Jag hade ett underbart äktenskap, en fru och två barn. Men en dag brast allt. Min kära kom hem från jobbet och hamnade i en allvarlig trafikolycka. Jag trodde att jag aldrig skulle klara sorgen, men min mor övertalade mig att hålla ihop för barnens skull. Så jag tog mig i kragen, började arbeta hårt och när barnen hade vuxit lite skickade jag mig iväg på arbetsresor för att tjäna pengar. Jag var tvungen att sätta dem på fötter, för jag hade ingen stöd att luta mig mot.
Först hamnade jag i Danmark, sedan i England. Jag bytte jobb flera gånger innan jag började tjäna en skälig lön i pund. Varje månad skickade jag pengar hem till Sverige, köpte så småningom en lägenhet åt barnen och gjorde en fin renovering i mitt eget hus. Jag var stolt över det jag åstadkommit. När jag tänkte mig att återvända hem för gott, förändrades mitt liv för ett år sedan jag träffade en man. Han var svensk, men hade bott i England i tjugo år. Vi började umgås och jag kände att något kunde växa fram mellan oss.
Osäkerheten gnagde mig. Erik kunde inte resa tillbaka till Sverige, medan jag längtade hem. Så en dag tog jag tåget tillbaka. Först träffade jag barnen, sedan mina svärföräldrar. Jag hann knappt hälsa på min svärfar, för tiden var knapp och alla sysslor stackade sig. En av mina gamla vänner, Sofia, som jobbar i en klädbutik, kom på besök och berättade:
Din svärmor är riktigt förargad på dig!
Var har du hört det?
Hon hördes säga med en bekant att du är högfärdig och att pengar har gjort dig kall. Dessutom att du inte har hjälpt dem ekonomiskt.
Det lät som en kniv i hjärtat. Jag hade ju själv uppfostrat två barn och gjort allt för deras bästa. Jag kunde inte längre ge pengar till svärföräldrarna, men jag tvingades ändå lägga undan något åt dem, förstår du?
Efter det hade jag ingen lust att gå till svärmor längre. Men jag pressade mig själv, handlade mat och gick dit. Allt verkade gå bra till en början, men minnet av samtalet störde mig. Till slut sa jag:
Förstår ni att det inte har varit lätt för mig alla dessa år? Jag har gjort allt för barnen, för jag hade ingen annan att förlita mig på.
Vi har också stått utan stöd. Alla har barn som kan hjälpa, och vi är också bara föräldrar. Vi är som föräldralösa, du borde komma tillbaka och hjälpa oss.
Svärmor tittade på mig som om jag hade gjort något fel. Jag vågade inte ens nämna att jag har en man i England. Jag lämnade besöket nedstämd. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag verkligen hjälpa mina svärföräldrar till den avlidne maken? Jag orkar inte mer.
Vänner, om ni vill läsa fler berättelser lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det driver oss att skriva vidare!
