Kära dagbok,
Jag har tänkt mycket på Saga Bergström på sistone. Hon har inte druckit citronsoda på över tio år. Hon berättade allt för mig en gång, och jag har aldrig glömt det.
Hon undviker den. Som man undviker gamla sår. Som man inte går in på kaféet där man fick en ring, bara för att se den tas tillbaka. Som man inte ser om filmerna man såg tillsammans.
Citronsodan blev en symbol för förlusten. För den som inte kommer tillbaka. För den man inte vill ha tillbaka.
Hon mindes allt som om det vore igår. In i minsta detalj.
Cypern…
De flög till Pafos i slutet av maj. Erik sa:
– Det här blir den bästa semestern i ditt liv.
Hon var tjugoåtta. Han trettiotvå. De hade varit tillsammans i åtta månader. Hon hade redan en tandborste i hans lägenhet. Han kände hennes väninnor. Alla var säkra på att det snart skulle bli bröllop.
Hotell Ariadne var inte det dyraste, men mysigt. Vita väggar, blått poolvatten, palmer som en trädgårdsmästare med sorgsna ögon skötte om. Rummet låg på tredje våningen med havsutsikt. Visserligen kom det rostigt vatten ur kranen, luftkonditioneringen fungerade varannan gång, och grannarna ovanför höll oväsen på nätterna. Ändå var de lyckliga. Det tyckte hon i alla fall.
Första dagen beställde han citronsoda.
– Har du smakat? frågade han och kisade.
– Nej.
– Det här är smaken av kärlek.
Hon skrattade. Men han skämtade inte. Han trodde uppriktigt på omen, på tecken, på att om man drack sådan soda vid solnedgången skulle kärleken vara evig. Och de drack. Rätt ur flaskan, delade de på en flaska. Surt, sött, bubblorna kittlade tungan. Han såg på henne med förälskade ögon. Hon sjönk in i dem.
– Vi ska alltid dricka citronsoda, sa han drömmande.
– Ja, sa hon utan att ana att smaken skulle bli hennes förbannelse.
Väl hemma blev allt snett. Han blev kallare. Ställde in en träff, sedan en till, slutade ringa, svarade bara ibland. Hon stod ut. Tänkte att det var jobbet, en kris, en depression.
Efter en månad sa han: ”Jag måste vara ensam och tänka.”
Efter två månader sa han: ”Ring mig inte mer.”
Efter tre månader försvann han utan ett ord.
Telefonen var tyst. Vännerna sa att de inte visste var han var. Hans mor sa sammanbitet i luren:
– Min son vill inte prata med dig. Ring inte igen. Plåga inte honom och inte dig själv.
Hon ringde inte. Väntade. Ett år.
Sedan gifte hon sig med Anders Holmberg. En snäll, pålitlig, helt vanlig man. Han drack inte citronsoda, såg inte på henne med förälskade ögon och sa aldrig ”Du är mitt liv.” Han fanns bara där. Tog hem lönen. Fixade saker när hon bad om det. Och hon bestämde sig för att det var kärlek. Lugn, vardaglig, vuxen. Varken eller.
Hon födde en dotter, Alva. Anders blev glad, men frånvarande, som om barnet vore en ny möbel från Ikea. Efter fem år skilde de sig.
Hon orkade inte leva i träsket längre. Så sa hon. Inte på grund av citronsodan, inte på grund av Cypern, inte på grund av minnena. Hon förstod bara att ett tråkigt äktenskap är en bur. Hon var ingen fågel. Hon var en kvinna. Hon ville leva, inte existera.
Hon blev ensam. Med dottern Alva, med katten Smulan och med känslan av att livet inte blev som hon tänkt sig. Arbete som redovisningsekonom på ett litet företag, lägenhet med bolån, en bil som alltid krånglade. Väninnorna flyttade, mamman dog, pappan kände hon aldrig. Dottern. Och katten.
Citronsoda drack hon inte. Inget annat som påminde om den förbannade smaken heller. På restauranger beställde hon cola, juice eller vanligt mineralvatten utan kolsyra. Låtsades att hon var allergisk mot citron, till och med mot doften.
– Sedan när?
– Länge sedan.
Ingen visste sanningen. Sanningen var för löjlig för en fyrtioårig kvinna. I själva verket var hon rädd för vattnet. Citronen. Bubblorna. Och minnena.
En dag märkte hon att hon inte kom ihåg hans ansikte. Hon satt i köket och drack te. Dottern gjorde läxor, katten låg på fönsterbrädan och sov. Plötsligt tänkte hon: Hur var hans näsa? Rak eller med en liten puckel? Ögonen? Bruna eller gröna? Håret? Mörkt eller ljust?
Hon kom inte ihåg. Hon kom bara ihåg citronsodan.
En kväll gick hon in på Ica. Bröd, mjölk, ägg, kattmat. Och i dryckeshyllan såg hon den. Citronsoda. Precis som den på Cypern. Samma gula etikett med en citron skuren i två halvor. Samma bubblor som dansade inne i flaskan.
Hon tog flaskan i handen. Höll den. Ställde tillbaka den. Gick därifrån. Kom tillbaka. Tog den igen.
En ung man i personaltröja som lastade av lådor frågade:
– Ska du ha den?
– Nej, sa hon och gick.
Hela vägen hem tänkte hon på sodan. På honom. På Cypern. På hur dumt det var att vara rädd för något som inte längre fanns.
Hon sov inte den natten. Låg i soffan, stirrade i taket och lyssnade på dottern som vände sig i rummet. Katten kom och la sig på hennes bröst och spann. Tystnad.
Plötsligt satte hon sig upp, slet på sig jackan, stoppade fötterna i tofflorna, tog nycklarna och rusade ut. På Ica köpte hon den där citronsodan. En flaska. Inget annat.
Hemma gick hon till köket, tog fram ett glas. Ett helt vanligt dricksglas utan mönster. Hon tog ett djupt andetag. Öppnade flaskan. Det väste när bubblorna bröt sig fria.
Hon hällde upp ett halvt glas. Luktade. Det luktade Cypern. Havet. Ungdomen. Smärtan. Solnedgången när han sa att det var kärlekens smak.
Hon drack.
Och… ingenting hände.
Minnena kom inte tillbaka, tårarna kom inte, det drog inte ihop sig i bröstet. Det var bara citronsoda. Helt vanlig. Hon drack upp allt, slängde flaskan i soporna, sköljde glaset och ställde det i diskstället. Hon lade sig och sov för första gången på många år utan sömnmedel.
På morgonen vaknade hon med ett leende.
– Mamma, vad är det med dig? Dottern märkte förändringen.
– Inget.
– Du är konstig.
– Jag är normal. Jag har bara sovit ordentligt.
Hela dagen mådde hon bra. Inte som annars – tung på morgonen, trött efter lunch, hatisk mot människor på kvällen. Den här dagen kände hon sig lätt. Fri. Som om hon kastat av sig en ryggsäck som hon burit i över tio år.
På kvällen köpte hon ännu en välbekant flaska. Drack. Log.
– Löjlig, sa hon till sig själv. Vad var jag rädd för?
Hon förstod: citronsodan var inte hennes fiende. Fienden satt i hennes huvud och viskade: Drick inte, annars minns du allt, du kan inte glömma, och du kommer att lida igen. Och se: hon drack och överlevde. Ännu mer – hon var alldeles lugn och lycklig. Hon glömde.
En vecka senare träffade hon Siv Sandberg, en väninna från högskoletiden.
– Siv, jag dricker citronsoda igen nu, sa hon.
– Va? Siv satte i halsen.
– Nästan varje dag.
– Men allergin?
– Det var ingen allergi.
– Och nu?
– Nu är jag fri.
– Vill du inte skriva till honom?
– Varför?
– Kanske minns han dig, kanske älskar han dig fortfarande.
– Låt honom minnas. Jag har glömt.
Hon valde att glömma. Nu handlar citronsodan inte om det förflutna. Den handlar om livet som fortsätter. Trots allt. Eller tack vare allt.
Det här har jag lärt mig av Saga: det är aldrig själva flaskan, platsen eller smaken som håller oss fångna. Det är rädslan man själv bär. Man kan bära den i åratal, men man kan också ställa ner den. Så fortsätter livet. Tack vare allt, inte trots.
