Nyheten fick hon inte via TV:n. Den kom med Love, som klev in i deras hyreslägenhet med rufsigt hår och den där blicken man får när man har rört vid ett under.
Han tog av sig den våta vindjackan och gick ut i köket, där hon för tionde gången räknade siffror i blocket.
– Tänk dig, Kajsa. Kalle ringde precis från Göteborg. Du vet, han som var på mitt kalas. Han jobbar på Sahlgrenska. Han berättade att han nyligen assisterade vid en helt otrolig operation. En elvaårig kille kom in. Från aortamynningen hade det stora kärlet inte utvecklats alls. Medfött.
Kajsa tittade upp från blocket. Siffrorna gick ändå inte ihop. Sommaren höll på att bli fuktig och kvav, och till den där efterlängtade summan som skulle göra specialisttjänstgöringen möjlig saknades tvåhundratusen.
– Och?
– Jo, de gjorde allt på ett hjärta som fortfarande slog. Minimalinvasivt. De skapade en förbikoppling. Love satte sig mitt emot, och i hans bruna ögon syntes ren hänförelse. Föräldrarna anade ingenting – kroppen kompenserade länge, men sedan tog det stopp. Smärtor, andfåddhet, rytmrubbningar. Hur som helst – inte nog med att operationen gick bra, killen fick åka hem efter en vecka och följas upp inom öppenvården.
Hon såg på Love och tänkte: det här är det äkta – det hon vill bli ST-läkare för. Inte för att jävlas med pappa, som han trott, inte för att bevisa något för någon, utan för det här: att ta något som verkade omöjligt att laga och laga det.
– Coolt, sa hon och andades ut. – Snart kan du också göra sånt. Men jag verkar inte komma dit.
Det var ingen förebråelse. Hade Love haft pengar skulle han ha gett henne dem. Men han fick själv försörjning av sina föräldrar.
– Vi löser det, sa Love.
Men vad skulle han lösa? Ta ett lån till? De skulle inte bevilja det. Och han hade ändå ingenting att betala tillbaka med.
Kajsa hoppades att pappa skulle hjälpa till med utbildningen. Sedan hon fyllde arton hade han slutat betala underhållsbidrag och i princip försvunnit ur hennes liv. Men hon kom ihåg hur han lovat när hon var liten:
– Kajsa, vi ska se till att du får plugga, det lovar jag! Jag var förresten bäst i matte i skolan. Hade jag fötts lite senare och i en vanlig familj hade jag blivit programmerare i stället för lastbilschaufför. Vi gör väl en programmerare av dig, va?
För att göra pappa glad lärde hon sig faktiskt programmera. Men redan på första året i gymnasiet förstod hon att hon ville bli läkare. Då hade pappa redan varit borta i tre år, hunnit få en son och orkade inte riktigt engagera sig i Kajsa. Så hon sa ingenting. När han fick reda på att hon kommit in på läkarprogrammet blev han så sårad att det verkade som om hon förrått honom.
– Det är inga pengar i det, sa han. – Min satsning på dig gav ingenting.
Efter det hjälpte han henne inte med pengar. Några gånger antydde hon, en gång bad hon rakt ut när mamma var sjuk, men han skyller på familjens utgifter. Så var hon tydligen inte hans familj längre.
På våren försökte hon en gång till – berättade om ST-platsen. Han frågade:
– Kan du inte komma in på den vanliga utbildningen?
– Det är stor konkurrens.
– Det är inte konkurrensen som är stor, det är du som är korkad! Tänk inte ens på det. Jag har inte tid med dig – Ylva är gravid igen, vi har massor av utgifter.
Det sårade Kajsa så djupt att hon inte hörde av sig till honom mer. Därför blev hon förvånad när han plötsligt ringde.
– Kajsa, sa han med en röst som lät främmande och pressad. – Kan du komma hit?
Hjärtat drog ihop sig till en obehaglig klump. Hon tog ledigt från jobbet och åkte tvärs genom Stockholm till den där nybyggda lägenheten med panoramafönster som pappa en gång valt för mamma, men som han till slut flyttat in i med Ylva.
Han öppnade dörren. Kajsa blev förvånad över hur mycket han åldrats på några månader – det gråa håret såg ut att vara dubbelt så mycket. I vardagsrummet satt Ylva i den stora soffan och smekte sin runda mage. Tårarna rann längs kinderna.
– Pojken…, sa pappa och tvekade, som om ordet inte riktigt ville fastna på hans tunga. – Han har problem med hjärtat. De såg det på ultraljudet. Jag förstår inte ett dugg av det här. Kan du titta?
Kajsa tog pappren som han räckte henne med skakiga händer och lät blicken glida över dem. Hon andades in och ut. Sedan sa hon:
– Kom hit. Titta.
Hon öppnade nyhetsinslaget – det där hon sparat i bokmärkena efter samtalet med Love.
– Läkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg har återställt hjärtfunktionen hos en elvaårig pojke. Patienten kom in med en medfödd avsaknad av det stora kärl som försörjer hjärtat från själva aortamynningen.
Pappa stirrade på skärmen. Det blev alldeles tyst i rummet. Ylva slutade snyfta.
– Titta, sa Kajsa och pekade på bilden av operationen. – ”Läkarna beslutade om ett minimalinvasivt ingrepp. Under operationen, på ett hjärta som fortfarande slog, skapade kirurgerna en förbikoppling för blodflödet.” Förstår du? Det går att behandla. Det går faktiskt att behandla. Min kille berättade om den här operationen. Pojken skrevs ut efter en vecka. En vecka, pappa.
Hon stängde av videon och lade telefonen på bordet. Pappa satt med sänkt huvud. Ylva såg på Kajsa med stora, våta ögon där det blandades misstro och en skygg, svag förhoppning.
– Är du säker? frågade pappa hest.
– Jag jobbar inom vården, pappa. Inte med IT. Jag vet vad jag pratar om. Hon försökte få det att inte låta som en förebråelse. – Det görs operationer nu som förr hade låtit som science fiction. Det kommer att gå bra. Jag kollar med mina kollegor var ni ska vända er, så hör jag av mig.
Han nickade. Sedan såg han på henne länge, med en blick hon aldrig hade sett förut. Som om han för första gången såg varken ett problem eller en utgift, utan en levande, vuxen kvinna – hans dotter – som vet vad hon gör.
– Tack, sa han dovt.
Kajsa ryckte på axlarna och tog på sig skorna. Det klingade inuti henne, men hon höll ihop. Hon hade rätt till den där klingande, bittra stoltheten. Hon hade rätt att inte stanna på middag.
Hon kom hem när det redan var mörkt. Love var på sitt pass. Kylskåpet surrade i den tomma lägenheten. Hon slängde väskan på golvet och satte sig i hallen med ryggen mot väggen. Tröttheten pressade henne som en betongplatta. Sommaren var slut, det fanns inga pengar, pappa hade förstått – men det gjorde inte ST-platsen närmare.
Mobilen plingade till med en avisering från banken. Hon tittade mekaniskt på skärmen, beredd på ännu en låneannons.
Insättning. Belopp: 250 000 kronor. Avsändare: Sven-Erik Kvist.
Hon stirrade på siffrorna tills de suddades ut i en våt dimma. Pappa hade inte skrivit något. Inget meddelande, ingen förklaring. Bara en insättning, men mellan raderna gick det att läsa: jag hade fel.
Kajsa gömde ansiktet i händerna och brast i gråt. Hon grät och såg framför sig ett litet, bultande ljus på operationsbordet – någons hjärta som fått en förbikoppling. Och i hennes eget hjärta verkade det växa fram något nytt, levande och efterlängtat – det stora kärlet hon väntat på så länge.
