nåt, bara säg till.
Inget behövs just nu, tack så mycket.
En vecka gick och huset blev rent och mysigt.
Vet du, Ebba, jag kom från landet och gifte mig med en stadspojke. När han dog när jag var tjugotre så sålde jag min lägenhet. Min son lovade att han alltid skulle bo med mig. Se bara hur det hela har vänt.
Inga tårar, jag vet det är tungt. Jag mår också dåligt. Kanske får ni barnbarn en dag.
Det låter ju som en dröm.
Vad gör Nils med dig?
Han lever ensam. Hans fru drunknade när deras lilla son räddade en granne. Han har aldrig gift om sig.
En månad gick utan ett samtal från Lars. Han ringde inte ens mamma. En dag fick Ebba ett samtal från ett okänt nummer.
Ebba?
Ja?
Din make har omkommit.
Det måste vara fel.
Nej, jag är säker. Lars körde sin bil i berusning och krockade. En flicka var med, men hon klarade sig utan ett ärr. Kom för att identifiera kroppen.
Gud, stackars Karin. Vad ska vi säga? Vem hjälper? ropade någon.
Ebba, vad har hänt? skrek Karin. Jag är så ledsen! Jag är skyldig! Jag lämnade honom!
Du kastade ut honom! svarade Ebba.
Ja, men jag är ändå din mor.
Jag är med dig, sa Mjölkko, menade Albin, och gick med.
Begravningen gick snabbt. Ebba och Karin bestämde sig för att gå till Lars hus, där arvet nu skulle gå till dem båda. Lars hinner inte ens ansöka om skilsmässa han var för upptagen med fester och festligheter.
Mördarfar Nils följde med överallt.
Jag är med er, kvinnor. Om ni behöver hjälp är jag här.
Huset hade förändrats på en månad. Smutsiga kläder låg överallt, tallrikar på golvet och en unken doft av gammalt öl hängde i luften.
Det här är min lägenhet! Vem tror du du är? skrek den långa lösen med de fladdrande fransarna. En nästan naken, hårig man klev fram.
Visa papperen på huset! avbröt Nils.
Vilka papper? Min man är död. Vi har inte ens haft ett bröllop!
Du har inte ens skilt dig!
Vi hade bröllopet i förväg så nu är det mitt!
Sluta med dina drömmar! Flytta ut! Är någon här?
Mannen smet tyst bort. Nils såg till att Ebba inte tog med sig något som inte var hennes.
Nu måste vi kolla dokumenten, kanske finns ett testamente eller någon ny ägare. Byt lås, för den där lösen kan ha kvar nyckeln.
Dokumenten var i ordning, låsen byttes. Många av Ebbas saker fick slängas. Nils hjälpte överallt.
Jag är ledsen att ni måste återvända, men jag har vant mig vid er.
Vi kommer tillbaka, och du också, Nils, kom gärna.
Du har gjort mig ung igen, Lina. Du påminner mig om min bortgångna hustru.
Och jag såg hur du tittar på mig, Nils, och du också på mig. Är det kärlek?
Säg vad du vill, svarade mannen med en suck.
Ett år senare gifte sig Nils och Lina. De lever lyckligt, lika med Ebba, som nu är som en dotter för dem. De har också barnbarn!
Ebba blev ändå mamma. Hon gifte sig aldrig, men tog hand om två barn under sin vårdnad en bror och en syster som inte fick skiljas åt. Hon fick dem både.
Man kan hitta föräldrar och släkt på många sätt ej bara vid födseln eller i barndomen, ibland hjälper livets omständigheter.
