KarinAndersson går från apoteket och tänker bara på en sak att nå hem utan någon olycka.
Stav. Steg. Stav. Steg. Benet värker, påsen med mediciner skär i handen. Oktober är i år grym blöt, dyster, utan ett uns av nåd.
Ett kvarter till. Lite till.
Hon passerar nästan lekplatsen när ett svagt gnäll hörs i buskarna vid staketet.
Karin stannar. En sekund. Hon tänker: Jag har knappt kraft, jag går bara hem. Men ändå vänder hon om.
Hon rycker isär grenarna.
I buskarna ligger en schäferhund. Stor, vuxen och fullständigt hjälplös. Frambenen är blöda, både torrt och färskt blod. Pälsen är sliten, revbenen syns tydligt under. Men det värsta är ögonen levande men nästan uppgivna. Sådana ögon har Karin sett förut. Hon vet vad de betyder.
Hunden ser på henne utan att morra.
Bara stirrar.
Vad ska jag göra med dig? säger Karin. Ett svar som bara är ett djupt suck.
Hon tar upp mobilen, ringer efter en taxi första gången på flera månader, hon sparar varje krona. Hon anger adressen till veterinärkliniken på Skogsvägen.
Föraren rycker på näsan när han ser hunden.
Vi kör i egentlighet inte djur. Bara i bagageutrymmet. Den blir inte smutsig?
Den blir inte smutsig, hjälp mig att lasta in den, säger Karin med den röst som hon en gång använde mot en slarvig sjuksyster.
Till hennes förvåning protesterar inte föraren han lyfter nästan ensam hunden in i bakluckan.
På kliniken får de besked: brutet ben, riven sårrand, uttorkning. Operation behövs omedelbart.
De ger ett belopp.
Karin tiger en sekund. Sedan öppnar hon plånboken.
Det är nästan hela hennes pension.
Nästan hela men ändå inte allt, mumlar hon för sig själv och lägger pengarna på disken.
Senare på kvällen kommer hon hem med hunden, med påsen mediciner och med en tvåsidig bruksanvisning i liten text.
Hunden kryper genast ner i korridoren. Karin sätter sig bredvid.
Schäfern ligger med den bandagerade benet utsträckt. På Karin ger den noll uppmärksamhet.
Det är lugnt, säger hon. Du vill inte se, du ser inte. Det viktigaste är att den lever.
Natten sover hon knappt. Hon lyssnar. Hon stiger upp två gånger, går fram, lyser med mobilen.
På morgonen ringer Alva.
Mamma, hur är det?
Bra. Jag har hittat en hund.
Tystnad. Långsam.
Vilken hund?
En schäfer. Hon var sårad och låg i buskarna. Jag körde henne till kliniken.
Mamma. Alvas röst blir särskilt stilla när hon håller tillbaka. Mamma, menar du allvar? Du har knappt ork att gå! På vilka pengar?!
På mina egna.
På pensionen?!
Alva, håll dig lugn, snälla.
Jag är inte arg, jag bara säger vad jag tänker. Vi har ju sagt att du ska flytta in till oss snart, men du gör detta istället
Alva. Karin svarar jämnt. Jag ringer senare.
Och lägger på.
Senare. Det är viktigare saker nu.
De första dagarna är tuffa. Hunden äter inte. Karin köper olika grejer: köttpuré, kokt kyckling, ris med buljong. Hon ställer skålen, går bort och väntar. När hon kommer tillbaka är den orörd.
Hon sätter sig på golvet bredvid, knarrigt, med möda, och räcker fram maten från handflatan. Bara håller och väntar.
På tredje dagen sträcker sig hunden och tar en liten bit kyckling.
En liten, knappt märkbar tugga.
Karin ler inte, hon sitter bara stilla så att inte skrämma bort den.
Hon kallar henne Gerda. Det tar tid innan hon bestämmer ett namn; först tänker hon: varför namnge den om den kanske inte blir kvar? Sen inser hon att den faktiskt blir kvar.
Gerda är rädd för allt. Höga ljud, okända rörelser. När Karin första gången försöker klappa henne på huvudet, kröker Gerda ihop sig som om hon väntar på ett slag.
Vem har gjort så?
Karin klappar inte hon lägger bara handen bredvid. På filten, vid benet. Handen ligger där och inget tryck. Låt den vänja sig.
Dagarna går.
På morgonen och kvällen går de ut.
Gerda går nedför trappan försiktigt på tre ben den fjärde sparas ännu. Karin går också försiktigt, håller i räcket. Två kryckor, tänker hon. Så ser paret ut.
De når bänken vid popplarträdet och stannar. Karin sätter sig. Gerda står bredvid och spanar åt alla håll vaksam, spänd, som om fara lurar överallt.
Så går de varje morgon och varje kväll. Först till bänken och tillbaka. Sen till hörnet av huset. Sen runt gården. Karin går hem och känner benen surra, men på ett annat sätt än förr. Inte av svaghet av trötthet. Det gör skillnad.
I november dyker Alva upp utan förvarning.
Hon ringer på dörren, går in och stannar i hallen. Hon ser Gerda ligga på en filt, skålar mot väggen, kopplet på kroken. Där står Karin, nyss druckit te i köket, rosig efter promenaden.
Mamma, du ser okej ut, säger Alva förvirrat, som om hon väntat något annat.
Jag går två gånger om dagen, svarar Karin. Sitt, så häller jag upp te.
Alva sätter sig. Hon tittar på Gerda den ligger lugnt, bara lyfter huvudet.
Bitare hon?
Nej.
Och om någon främling kommer?
Hon är inte aggressiv, bara försiktig.
Alva är tyst ett ögonblick. Sedan fortsätter hon:
Mamma. Rummet är klart. Jag har gjort allt. Jag mår bättre när du är nära. Men om du bara är här ensam, vet du
Karin placerar sin kopp på bordet.
Ska du ta hunden?
Mamma.
Alva. Svara bara.
Lång tystnad.
Vi har inte så stor lägenhet. Och Erik är emot djur. Du vet det.
Jag vet, säger Karin.
Det är allt de talar om den kvällen.
Gerda, som om hon känner något, reser sig från sin filt, går in i köket och lägger sig vid sin ägares fötter på det kalla golvet, sträcker sig.
Karin sänker handen och kliar bakom örat.
Allt hörs.
Samtalet sker i december. Alva kommer med väskor, mat, med en beslutsam blick.
Hon fyller kylskåpet, diskar, sätter sig sedan vid bordet och lägger händerna som när man vill tala allvarligt.
Mamma, låt oss inte bråka.
Karin sitter bredvid. Gerda ligger i rummet hörs hur den suckar.
Kom igen, säger Karin.
Jag har fixat rummet, hängt gardiner, köpt en ny madrass. Det är bra, mamma. Du får vara nära, jag blir lugnare. Du blir inte ensam.
Jag är inte ensam.
Mamma. Alva knappt blundar. En hund är ingen sällskapspartner. Det är ett ansvar du just nu inte klarar av. Du använder pensionen på den, du går ut i kylan två gånger om dagen, du
Jag ser bättre ut än för ett år sedan.
Du blir trött.
Alla blir trötta.
Mamma, jag har hittat ett bra djurhem. Där finns folk som tar hand om hundarna, stora ytor. Gerda skulle trivas bättre där än i en liten lägenhet.
Gerda suckar igen i rummet. Den reser sig, klapprar med tassarna på golvet och går till köket. Den stannar i dörren, ser på dem båda, går sedan fram till Karin och sätter sig bredvid.
Alva ser på hunden, sedan på sin mamma.
Jag hör dig, säger Karin tyst. Jag hör allt.
Hon lägger handen på Gerdas huvud. Den rör sig inte.
Kommer du ihåg hur jag jobbade? frågar Karin plötsligt. Du var liten, men kanske minns du. Jag gick till jobbet klockan sex på morgonen. Jag kom hem när du redan sov. Din pappa sa att du inte existerade hemma, bara på sjukhuset.
Alva är tyst.
Jag tog det inte personligt. Jag förstod att de hade det värre än jag. Jag behövde vara där. Sen dog pappa. Jag gick i pension. Och plötsligt var jag ingen för någon. Du är vuxen, du har ditt eget liv. Det är rätt. Men jag Alva, jag visste bara inte vad jag skulle göra med mig själv.
Karin tittar ut genom fönstret. Utanför är december grått, tidig skymning, lyktorna lyser redan.
När jag hittade Gerda tänkte jag: Åter en börda. Jag har ingen kraft, inga pengar, hälsan är svag. Varför gör jag detta? Men så tog hon en liten bit kyckling från min hand på tredje dagen. Så liten. Och jag förstod att jag inte låg vaken de tre nätterna för att jag var trött, utan för att det var viktigt. För om jag inte ser efter den, finns det ingen att se efter.
Gerda kommer närmare. Karin kliar bakom örat.
Jag har börjat gå ut. Först bara till bänken och jag föll andfådd. Nu tre varv runt huset och märker inte längre. Blodtrycksmedicinen minskade jag för två veckor sedan, doktorn sa att det går bra. Jag har lärt känna Victoria från trappan två, vi promenerar ibland tillsammans. Jag har köpt mig ordentliga vinterkängor första gången på tre år, för jag trodde tidigare att jag inte behövde dem.
Hon vänder sig mot dottern.
Och nu går jag, Alva.
Alva sitter och ser på sin mamma. Hon vill säga något Karin märker men säger inget.
Jag förstår att du är rädd, säger Karin. Att jag ska falla. Att ingen kan kalla på en ambulans. Att vintern är halt, att jag är ensam, att vad som helst kan hända. Jag har känt den rädslan, jag fruktade pappa de senaste åren.
Vad är då så illa med det? svarar Alva lågt.
Inget illa. Jag är bara inte redo att bli hjälplös än. Karin ler svagt. Det är för tidigt.
Alva sänker blicken.
Lång tystnad.
Skickar du inte bort henne? frågar Alva.
Flyttar du inte?
Alva nickar långsamt, som om något faller på plats med ett knarr.
Då vill jag att du får en nödsändningsknapp. Ett armband du trycker, så ringer du mig direkt.
Okej.
Och en gång i veckan kommer jag och besöker, utan att behöva kolla.
Det blir bra.
Och du, Alva pekar på Gerda, jag försöker vänja mig vid henne. Jag lovar inte att jag kommer älska henne, men jag försöker.
Karin ser på sin dotter.
Kom hit, säger hon.
Alva reser sig, går fram. Karin omfamnar henne hårt. Alva stannar en sekund, sedan kramar tillbaka.
Gerda drar sig tillbaka till sin filt.
Ute blir det mörkt. Gatlyktorna lyser jämnt, snön har lagt sig på fönsterbrädet.
Vintern passerar tyst.
Karin märker inte när december blir till januari, sedan februari, men hon fortsätter gå morgon och kväll, i frost, i slask, i snö.
Gerda går bredvid. Benet har läkt helt, veterinären säger att man inte kan se någon skillnad.
De är kända i gården. Victoria från trappan två går alltid ut samma tid de promenerar ihop, pratar om barn, hälsa, ibland politik försiktigt. Farfar Sven från tredje våningen stannar ofta och ger Gerda torkade godbitar, som hon tar med stolthet. Barnen på lekplatsen är först rädda en schäfer är ändå en stor hund men vänjer sig, börjar springa fram.
Karin lämnade sin käpp hemma i februari. En dag gick hon utan den, glömde den. När hon kom hem såg hon käppen vid dörren och tänkte: Ja, där den är.
I mars ringer hon till trädgårdsförvaltningen för att kolla om sommarstugan är öppen. Den är det. Hon anmäler sig till bussen.
Gerda sitter på den bakre hytten och tittar ut genom fönstret.
På sommarstugan är allt detsamma gammalt hus, löv från förra året, nakna äppelträd. Karin går runt på tomten, rör vid den fortfarande kalla, men inte frusna, jorden. Hon pekar ut var hon vill plantera pioner, pelargoner, dill och persilja bara för doften.
Gerda springer omkring som en ung valp.
I april kommer Alva med Erik. Erik går in, ser Gerda, spänner sig. Gerda närmar sig, nosar på hans hand och går sedan iväg som om den kollar att han inte är farlig.
Erik andas ut.
Jo, säger han försiktigt, hon är lugn ändå.
Smart, rättar Karin.
Vid teet tittar Alva på sin mamma, noga, studerande. Hon säger lågt, medan Erik går ut på balkongen:
Mamma, du har förändrats.
På ett bättre sätt?
Ja.
Karin funderar.
Jag lever bara igen, säger hon. Det känns på något sätt.
Gerda lägger huvudet på Karins knä.
