Jag har läst många berättelser om otrohet bland kvinnor, och även om jag försöker att inte döma, finns det något jag uppriktigt inte kan förstå. Det handlar inte om att jag är bättre än någon annan, utan för mig har otrohet aldrig varit en frestelse. Jag är 34 år, gift och lever ett helt vanligt svenskt liv: tränar på gym fem gånger i veckan, är noga med kosten och tycker om att ta hand om mig själv. Jag har långt, rakt hår, gillar att se välvårdad ut och vet att jag är en attraktiv kvinna. Folk säger det till mig och det märks på deras blickar. På gymmet händer det ofta att en man tar kontakt – frågor om övningar, kommentarer som låter som komplimanger, ibland är de väldigt direkta. Samma sak när jag är ute och tar ett glas med mina väninnor – män kommer fram, insisterar, undrar om jag är ensam. Jag har aldrig låtsats som att det inte händer. Tvärtom, jag ser det. Men jag har aldrig gått över gränsen. Inte för att jag är rädd, utan för att jag helt enkelt inte vill. Min man är läkare – hjärtspecialist – och jobbar mycket långa dagar. Ibland går han hemifrån när det fortfarande är mörkt och kommer hem först efter att vi ätit middag, eller ännu senare. Ofta är jag ensam hemma större delen av dagen. Vi har en dotter, jag tar hand om henne, hemmet och min egen vardagsrutin. Jag har faktiskt “utrymmen” där jag skulle kunna göra vad jag vill utan att någon märker, men jag har aldrig tänkt tanken att använda den tiden till att vara otrogen. När jag är ensam håller jag mig sysselsatt: tränar, läser, städar, ser på serier, lagar mat, går på promenad. Jag söker inte efter det som saknas eller för att få yttre bekräftelse. Jag säger inte att vårt äktenskap är perfekt, för det är det inte. Vi grälar, har olika åsikter och ibland är vi trötta. Men något grundläggande finns där: min ärlighet. Jag misstror inte min man heller. Jag litar på honom. Jag vet vem han är, känner hans rutiner, hans sätt att tänka, hans personlighet. Jag lever inte med att kolla hans telefon eller hitta på scenarier. Den tryggheten har också betydelse. Letar du inte efter en flyktväg, behöver du inte hålla några dörrar öppna hela tiden. När jag läser om otrohet – inte för att döma, utan för att försöka förstå – tänker jag att det inte alltid handlar om frestelse, utseende, ledig tid eller uppmärksamhet från andra. I mitt fall har det aldrig varit ett alternativ. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill vara den personen. Och med det är jag lugn. Vad tycker ni om det här ämnet?

Jag har läst många berättelser om kvinnor som varit otrogna, och även om jag försöker att inte döma, finns det något jag verkligen inte kan förstå. Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, utan för att otrohet aldrig varit något som lockat mig alls.

Jag är 34 år gammal, gift, och lever ett väldigt vanligt liv. Fem dagar i veckan går jag till träningslokalen, är noga med vad jag äter och tycker om att ta hand om mig själv. Mitt hår är långt och rakt som ett glittrande vintervattenfall, och jag gillar att känna mig välvårdad. Jag vet att jag är attraktiv människor säger det och jag ser det i deras blickar, som om snöflingor vilar på mina axlar.

På gymmet, som ligger mitt i ett hemligt hörn av Stockholm där tiden ibland verkar gå baklänges, brukar män närma sig. Några frågar om övningar, andra gömmer kommentaren som en viskande komplimang i vintervinden, och vissa är raka. Det är samma när jag och mina väninnor Hedda, Ingrid och Märta går ut för att dricka nåt på en krog där olivträd växer ur golvet och musiken låter som röster från gamla hus. Främlingar närmar sig, insisterar, frågar om jag är ensam. Jag har aldrig låtsats som att det inte händer. Tvärtom, jag ser det men jag har aldrig korsat gränsen. Inte för att jag är rädd, utan för att jag bara inte vill.

Min man han heter Gustav och är hjärtläkare jobbar mycket. Vissa dagar försvinner han innan solen går upp över Mälaren, och kommer hem när vi redan sitter och äter, ibland efter att staden blivit tyst. Mest är jag hemma, ensam med vår dotter Linnéa, och tar hand om henne, huset och min egen rytm. Egentligen har jag hela universum av möjligheter, kan göra vad jag vill utan att någon vet. Trots det har jag aldrig ens funderat på att använda tiden för att vara någon annan än den jag är.

När ensamhetens dimma breder ut sig över lägenheten, fyller jag huvudet. Tränar som i en snurrande midsommarnatt, läser böcker där bokstäverna dansar, städar tills golvet speglar himlen, ser på serier där figurerna pratar baklänges, lagar mat som smakar som barndomens granskog, går på promenad genom drömlika gator där måsarna sjunger jazz. Jag sitter inte och letar efter brist, eller hungrar efter någon yttre bekräftelse. Vårt äktenskap är inte perfekt ibland smågnabbas vi, ibland är vi trötta, ibland känns orden som frusna grenar. Men det finns något grundläggande: min ärlighet.

Jag lever inte med tvivel snurrande runt min man som cirklar av vinterljus. Jag litar på Gustav. Jag vet hur han tänker, känner rutinerna hans, förstår hans blick. Jag befinner mig inte i eviga telefonkontroller eller i påhittade drömspel om svek. Den lugna platsen påverkar allt när man inte vill fly undan, behöver man inga ständigt öppna dörrar mot okända rum.

Så när jag får syn på historier om otrohet inte från fördömande, utan från förundran tänker jag att allt handlar inte om frestelse, skönhet, lediga stunder eller andras blickar. För mig har det bara aldrig varit ett alternativ. Inte för att jag inte kan, utan för att jag aldrig velat vara någon annan än den jag är. Och med det är jag lugn som en stilla insjö.

Vad tror du om detta, i den märkliga drömmen om kärlek?