Han sträckte fram handen för att klappa det hotfulla djuret, men katten ryckte till åt sidan och kröp på ett underligt sätt ifrån honom, bort från den utsträckta handen.
– Titta på honom! – nästan skrek rektor Karin Lindström. – Föräldrarna är kallade, men han visar inte ett spår av ånger!
Oskar mötte den upprörda rektorns blick rakt i ögonen. Den tioårige pojkens ansikte bar inte den minsta antydan till ånger över den onda gärning han begått. Med en uttråkad uppsyn lyssnade han tyst på rektorns utfrågning.
– Bränna klasspärmen! – rektorns röst övergick i ett gällt skrik.
– Vänta utanför! – befallde pappan med sträng röst.
Pojken lämnade rektorns rum och slog igen dörren med en smäll. Han brydde sig inte om ifall han skulle straffas igen. Han kunde inte handla annorlunda, han hade ju gett sitt ord…
Och vad gällde föräldrarna, de skulle snart glömma honom igen, när de åkte iväg på nästa expedition.
Samma kväll beslutade familjerådet att skicka Oskar till farfar på landet för hela sommaren. Kanske kunde han få bukt med den unge rebellen…
*****
– Det här är ditt dagsprogram, – Gunnar Berg, före detta militär, pekade på ett pappersark med jämn handstil. – På landet finns ingen tid för bus, alla vill ha mat och dryck.
– Är jag slav? – for det ur Oskar när han läst den långa listan med sysslor.
Gunnar log och uppskattade den stridslystna blick som sonsonen gav honom. I går hade sonen lämnat Oskar och oavbrutet klagat över hur svårhanterlig han blivit. Ständiga slagsmål i skolan, missnöjda lärare och rektorn – allt detta tog tid från de vetenskapliga studierna. Oskars föräldrar hade åkt iväg på expedition och lämnat kvar rebell-sonen hos farfar med lättnad.
Långsamt rann dagarna iväg, fyllda av ovana sysslor…
Oskar steg upp i gryningen, hjälpte farfar att mata den brokiga kon Rosa, de fyra smågrisarna och den fuxfärgade hästen Bruno. Hämta vatten, stapla den klyvda veden, rensa rabatterna…
Sysslorna tog aldrig slut, men Oskar hade gett sitt ord att inte klaga.
– Vaktar han mig? – frågade Oskar en dag och såg misstänksamt på farfars favorit, den stora hunden Ludde, som som en skugga följde honom när han lämnade tomten.
– Han känner att du inte är härifrån, han är rädd att du ska gå vilse, – svarade farfar med en lätt ironi.
Oskar tyckte mycket om att fiska. Pojken lärde sig snabbt att hantera spöet, och efter ett par veckor lät Gunnar honom gå ensam till ån.
Bästa nappet var tidigt på morgonen, när det fortfarande var svalt. Oskar tyckte om att sitta med spöet på stranden och se solen gå upp, medan den lyste upp allt omkring. Sådant såg man inte i stan!
En tidig morgon, när han satt med spöet vid den vackra ån, märkte Oskar en rörelse i det höga gräset.
Någonstans i närheten kväkte en groda högt, och en hund skällde till. Vanliga ljud, men ändå…
Gräset rörde sig igen, och pojken bestämde sig för att kolla…
Han steg försiktigt bland det höga gräset och spände blicken i morgondunklet, men såg inget. Han tänkte att det bara var inbillning och ville gå tillbaka till spöet, men i samma ögonblick hörde han ett svagt, ynkligt jämmer.
Han böjde sig ner och skilde på det höga gräset med händerna – och då väste en katt hotfullt mot honom, med öronen bakåtstrukna. Djurets ögon varnade för att hålla avstånd, och väsandet var en tydlig varning.
– Oj! – for det ur Oskar av överraskning. – Varför väser du?
Han sträckte fram handen för att klappa det hotfulla djuret, men katten ryckte åt sidan och kröp på ett egendomligt sätt bort från honom, längre bort från den utsträckta handen.
I samma stund ljusnade det, och Oskar såg blodfläckar på djurets ljusa päls. Framför hans ögon dök en bild från den senaste tiden upp – fyra tonåringar som plågade en randig katt med en avbiten högeröra…
Oskar ryste till och försökte skaka bort det smärtsamma minnet. Katten var skadad, den behövde hjälp!
Barhänt skulle han inte få tag på den, den var arg och hade uppenbarligen ont. Han såg sig omkring men hittade inget lämpligt. Han bar en lätt vindjacka som skyddade mot morgonkylan.
Han tog av sig jackan och närmade sig den väsande katten:
– Kisse-kisse-kisse! Jag vill bara hjälpa dig… Kisse-kisse-kisse!
Med sina sista krafter rusade katten åt sidan, men Oskar var snabbare. Han svepte jackan över katten, lindade försiktigt in den och tryckte den mot bröstet. Sedan sprang han allt vad han orkade hemåt, och glömde spöet…
– Farfar, blir katten bra? – frågade sonsonen för hundrade gången och såg oroligt mot dörren till sommarköket.
– Oroa dig inte, Greta Holm är veterinär och kan sina sår, – Gunnar strök sonsonen över huvudet. – Gå och hämta spöet, när du kommer tillbaka har vi nyheter…
Oskar nickade och sprang snabbt till ån efter spöet. Han hade så bråttom att han knappt fick luft när han kom hem.
I samma stund visade sig den späda figuren Greta Holm i dörren till sommarköket. Den äldre kvinnan sa något till Gunnar, som log glatt.
– Hur är det med henne? – for det ur Oskar.
– Det blir bra, – svarade Greta Holm. – Det ser ut som hon blivit biten av en hund… Jag har rengjort såren, nu får du sköta om henne.
– Jag ska göra allt! – utbrast Oskar, och i hans ögon glimmade tårar av glädje och lättnad…
Den kvällen lämnade pojken inte den sovande katten, som han bäddat ner i en låda med en gammal filt. Han ställde fram skålar med mat och vatten och satt bara och tittade på medan katten sov.
– Ska du sova här? – frågade Gunnar.
– Får jag? – sa Oskar förhoppningsfullt.
– Vi tar in henne i stugan i stället, – föreslog farfar.
Katten flyttades in i rummet där Oskar sov, och lådan ställdes bredvid hans säng.
När han tittade närmare såg han att kattens päls var ljus beige med svaga ränder.
Oskar satte sig på sängkanten och fortsatte att iaktta hur hans skyddsling sov.
– Jag ser på dig, barnbarn, och blir rent förvånad, – sa Gunnar eftertänksamt och satte sig på en stol i hörnet. – Du är varken lat eller dum, du är ansvarsfull och har gott hjärta. Varför ställer du till med myteri?
Oskar såg på farfar och ryckte på axlarna i stället för att svara.
– Ditt senaste påhitt med klasspärmen… – fortsatte farfar. – Du brände den inte utan orsak?
– Jag gav mitt ord, och när man väl gett det måste man hålla det, – muttrade Oskar.
Han sträckte fram handen och strök försiktigt den sovande katten över huvudet.
– Vem gav du ditt ord? – Gunnars misstankar bekräftades, för han hade aldrig trott på sonsonens skuld.
– I källaren i huset bredvid skolan bor en hemlös katt som jag matade och pratade med, precis som du gör med Ludde, – berättade Oskar och snyftade till. – Jag drömde om att ta hem honom, men föräldrarna ville inte ens höra talas om det… Jag gav mitt ord till Måns att jag alltid skulle försvara honom.
– Och vad hände med den katten? – frågade farfar med låg röst och höll andan.
– Äldre killar i skolan plågade honom, – Oskars röst bröts. – Jag bad dem sluta, de gick med på det, men bara om jag brände klasspärmen…
– Uslingar! – for det ur den äldre mannen. – Var är den katten nu?
– En kvinna tog honom, sa vaktmästaren, – Oskar strök katten igen. – Jag skulle så gärna vilja veta hur det går för Måns…
– Du är duktig! – farfar strök sonsonen över huvudet. – Du höll ditt ord, det är rätt, men varför berättade du inget för föräldrarna?
– De frågade inte, – svarade Oskar enkelt.
Dagarna gick… Såren på Mollys kropp, som Oskar döpt katten till, läkte. Katten slutade väsa och se misstänksamt på människorna.
Molly tog emot omsorgen från den människa som räddat hennes liv. Snart flyttade den vackrare och märkbart tyngre katten över för att sova i Oskars säng.
Pojkens dröm hade gått i uppfyllelse, men ofta såg han i sömnen den randiga Måns med sitt avfrusna öra. Katten gned sig mjukt mot hans ben och spann högt när Oskar tog upp honom.
– Var är du? – frågade Oskar i drömmen den randiga katten, men fick inget svar.
Juli gick, och sedan augusti…
Oskar väntade på att föräldrarna skulle komma och hämta honom, men i stället sa farfar att han måste åka in till stan i ärenden. Gunnar skötte morgonsysslorna och lämnade sedan gården i sonsonens händer innan han gick till pendeltåget.
Han kom tillbaka på kvällen, trött men nöjd. Han berömde Oskar för ordningen och log hemlighetsfullt när han bad honom komma in i stugan, dit han tidigare burit en stor kartong.
– Kom hit, barnbarn, – Gunnar pekade på soffan. – Titta vem som följde med mig från stan.
Oskar gick in i rummet och tittade på soffan. Pojken blinkade flera gånger, rädd att han inbillade sig.
– Måns! – utbrast pojken och tog försiktigt upp den randiga katten med det avfrusna örat. – Farfar, du är bäst!
Katten såg frisk och välmående ut. Senare berättade Gunnar för sonsonen hur imponerad han blivit av Oskars handling och att han bestämt sig för att leta reda på den randiga katten, med hjälp av kontakter på Oskars skola.
Det visade sig att vaktmästaren hade kontaktat ett katthem för att få bort den hemlösa katten, av rädsla för dess liv.
I början av september kom Oskars föräldrar med nyheten att de måste åka på en lång expedition och att pojken måste bo kvar hos farfar ett tag.
Föräldrarna kände knappt igen den glada och livfulla pojken som förr var en rebell.
– Pappa, du har gjort ett underverk! – utbrast Oskars pappa.
– Lär er att lyssna på ert barn, – sa Gunnar med eftertryck.
Och vad gällde Oskar, så gladde han sig över att få bo kvar hos farfar och inte behöva skiljas från Måns och Molly.
Rebellen hade förvandlats till den mest omtänksamma och ansvarstagande husse för sina husdjur.
