Kära dagbok,
Lena, är du hemma? ropade jag när jag klev in i lägenheten.
Jag är i köket, svarade hon.
Hon hade kommit hem tidigare än vanligt och hade redan börjat laga middag. Jag kastade av mig jackan, tvättade händerna och gick in i köket.
Varför skryter du inte? frågade jag.
Vad skulle jag kunna skryta om? svarade hon förvånat.
Jag mötte Runa från avdelningen på vägen hem. Hon sa att du fått kvartalsbonus i form av en stor summa.
Ja, den har de satt in. Men vad betyder det för dig?
Alltså, jag berättade för dig igår att min mamma ringde och bad mig hjälpa Alva med bolånet. Du sa att vi inte hade pengar. Nu finns det pengar. Låt oss skicka tio tusen kronor till Saga, föreslog jag.
Varför just det? undrade Lena.
Kom igen, du vet hur svårt det är för Saga att klara av bolånet ensam. Jag ringer mamma nu och säger att vi ska överföra pengarna, sade jag och tog telefonen.
Stanna! Vänta! Sa jag, och avbröt honom. Jag har aldrig sagt att jag är beredd att betala ditt systers lån!
Varför inte hjälpa till om vi har pengar? frågade jag.
Pengarna är inte våra, de är mina. Det är bonusen jag tjänat på att arbeta hårt i tre månader!
Tror du verkligen att jag har pluggat från morgon till kväll bara för att göra din syster glad? frågade jag.
Lena, men hon har barn!
Vår egen dotter, Vera, bor på andra sidan landet i studentbostad, du minns väl. Jag skickar henne regelbundet pengar för levnadskostnader. Har du någonsin gett en krona till vår dotter på två år?
Jag vet att du skickar pengar.
Skulle hon inte uppskatta tusen kronor på strumpor från pappa? frågade Lena. Och din syster, innan hon gav sig in i bolånet, borde ha funderat på om hon klarar det.
Men banken godkände ändå, påminde jag.
Det är rätt. Bankens anställda är kloka och räknar. De har kommit fram till att Saga har tillräckligt med pengar. Om hon saknar pengar så spenderar hon dem bara fel.
Till exempel går hon ofta på café och salonger i stället för att betala av lånet. Jag tänker inte stå för hennes slösaktiga vanor!
Senare på kvällen hörde jag hur Lena med telefonen berättade för sin mamma att hon precis hade överfört åtta tusen kronor.
Intressant: du har inga pengar till Saga, men du har gärna pengar till mamma, sa jag upprört.
Ja, min mammas protes har gått sönder, hon måste gå till tandläkaren. Pensionspengarna räcker inte. Dessutom är hon min egen mor, medan Saga bara är en bekant, förklarade Lena.
Saga är min syster! påminde jag.
Rätt, min syster, inte din. Vad har du för klagomål?
Om så är fallet får jag min lön om två dagar och skickar pengarna själv till Saga, svarade jag.
Var så god. Men först, som alltid, sänd tio tusen kronor till hushållskontot, svarade hon.
Lena, har du tänkt på att tio tusen kronor är mycket? Kan vi inte minska beloppet?
Vi kan minska det, men då blir middagen makaroner med ketchup i stället för köttbullar eller fläskkotletter. Vi kan sluta betala för el och tvättmedel, flinade hon.
Finns det inget sätt att spara så att både kött och annat räcker?
Vill du prova, så gör det. Om du lyckas lär jag mig av dig, svarade hon.
Samtalet var över, men jag trodde ändå att Lena skulle hålla sitt hot och skickade nästan hela lönen till min syster.
Nästa dag, efter jobbet, gick jag in i köket och fann inga spår av kvällsmat.
Lena, vad blir det för middag ikväll? frågade jag.
Titta i kylen, svarade hon.
Jag öppnade kylen den var tom. Endast en ensam ketchupflaska stod i dörren, och i grönsakslådan låg två rynkiga äpplen.
Det är inget där.
Verkligen? Vad skulle det ha stått? Har du lagt nåt där? frågade hon. Visste du att man måste lägga in något innan man kan ta ut det?
Jag är hungrig ändå, svarade jag.
Jag förstod. Men jag varnade dig: där du tar pengar dit bör du också gå och äta, och även frukost, svarade Lena och satte sig i stolen med sitt virkprojekt.
Jag var tvungen att åka till min mammas hus.
Dagen därpå kom svärmor, Ingrid, för att “uppfostra” sin svärdotter. Efter en lång tirad svarade Lena:
Du har ansträngt dig förgäves, Ingrid. Jag hörde inget nytt. Jag vet redan att jag är en dålig hustru. Kanske ska jag flytta in hos dig? Varför är jag så för dig?
Säg inget dumt! Du är gift, så bo med din man! svarade svärmor.
Allt är tydligt. Jag är den dåliga, men min lägenhet är fin, lönen bra och bonusen stor! En sak: jag vill inte dela med dig och Saga!
Så du vill tömma din sons fickor? Håll honom i känga hela månaden. Han äter inte korv och han blir inte nöjd med kyckling, sa Ingrid.
Så middagen blir fläskkotletter med stekt potatis och sallad. Kanske lite kåldolmar, men mer kött. Och du får tvätta hans tvätt själv.
Lena, har du tappat förståndet? Vi har ju levt så här tidigare! utbrast svärmor.
Vi har ibland haft det bra, svarade jag. Så länge ni inte stökar i våra liv. De har gjort så att Saga och Gustav gick isär, och nu tar ni över?
Vad menar du? Vem har jag separerat? frågade Ingrid upprörd.
Det är ju du! Era döttrar tjatar: “Gustav är inget, han tjänar lite, utbildningen är låg, lägenheten liten”
Det är Gustav som flydde, och Saga är ensam med två barn och ett oöverstigligt lån. Är ni nöjda nu?
Nog är nog! Jag blir trött på ert ingripande. Jag är inte Gustav, jag tål inte mer jag ger tillbaka Viktor till er och låt er ta hand om honom, som bara en mor kan. Verkligen, Viktor?
Lena! Jag hade aldrig tänkt så! Jag vill inte skiljas. Det var bara min mamma som föreslog att hjälpa Saga, svarade jag.
Hjälp? Det betyder att du bor hos mamma eller Saga tills nästa lön kommer det är vad de kommer överens om. Jag får fundera.
Jag förstod att Lena inte skämtade. Hela den här månaden bodde jag hos min mamma tills nästa lön kom. På femte dagen i månaden kom jag hem.
Lena, jag har överfört lönen och skickat tre tusen till Vera, meddelade jag när jag steg in.
Köket fylldes av en ljuvlig doft av stekt fläsk i en söt-sur sås.
Tvätta händerna och sätt dig vid bordet, svarade Lena med ett leende. Eller går du till mamma?
Jag tittade förskräckt på henne, men utan ord kunde jag bara nicka. Min tunga låste sig av rädsla. Lena förstod att ord var meningslösa.
Det är tydligt att handlingar talar högre än prat. Jag har lärt mig att pengar som överförs utan respekt för familjens behov kan kosta både mat på bordet och förtroendet i hemmet.
Jag har insett att det viktigaste är att tänka på hela familjen innan man lånar ut pengar, och att ett öppet samtal är bättre än hemliga överföringar. Detta är min personliga lärdom.
