Vatten med citron har jag inte druckit på över tio år.
Undviker. Som man undviker gamla sår. Som man inte går in på kaféet där man fått en ring – och sedan blivit av med den. Som man inte ser de filmer man såg tillsammans.
Citronvattnet blev en symbol för förlusten. För den som inte kommer tillbaka. Den man inte vill ska komma tillbaka.
***
Jag minns allt som om det var i går. In i minsta detalj.
Grekland…
Vi flög till Rhodos i slutet av maj. Han sa: ”Det här blir den bästa semestern i ditt liv.”
Jag var tjugoåtta. Han var trettiotvå. Vi hade varit tillsammans i åtta månader. Jag hade redan en tandborste i hans lägenhet. Han kände mina väninnor. Alla var säkra på att det snart skulle bli bröllop.
Hotell Solros var inte det dyraste, men mysigt. Vita väggar, blått poolvatten, palmer som en trädgårdsmästare med sorgsna ögon skötte om. Rummet låg på tredje våningen med havsutsikt.
Visserligen… kom det rostigt vatten ur kranen, luftkonditioneringen fungerade bara då och då, grannarna ovanför väsnades om nätterna.
Men vi var lyckliga! Det trodde jag i alla fall.
Första dagen beställde han kolsyrat vatten med citron.
”Har du smakat?” frågade han och kisade.
”Nej.”
”Det här är kärlekens smak.”
Jag skrattade. Men han skämtade inte.
Han trodde uppriktigt på omen och tecken, på att om man drack sådant vatten vid solnedgången skulle kärleken vara för evigt.
Och vi drack. Rakt ur flaskan, delade en flaska på två.
Surt, sött, bubblor som kittlade tungan.
Han såg på mig med förälskade ögon. Jag drunknade fullständigt i dem.
”Låt oss alltid dricka citronvatten”, sa han drömmande.
”Låt oss”, svarade jag utan att ana att den smaken skulle bli min förbannelse.
***
Hemma blev allt på något sätt fel. Han blev kallare. Ställde in en träff, sedan ännu en, sedan slutade han ringa, sedan svarade han bara ibland.
Jag stod ut. Tänkte: han har mycket på jobbet, en kris, depression.
Efter en månad sa han: ”Jag måste vara ensam ett tag och tänka efter.”
Efter två: ”Ring mig inte mer.”
Efter tre – försvann han utan ett ord.
Telefonen var tyst. Vännerna sa att de inte visste var han fanns.
Hans mamma sa mellan tänderna i luren: ”Min son vill inte prata med dig. Ring inte mer. Plåga varken honom eller dig själv.”
Jag ringde inte. Väntade. Ett år.
Sedan gifte jag mig med en annan. En snäll, pålitlig, men fullständigt alldaglig man.
Han drack inte citronvatten, såg inte på mig med förälskade ögon, sa inte att jag var hans liv.
Han bara fanns där. Tog hem lönen, gjorde lite hemma när jag bad honom.
Och jag bestämde att det var kärlek. Lugn, vardaglig. Vuxen. Varken eller.
Jag födde en dotter. Han gladde sig, men lite frånvarande, som om barnet vore en ny möbel från IKEA.
Efter fem år skilde vi oss.
Jag kunde inte leva i ”träsket”. Så sa jag.
Inte på grund av citronvattnet, inte på grund av resan, inte på grund av minnena. Jag förstod bara: ett tråkigt äktenskap är en bur.
Jag var ingen fågel. Jag var bara en kvinna. Och jag ville leva. Inte bara finnas till.
***
Jag blev ensam. Med dottern, med katten och med känslan av att livet inte blev som det var tänkt.
Redovisningsekonom på ett litet företag, bostadsrätt med bolån, en bil som ständigt gick sönder. Vännerna hade spritts åt olika håll, mamma var död, min pappa kände jag inte. Dottern. Och katten.
Citronvatten drack jag inte. Och ingenting annat som påminde om den förbannade smaken.
På restauranger beställde jag cola, juice, mineralvatten utan kolsyra. Jag hittade på att jag var allergisk mot citroner, till och med mot doften.
”Sen när?”
”Länge sedan.”
Ingen visste sanningen. Sanningen var för fånig för en fyrtioårig kvinna.
Egentligen var jag rädd för vatten. Citron. Bubblor. Och minnen.
En dag kom jag på mig själv med att inte minnas hans ansikte.
Jag satt i köket, drack te, tittade ut genom fönstret. Dottern gjorde läxor, katten sov i fönsterbrädan. Och plötsligt tänkte jag: ”Hur var hans näsa? Rak eller med en knöl? Och ögonen? Bruna eller gröna? Och håret? Mörkt eller ljust?”
Jag kom inte ihåg!
Jag mindes bara citronvattnet.
***
En kväll gick jag in på ICA. Bröd, mjölk, ägg, kattmat. Och så – på dryckeshyllan – såg jag det. Citronvattnet. Samma som på Rhodos. Samma etikett – gul, med en citron skuren i två halvor. Samma bubblor som dansade därinne.
Jag tog flaskan. Höll den. Ställde tillbaka den. Gick därifrån. Kom tillbaka. Tog den igen.
”Ska du köpa den?” frågade en ung man i arbetskläder som lastade backar.
”Nej”, svarade jag och gick.
Hela vägen hem tänkte jag på vattnet. På honom. På resan. På hur dumt det var att vara rädd för något som inte fanns längre.
På natten kunde jag inte sova. Jag låg i soffan, stirrade i taket, lyssnade på dottern som vände sig i sitt rum. Katten kom, lade sig på mitt bröst och spann. Tystnad.
Plötsligt satte jag mig upp, slängde på mig jackan, stack fötterna i tofflorna, tog nycklarna och rusade ut.
På ICA köpte jag just det citronvattnet. En flaska. Inget annat.
Kom hem, gick in i köket, tog ett glas. Ett helt vanligt vattenglas utan mönster. Jag tog ett djupt andetag. Öppnade flaskan. Det väste – bubblorna frigjorde sig.
Jag hällde upp ett halvt glas. Luktade. Det doftade Grekland. Hav. Ungdom. Smärta. Den där solnedgången när han sa ”det här är kärlekens smak”.
Jag drack.
Och… ingenting hände.
Inga minnen kom tillbaka, inga tårar, inget hugg i hjärtat. Det var bara… en läsk med citronsmak. Helt vanlig.
Jag drack upp det som var kvar, slängde flaskan i soporna, diskade glaset och ställde det i torkställningen. Sedan somnade jag för första gången på åratal utan sömnmedel.
***
På morgonen vaknade jag med ett leende på läpparna.
”Mamma, vad är det med dig?” – dottern märkte förändringen.
”Ingenting.”
”Du är konstig.”
”Jag är normal. Jag har bara sovit ut…”
Hela dagen mådde jag bra. Inte som vanligt – på morgonen tung i kroppen, vid lunch trött, på kvällen hatade jag människor. I dag kände jag mig lätt. Fri. Som om jag hade kastat av mig en ryggsäck som jag burit i över tio år.
På kvällen köpte jag en flaska till. Drack. Log.
”Fånigt”, sa jag till mig själv. ”Vad var jag rädd för?”
Jag förstod: citronvattnet var inte min fiende. Fienden satt i mitt huvud och viskade ständigt: ”Drick inte, annars minns du allt, du kan inte glömma och du kommer att lida igen…”
Och se här: jag drack och förblev hel och oskadd. Dessutom fullständigt lugn och lycklig.
Glömt.
***
En vecka senare träffade jag en väninna. Vi hade varit vänner sedan högskolan, Kajsa Bergström och jag.
”Kajsa, jag dricker citronvatten igen.”
”Va?” – sa hon och satte i halsen.
”Nästan varje dag.”
”Och allergin?”
”Det fanns ingen allergi.”
”Och nu?”
”Nu är jag fri.”
”Vill du inte skriva till honom?”
”Varför då?”
”Kanske minns han dig fortfarande, älskar dig fortfarande.”
”Låt honom minnas. Jag har glömt.”
Jag valde att glömma. Nu är citronvattnet inte längre det förflutna. Det handlar om livet som fortsätter. Trots allt. Eller tack vare allt…Ett år senare satt jag på ett flygplan mot Rhodos. Dottern bredvid mig tuggade tuggummi och tittade ut genom fönstret.
”Varför just Grekland, mamma?” frågade hon.
”För att jag vill dricka citronvatten där allt började.”
Hon himlade med ögonen. Men när vi stod på balkongen på ett litet hotell – inte Solros, men med samma blå utsikt – och solen gick ner, hällde jag upp två glas.
Vi skålade. Hon smakade, gjorde en grimas.
”Det här var inget speciellt.”
”Nej”, sa jag. ”Det är just det som är speciellt. Det är bara vatten med citron. Ingenting mer. Och det är okej.”
Vi satt tysta en lång stund. Havet andades under oss. Jag drack ur mitt glas, långsamt, medvetet.
Och för första gången på tretton år kändes det inte som en symbol. Det kändes som en dryck. Som jag valde. För att den var god. För att jag var fri.
”Mamma”, sa dottern. ”Ska vi alltid dricka citronvatten?”
”Ja, om du vill. Men inte för att någon sa att det är kärlekens smak. Utan för att kärlek är att välja något själv – och inte vara rädd för det.”
Hon log. Vi skålade igen.
Och den kvällen förstod jag att citronvattnet äntligen hade blivit mitt.
