»Dina köttbullar skulle inte ens en hund äta«, skrattar Stig Lindqvist och slänger maten. Nu äter han i soppköket som jag finansierar.
Tallriken med middagen flyger i soporna. Det skarpa klirret av porslin mot plast får mig att rycka till.
Stig torkar händerna på den dyra kökshandduken som jag har köpt in för att matcha de nya möblerna. Han är alltid besatt av detaljer när det gäller hans image.
»Ylva, jag sa ju det. Ingen husmanskost när jag har affärspartners här. Det ser fattigt ut.« Han spottar ur sig ordet som om det lämnade en rutten eftersmak i munnen.
Jag betraktar hans oklanderligt pressade skjorta, den dyra klockan som han aldrig tar av sig ens hemma. Och för första gången på åratal känner jag ingen ilska, inget behov av att försvara mig. Bara kyla. Genomträngande, iskall kyla.
»De kommer om en timme«, fortsätter han utan att märka mitt tillstånd. »Beställ biffar från Operakällaren. Och skaldjurssalladen. Och gör något åt dig själv. Ta på dig den blå klänningen.« Hans blick glider över mig. »Och sätt upp håret. Den där fräscha stilen får dig att se billig ut.«
Jag nickar tyst. Bara en mekanisk rörelse.
Medan han ger sin assistent instruktioner i telefon, plockar jag långsamt upp skärvorna. Varje bit är lika skarp som hans ord. Jag försöker inte invända. Varför? Alla mina försök att bli »bättre för honom« slutar alltid i förödmjukelse. Han hånar mina sommelierkurser som »hobby för uttråkade hemmafruar«. Han kallar mina inredningsförsök »smaklösa«. Min mat, i vilken jag har lagt ner inte bara möda utan också det sista hoppet om värme, hamnar i soporna.
»Ja, och ta med riktigt vin«, säger han i telefon. »Men inte det som Ylva provade på sina kurser. Riktigt vin.«
Jag reser mig, slänger skärvorna och betraktar min spegelbild i den mörka ugnen. En utmattad kvinna med släckt blick. En kvinna som alldeles för länge har försökt vara en bekväm möbel.
Jag går in i sovrummet. Men inte för den blå klänningen. Jag öppnar garderoben och tar fram en resväska.
Han ringer två timmar senare, när jag redan har checkat in på ett billigt hotell i utkanten av Stockholm. Jag har medvetet inte åkt till några väninnor, så att han inte skulle hitta mig direkt.
»Var är du?« Hans röst är lugn, men under lugnet lurar ett hot. Som en kirurg som betraktar en tumör innan han skär ut den. »Gästerna är här, men värdinnan saknas. Oartigt.«
»Jag kommer inte, Stig.«
»Vad menar du med att du inte kommer? Är du sur för köttbullarna? Ylva, var inte barnslig. Kom tillbaka.«
Han ber inte. Han befaller. Fast övertygad om att hans ord är lag.
»Jag ansöker om skilsmässa.«
Tystnad i andra änden. I bakgrunden hör jag svag musik och glasklirr. Hans kväll fortsätter.
»Uppfattat«, säger han till slut med iskallt hån. »Så du vill visa karaktär. Bra. Spela din självständighet. Vi får se hur länge du klarar dig. Tre dagar?«
Han lägger på. Han tror mig inte. För honom är jag bara ett föremål som tillfälligt har slutat fungera.
En vecka senare träffas vi på hans kontor. Han sitter vid huvudändan av ett långt bord, bredvid honom en slätrakad advokat med pokeransikte. Jag kommer ensam. Medvetet.
»Nå, har du lekt klart?« Stig ler sitt överlägsna leende. »Jag är beredd att förlåta dig. Om du naturligtvis ber om ursäkt.«
Jag lägger tyst skilsmässohandlingarna på bordet. Ylva Lindqvist mot Stig Lindqvist.
Hans leende försvinner. Han nickar åt sin advokat.
»Min klient«, börjar advokaten med mjuk röst, »är beredd att gå dig till mötes. Med tanke på ditt instabila känslomässiga tillstånd och avsaknad av inkomst.« Han skjuter fram en pärm till mig. »Stig överlåter bilen till dig. Och är beredd att betala underhåll i sex månader. En mer än generös summa. Så att du kan hyra en blygsam lägenhet och hitta ett jobb.«
Jag öppnar pärmen. Summan är förnedrande. Inte ens smulorna från hans bord, bara dammet under.
»Lägenheten tillhör naturligtvis Stig«, fortsätter advokaten. »Den köptes före äktenskapet.« Företaget tillhör honom. Det finns inga gemensamma tillgångar. »Du har ju inte arbetat.«
»Jag har skött hushållet«, säger jag tyst men bestämt. »Jag har skapat ett hem som han kunde komma tillbaka till. Jag har organiserat hans middagar som hjälpte honom att sluta affärer.«
Stig fnyser. »Hem? Middagar? Ylva, gör dig inte löjlig. Vilken hemmafru som helst hade kunnat göra det bättre och billigare. Du var bara en vacker accessoar. Som för övrigt har tappat glansen rejält på sista tiden.«
Han vill såra. Och han lyckas. Men inte som han tänkt sig. I stället för tårar kokar ilskan inom mig.
»Jag skriver inte under det.« Jag skjuter undan pärmen.
»Du förstår inte«, avbryter Stig och lutar sig fram. Hans ögon smalnar. »Det här är inget erbjudande.« Det är ett ultimatum. Antingen tar du emot det och försvinner tyst, eller så får du ingenting. »Jag har de bästa advokaterna. De kommer att bevisa att du bara har levt på mig. Som en snyltare.« Han njuter av ordet.
»Utan mig är du ingenting. En nolla. Du kan inte ens steka köttbullar ordentligt. Hur ska du kunna hävda dig mot mig i rätten?«
Jag ser på honom. Och för första gången på åratal betraktar jag honom inte med hustruns ögon, utan som en främling. Och jag ser ingen stark man, utan en rädd, självupptagen pojke som paniskt är rädd för att tappa kontrollen.
»Vi ses i rätten, Stig. Och ja, jag kommer inte att komma ensam.«
Jag reser mig och går, känner hans brännande, hatfyllda blick i ryggen. Dörren stängs bakom mig och skär av det förflutna. Jag vet att han inte kommer att acceptera det här. Han kommer att försöka förstöra mig. Men för första gången i mitt liv är jag redo.
Rättegången går snabbt och är förödmjukande. Stigs advokater framställer mig som en infantil snyltare som vill hämnas efter ett gräl om en »misslyckad middag«.
Min advokat, en äldre lugn kvinna, argumenterar inte. Hon lägger bara fram bevis: kvitton, kontoutdrag, verifikationer. Kvitton för ingredienserna till de »olämpliga« middagarna, räkningar för kemtvätt av hans kostymer inför viktiga möten. Biljetter till evenemang där han knyter kontakter, betalda av mig.
Det är ett noggrant, monotont arbete. Inte för att bevisa min insats i företaget, utan bara en enda sak: jag är ingen snyltare. Jag.
