På nyårsafton är det lätt att tro på mirakel. Jag vill dela med mig av en historia som slutade riktigt övernaturligt.
I ettan där Sven Andersson bodde luktade det billiga snabbnudlar och instängt ensamhet.
Han satt vid fönstret i den enda hela fåtöljen och stirrade ut på den tomma gatan.
– Vad nu? muttrade han för sig själv. – Vad ska du leva på?
Han hade varit utan jobb i ett halvår. Fru Karin hade flyttat till grannen för en månad sedan. Hon hade tagit allt, till och med katten Maja som de hittat förra våren.
– Jag orkar inte se på dig, sa hon till slut. – Du luktar sprit redan på morgonen.
Och vad skulle hon säga? Det var sant.
Den här dagen hade Sven inte ens rört flaskan – han hade helt enkelt inga pengar. De sista tjugo kronorna hade gått till de där jäkla nudlarna.
Plötsligt hördes ett ynkligt jamande i trapphuset.
– Grannens katt igen, sa Sven och viftade bort det.
Men jamandet slutade inte. Det blev bara mer ihärdigt.
Sven reste sig, gick till dörren och lyssnade.
– Vad vill du? muttrade han och öppnade.
På trappavsatsen satt en grå katt. Blöt, ovårdad, med smutsig päls. Runt halsen hängde ett nött halsband.
Katten lyfte huvudet och såg Sven rakt i ögonen.
– Stick härifrån, sa Sven trött och viftade med handen. – Jag har inte ens mat till mig själv.
Men katten gick inte. Den kom närmare och gned sig mot hans ben.
Sven böjde sig ner och tittade på halsbandet. På en liten sliten bricka stod det inristat: ”BORIS”.
– Boris? sa Sven förvånat. – Konstigt namn på en katt.
Katten svarade med ett högt jamande, som om det bekräftade.
Första två dagarna försökte Sven bli av med objudna gästen. Men Boris gav inte upp. Den satt utanför dörren, jamade och krafsade. Och när Sven gick till affären följde katten honom hack i häl.
– Vad är det, har du fäst dig vid mig? frågade Sven på tredje dagen och tittade in i de grå ögonen.
Boris spann till svar.
– Okej, kom in. Men bara tillfälligt. Tills vi hittar din ägare.
Inne i lägenheten betedde sig katten konstigt. Den undersökte inte området som djur brukar. Den gick genast till fönstret, hoppade upp på fönsterbrädan och stannade, stirrande ut på gatan.
– Vad spanar du efter? undrade Sven.
Boris svarade inte. Den satt bara och tittade ut i fjärran.
Efter en vecka började Svens liv förändras.
Först hände det otroliga – det ringde från hans gamla jobb.
– Sven Andersson? hörde han chefens bekanta röst. – Det är Bengt Gustavsson. Vi måste prata.
Sven blev kall. Förmodligen ville de kräva skadestånd för den där olyckliga dagen när han kom full till jobbet.
– Jag lyssnar, svarade han hest.
– Kort och gott: jag har sparkat Persson. Han var oansvarig. Och i morgon kommer en besiktning, vi måste lämna över objektet. Kan du ställa upp?
– Bengt, jag trodde du var arg på mig.
– Arg? Du är en bra kille, Sven, livet bara körde över dig då. Kommer du i morgon?
Sven såg på Boris. Katten satt på fönsterbrädan och spann utan att vända sig om.
– Jag kommer, sa Sven bestämt.
Arbetet flöt på. Händerna mindes varje rörelse, ögat fångade minsta fel. Mot kvällen var objektet klart.
– Men se på fan! utbrast Bengt. – På en dag gjorde du vad Persson plågade i en vecka.
– Erfarenhet, svarade Sven blygsamt.
– Erfarenhet är bra. Kom tillbaka och jobba. Men ett villkor – inte en droppe på jobbet.
– Uppfattat.
Hemma gick Sven genast fram till Boris.
– Hur går det, kompis? Jag har fått jobb. Nu kan jag mata dig.
Katten vände sig om och såg på Sven. I de gula ögonen blixtrade något som liknade gillande.
En vecka senare hände nästa mirakel.
Sven var på väg hem från jobbet när han såg en bekant gestalt vid entrén. Karin. Hon stod med en resväska och grät.
– Vad har hänt? frågade han och gick fram.
– Sven, snyftade hon, – får jag komma upp? Stefan har sparkat ut mig. Han sa att han lekt färdigt.
Sven såg på sin gråtande fru. För en månad sedan hade han bett på sina bara knän att hon skulle komma tillbaka. Nu kände han bara medlidande.
– Kom in, sa han tyst. – Vill du ha te?
– Ja. Vems är katten? sa Karin förvånad när hon såg Boris på fönsterbrädan.
– Min nu. Han heter Boris.
– Minns du Maja? Jag lämnade henne hos mamma. Stefan tycker inte om katter.
– Jag förstår.
De satt i köket och drack te. Karin berättade om livet med Stefan, bad om ursäkt, bad om förlåtelse. Sven lyssnade och tänkte att det var konstigt – ilskan var borta. Bara trötthet fanns kvar.
– Sven, kan vi börja om? sa hon. – Jag fattar att jag var dum. Men vi älskade ju varandra en gång.
Sven såg på Boris. Katten satt i samma ställning och stirrade ut genom fönstret.
– Du vet, Karin, sa Sven långsamt, – jag förlåter dig. Jag förstår dig till och med. Jag hade verkligen supit bort mig då. Men jag kan inte ta tillbaka allt.
– Varför? sa Karin förvånat.
– För att jag är en annan nu. Och du är en annan. Vi är främlingar.
Karin började gråta ännu mer.
– Men du får sova här i natt, tillade Sven. – I morgon hjälper jag dig hitta en lägenhet. Jag har jobb nu, jag kan hjälpa dig med pengar ett tag.
Den natten sov de i olika rum. Boris lämnade inte Svens sida, låg bredvid och spann.
På morgonen när Karin skulle gå stannade hon vid dörren.
– Sven, du har verkligen förändrats. Du har blivit starkare, liksom.
– Kanske det.
Ytterligare en månad senare föreslog Bengt Gustavsson att Sven skulle bli arbetsledare.
– Du ser ju hur grabbarna ser upp till dig. De respekterar dig. Och jobbar bättre med dig.
– Jag ska fundera, svarade Sven.
Hemma gick han fram till Boris.
– Vad säger du, kompis? Ska jag tacka ja?
Katten vände sig om och såg på honom. I ögonen fanns något sorgset.
– Vad är det? frågade Sven oroligt. – Är du sjuk?
Boris jamade tyst, på ett särskilt sätt. Inte som förut.
Den natten vaknade Sven av en konstig känsla. Katten låg bredvid honom på kudden och stirrade rakt in i hans ansikte.
– Vad är det, Boris?
Katten sträckte fram tassen och rörde försiktigt vid Svens kind.
– Boris, du skrämmer mig.
På morgonen vaknade Sven ensam.
Boris var borta.
Sven letade igenom hela lägenheten, hela trapphuset, hela gården. Han satte upp lappar med bild på Boris, ringde alla djurhem. Katten fanns ingenstans.
– Det kan inte vara sant! skrek han medan han sprang runt på gatorna. – Fönstren var stängda! Dörren låst!
Men Boris hade upplösts, som om han aldrig funnits.
I tre dagar kunde Sven inte äta. Han satt vid fönstret och väntade. Kanske skulle han komma tillbaka?
På fjärde dagen ringde det. En kvinna sa att hon bara kunde prata om katten vid ett personligt möte.
En timme senare stod hon i dörren:
– Sven Andersson? Jag heter Gunilla. Jag kommer angående lappen. Om katten.
– Har du sett Boris? sa Sven förhoppningsfullt.
– Får jag komma in? Jag har svårt att stå länge.
Sven släppte in kvinnan i rummet. Hon satte sig i fåtöljen och suckade tungt.
– Unga man, var snäll och berätta hur er katt såg ut.
Sven beskrev Boris – grå, med gula ögon, ett halsband med en bricka och namnet.
Gunilla nickade.
– När kom han till er?
– För två månader sedan. I regnet. Blöt och hungrig.
– Jag förstår, sa kvinnan och var tyst en stund. – Säg mig, förändrades ert liv efter att han kom?
– Ja, svarade Sven ärligt. – Mycket. Jag fick jobb, redde ut situationen med min fru. Allt ordnade sig liksom.
Gunilla log sorgset.
– Ni vet, unga man. Boris var min katt. Han dog för ett halvår sedan. Av ålder. Han blev fjorton år.
Sven stelnade.
– Vad säger ni?
– Han var alltid speciell. Redan som kattunge. Han kände av människor. Jag är inte galen, om ni tror det. Men ibland händer saker som inte går att förklara.
– Men hur, varför…
– Boris rymde ofta hemifrån när han levde. Jag hittade honom på de mest oväntade ställen. Det var som om han visste var hjälp behövdes. Han kom till ensamma människor, till sjuka. Han hjälpte dem att klara av sina problem. Och sedan kom han hem igen.
Sven lyssnade, oförmögen att tro sina egna öron.
– Efter hans död tänkte jag ofta – varför kunde han inte stanna kvar? Det finns så många som fortfarande behöver hjälp.
– Och ni tror att han, att det verkligen var han?
– Tycker ni inte det? sa Gunilla och såg allvarligt på Sven. – Vanliga katter beter sig inte sådär. Vanliga katter försvinner inte ur låsta lägenheter.
Sven gick fram till fönstret.
– Vad ska jag göra nu? frågade han tyst.
– Leva, svarade Gunilla enkelt. – Leva gott. Boris lärde er att tro på er själv igen. Det var hans gåva.
– Men om jag faller tillbaka? Börjar dricka igen?
– Det gör ni inte, sa kvinnan. – Nu vet ni att ni kan vara annorlunda.
Efter att Gunilla gått satt Sven länge vid fönstret. Solen gick ner och färgade himlen röd.
– Tack, vän, viskade han ut i tomma rummet.
Och plötsligt kändes det som om en lätt vindfläkt rörde vid gardinen. Som om någon osynlig jamade till svar.
En vecka senare tackade Sven ja till erbjudandet att bli arbetsledare. Ännu en månad senare träffade han en kvinna på bussen – hon var på väg för att behandla en hemlös katt.
– Vacker, sa Sven och såg på den trefärgade katten.
– Ja, men den har ingen ägare, svarade kvinnan sorgset. – Jag heter Anna, förresten.
– Sven. Vad sägs om att jag blir ägare?
– Ni?
– Ja, om ni inte har något emot det.
Anna skrattade.
– Det har jag inte. Vad ska den heta?
Sven såg in i kattens gula ögon.
– Borislava. Efter en god katt.
Högt uppe på himlen spann en grå katt vid namn Boris belåtet. Hans arbete var klart.
Sven hade återfått tron på livet. Och på att mirakel händer dem som är redo att ta emot dem.
Och det är kanske den äkta magin.
Säger ni att sånt inte händer? Kanske inte. Men jag önskar er ändå att ni i svåra stunder möter er egen ”Boris”.
