Femtiotusen, Henrik. Femtiotusen! Och utöver de trettio tusen i underhåll varje månad.
Linnea slängde mobilen på köksbordet med sådan kraft att den gled över ytan och nästan dunstade ner på golvet. Henrik hann fånga den i sista stund, vilket bara gjorde henne mer galen.
Ella behövde nya sneakers och träningskläder till handbollen, sa Henrik och vände telefonen med skärmen nedåt som om han dolde ett brott. Hon växer ju, Linnea. Barn har liksom en tendens att expandera.
Sneakers för femtiotusen? Vad är detta, ska hon spela i svenska landslaget nu, eller?
Det var ryggsäck också. Och höstjacka. Snart börjar ju regnet.
Linnea vände bort blicken, hon kunde bara inte titta på honom just nu. Hon visste allt om dessa överföringar. Varenda månad, ibland oftare. Alltid samma fina fraser: barn, ansvar, pappa. Vackra ord, men det hon såg var väldigt konkreta belopp som rann ut ur deras gemensamma budget och in i någon annans ficka.
Jag älskar henne ju, försökte Henrik och gick närmare, stannade precis bakom hennes rygg. Hon är mitt barn. Jag kan inte bara…
Och jag har väl aldrig sagt att du ska sluta bry dig om ditt barn? Men varför ska du lägga massa pengar utöver underhållet? Trettio tusen är väl inte lite? Jobbar inte Josefin?
Jo, hon jobbar.
Så vad är då problemet?
Henrik svarade inte. Linnea kände det där tysta svaret så väl det betydde att han hade noll argument. Han var van att hålla med, hjälpa, inte strida. Bra exman, bra pappa, bra människa. Och allt på deras bekostnad.
Hon snurrade runt, lutade sig mot diskhon.
Jag räknar, vet du. Inombords. Hur mycket vi skickar varje månad. Vill du höra årssumman?
Nej tack.
Nästan sexhundratusen. Om man inte räknar dagens femtio.
Henrik gnuggade näsroten klassiskt “kan vi snälla slippa detta?” Men Linnea hade varit tyst så länge, låtsats förstående, och nu kom allt ut.
Vi skulle ju resa! Minns du? Du lovade i november två veckor vid Medelhavet! Och var är de pengarna nu?
Linnea, jag vet… Men Josefin ringde, något riktigt akut…
Josefin. Alltid Josefin. Hon har alltid något ohyggligt brådskande.
Henrik slog sig ner på pallens kant, armbågarna på knäna. Linnea såg plötsligt hur trött han verkligen var. Inte av jobbet av det ändlösa dragkampen mellan två kvinnor. Någonstans djupt inne snuddade hon vid medkänsla, men det tryckte hon snabbt undan.
Hon vill köpa större lägenhet, mumlade Henrik, utan att möta hennes blick. Så Ella får eget rum.
Vadå för lägenhet?
Ja, större. De har en liten etta nu, du vet. Hon tycker det är för trångt.
Trångt ja. Men vem ska betala?
Henriks blick fastnade på henne, med något som liknade skuld. Linnea blev iskall.
Du tänker väl inte…
Hon bad om hjälp till handpenningen. Jag tänker mest… alltså
Tänker?! Henrik, det är ju hela bilen vi sparat till! Och semester! Vår familj!
Hon skrek nästan sista orden och tryckte handen mot munnen som om hon kunde fånga orden. För sent de fladdrade redan fritt mellan dem.
Henrik reste sig, gick fram till fönstret och stoppade händerna i fickorna.
Ella är också min familj. Jag kan inte låtsas om att hon inte finns.
Ingen ber dig det! Men underhållet är lagligt, officiellt. Allt annat är ja, frivilligt. Våra pengar! Inte bara dina.
Jag vet det.
Men det stoppar dig uppenbarligen inte.
Tystnad. Hos grannarna drog någon igång “På Spåret” dämpade röster, skratt från tv:n. Absurd bakgrund till deras samtal.
Linnea slog sig ner vid bordet, strök slentrianmässigt på en bricka. Inombords brann det: ilska, besvikelse, förvirring. Hon tvingade rösten att vara lugn:
Hur mycket vill hon ha?
Två miljoner till insatsen.
Siffran hängde i luften, Linnea skrattade, snabbt och ironiskt.
Två miljoner. Där rök hela vårt sparkapital.
Jag vet.
Och nu på fullaste allvar funderar du på att ge henne det?
Det är för min dotter.
Och jag säger nej. Det är mina pengar också, om du glömt det!
Henrik hukade, det fanns inte mer att säga.
En vecka senare öppnade Linnea sin bankapp för att kolla om lönen kommit. Hon bläddrade utan att tänka till deras gemensamma sparkonto, det de matat i tre år.
Saldo: fyrtiosjutusen femhundratvå kronor…
Hon blinkade. Startade om appen. Kallsvettig.
Fyrtiosjutusen istället för två miljoner…
Mobilen ramlade ur handen ner på mattan.
Hon stod i vardagsrummet, handlingsförlamad. Två miljoner! Tre år av semesterförbud, räknat varenda stor utgift. Nu: fyrtiosjutusen kvar. Ett ynkligt eko av deras framtid.
Hon öppnade transaktionshistoriken. Överföring till Josefin Andersson.
Inte ens försökt dölja det!
Henrik satt på soffan med sin laptop när hon dundrade in. Han försökte le tills han såg hennes ansikte.
Har du bränt hela vårt sparkonto på din exfru?!
Hennes röst skrek, och Linnea brydde sig inte. Låt hela huset höra.
Linnea, vänta! Jag kan förklara…
Förklara?! Två miljoner, Henrik! Två! Våra pengar!
Han la undan laptopen och ställde sig upp. Ingen skuld i blicken, snarare envist lugn.
Det är för Ella. Hon behöver ett riktigt rum, riktiga möjligheter. Jag är pappa, jag måste…
Du måste också ta hand om din familj! Mig! Inte kvinnan du lämnade för fyra år sen!
Hon är mamma till mitt barn.
Och jag då?!
Du är min fru. Jag älskar dig. Men Ella…
Sluta gömma dig bakom Ella! Linnea kastade sig mot honom, och Henrik backade. Du har köpt en lägenhet till Josefin. Inte till din dotter! Josefin står som ägare, eller hur? Hon kan sälja, flytta, använda pengarna till vad som helst. Vad har det med barnet att göra?!
Henrik öppnade munnen men sa ingenting. Självklart för hon hade rätt och det visste han.
Du älskar henne fortfarande, sa Linnea så lågt att det knappt hördes. Det är det. Inte Ella. Du har bara aldrig kunnat neka henne något.
Det är inte sant.
Jaha? Varför frågade du inte mig innan? Varför bestämde du åt oss?
Henrik ville gå fram och sträcka ut händerna:
Linnea, snälla. Kan vi prata lugnt? Jag fattar att du är arg men det här gäller ju min dotter…
Linnea ryggade undan.
Rör mig inte.
De orden blev som en mur. Henrik stannade med utsträckta armar och något vagt av insikt gled över hans ansikte. För sent.
Jag klarar inte det här, sa Linnea, gick in i sovrummet och hämtade en väska. Jag kan inte leva med någon som bestämmer över mitt huvud. Som ljuger. Som…
Jag ljög aldrig!
Men nog sa du ingenting. Det är rätt likt.
Hon rafsade ner underkläder, dokument, mobilsladd. Henrik stod i dörren och såg sitt liv packas ihop.
Vart ska du?
Hem till mamma.
Hur länge?
Linnea drog igen blixtlåset och slängde väskan över axeln. Hon såg på honom den vuxna mannen med panikslagen blick som inte fattar vad han gjort.
Ingen aning, Henrik. Helt ärligt: ingen aning.
Tre dagar i mammas tvåa blev konstiga. Första dygnet låg Linnea mest på soffan och stirrade upp i taket. Mamma kom med te, ställde aldrig frågor strök henne över håret som när hon var barn. Andra dagen kom ilskan. Tredje dagen klarhet.
Hon ringde sin gamla kompis som var jurist:
Jag vill skiljas. Ja, jag är säker. Kommer inte ändra mig.
Henrik ringde varje dag. Sms:ade långa, snurriga, fulla av förklaringar och ursäkter. Linnea läste alla, svarade på inget. Vad fanns där att säga? Han hade valt. Nu var det hennes tur.
Efter en månad flyttade Linnea in i en liten etta på andra sidan staden. Utsikt mot industriområdet men det var hennes. Bara hennes. Hon valde gardiner, flyttade möbler, tog själv ansvar över sin lön.
Skilsmässan gick fort Henrik protesterade inte, skrev under allt. Kanske hoppades han, men Linnea ångrade sig aldrig.
Ibland, om kvällarna, satt hon vid fönstret och tänkte att livet är lustigt. För tre år sen trodde hon att hon hittat rätt man. Nu var hon ensam i en tom lägenhet. Det verkade inte skrämmande alls.
Linnea öppnade sin anteckningsbok, skrev: noll. Startlinje. Under: plan för en månad, för ett halvår, för ett år. Hur mycket att spara, var att investera, vilka kurser hon skulle ta för att höja lönen.
För första gången på länge var framtiden helt och hållet hennes eget val.
