Hej kompis, lyssna lite här. Jag hade en underbar familj en man och två barn. Men en dag gick allt i kras. Min kära kom hem från jobbet i en bilolycka och dog. Jag trodde jag inte skulle klara sorgen, men min mamma sa att jag måste stå stark för barnens skull. Så jag tog mig samman, började jobba hårt och när barnen blev lite äldre skickade jag mig iväg för att tjäna pengar utomlands. Jag hade ingen stöd att luta mig mot.
Först hamnade jag i Köpenhamn och senare i Oslo. Jag bytte jobb hela tiden innan jag äntligen började tjäna ordentligt. Varje månad skickade jag SEKtusental till barnen, köpte dem lägenheter och fixade ett fint renoverat hem åt mig själv. Jag var stolt över mig själv. Jag tänkte redan att jag skulle återvända till Sverige för gott, men för ett år sedan förändrades mitt liv. Jag träffade en man Erik, en svensk som har bott i Norge i tjugo år. Vi började prata och jag kände att det kunde bli något riktigt bra.
Men tvivel gnagde i mig. Erik kunde inte flytta tillbaka till Sverige, och jag längtade hem. Så jag reste tillbaka. Först träffade jag barnen, sen mina föräldrar, men jag hann knappt hälsa på svärföräldrarna. Tiden räckte helt enkelt inte så mycket som skulle göras. En dag kom min gamla väninna, en butiksgirl, på besök och började snacka:
Din svärmor är så arg på dig!
Hur vet du det?
Jag hörde henne prata med en bekant. Hon sade att du är högfärdig och att pengarna har gjort dig stolt. Dessutom menade hon att du aldrig har hjälpt dem med pengar.
Det kändes riktigt jobbigt att höra. Jag hade ju själv uppfostrat två barn och gjort allt för dem. Jag hade inte kunnat ge pengar till svärföräldrarna jag fick hålla ihop för min egen skull också, förstår du?
Efter det kände jag ingen lust att gå på besök längre, men jag tvingade mig ändå. Jag köpte lite mat, gick dit. Allt var okej först, men tankarna på den där konversationen gnagde fortfarande. Till slut sa jag:
Ni förstår väl att det har varit tufft för mig alla dessa år. Jag har gjort allt för barnen eftersom jag inte haft någon annan att lita på för stöd.
Vi har också blivit utan stöd. Alla har barn som hjälper, men vi är ensamma. Vi är också som föräldrar utan barn! Du borde komma tillbaka och hjälpa oss.
Svärmor såg ut som om jag hade gjort något fel. Jag vågade inte ens säga att jag har en man i Norge. Jag gick därifrån med tunga steg, helt förkrossad. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Är jag verkligen tvungen att hjälpa mina svärföräldrars familj när jag knappt kan hålla mig själv flytande? Jag orkar inte mer!
Om du gillar att läsa fler sådana här berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att ge en like. Det ger oss energi att fortsätta skriva!







