Vi körde ju inte bort dem, svarade vi både din mamma och min, de ville ju själva konstigt nog inte stanna kvar! De får gärna komma tillbaka! Vi skulle bli glada, verkligen!
Sitt still! Vi är inte hemma! sa Peter lugnt.
Men de ringer ju på! sa Vilda och stannade halvvägs upp från soffan.
Låt dem vara, svarade Peter.
Och om det är någon viktig? undrade Vilda. Något jobbrelaterat?
Det är lördag. Klockan är tolv, sa Peter och såg trött ut. Inte har du bjudit hit folk, och jag väntar ingen heller. Slutsats?
Jag ska bara titta i kikhålet! väste Vilda.
Sitt! Peters röst var som en svensk vinterdag kall och bestämd. Vi är inte hemma! Vem det än är, får de knata vidare!
Men vet du ens vem det är? frågade Vilda.
Har mina aningar, sa Peter, så sitt nu ner och vifta inte framför fönsterna!
Om det är det jag tror, ger de sig ju inte direkt! suckade Vilda och ryckte på axlarna.
Beror på hur länge vi låter bli att öppna dörren, sa Peter och ryckte på axlarna. Förr eller senare ger de sig.
Ingen sover i trappuppgången och vi har ändå ingenstans vi måste vara. Sätt dig, ta dina hörlurar, mobilen och kolla en serie.
Peter, mamma ringer, sa Vilda och visade mobilen.
Då står din moster med sin misslyckade son utanför dörren, konstaterade Peter.
Hur vet du det? undrade Vilda förvånat.
Om det vore min kusin, och Peter mjukade till ordet så det lät småäckligt, då skulle min mamma ha ringt!
Så du tror inte det kan vara någon annan? frågade Vilda.
Om det är grannarna vill jag ändå inte prata med dem. Och våra vänner skulle ha gått efter att ha ringt på några gånger.
Och troligen, om de vore folk med hyfs, skulle de ha sms:at och frågat om det passade! Inte stått och plingat i en halvtimme!
Så här fräckt och samvetslöst vågar bara våra påträngande släktingar!
Peter, det är min moster, sa Vilda med martyr-röst. Mamma har skickat meddelande.
Hon undrar var tusan vi håller hus. Moster Natalia vill bo hos oss ett par dagar, hon har ärenden i stan!
Skriv till henne att det finns mängder av hotell här i Stockholm, flinade Peter.
Peter! sa Vilda med upprörd stämma. Så kan jag ju inte skriva!
Jag vet, Peter såg fundersam ut. Skriv att vi har flyttat in på ett hotell själva eftersom det varit sanering av kackerlackor hemma.
Perfekt! Vilda skrev och skickade.
Peter, hon vill att vi bokar två rum till henne och Kalle, sa Vilda förvirrat efter nästa meddelande.
Skriv att vi inte har några pengar. Och att vi själva delar rum med femton internationella gäster på hostel! log Peter nöjt.
Mamma undrar när vi kommer hem, sa Vilda.
Skriv om en vecka, svarade Peter otåligt.
Dörrklockan tystnade och paret drog lättnaden som en vinterbris genom kroppen.
Peter, mamma skriver att moster kommer om en vecka, sa Vilda med svag röst.
Och vi är inte hemma igen, sa Peter.
Det här löser ju ingenting, Peter! Vi kan ju inte fly undan dem för evigt?
Vad om de kommer mitt i veckan? Eller står utanför efter jobbet? Min moster, din kusin, de är kapabel till allt!
Ja du, suckade Peter. Varför köpte vi egentligen en trerummare?
Vi gjorde det ju för framtida, stora familjen, sa Vilda.
Vi behöver barn! Helst två, direkt! sa Peter allvarligt.
Men det är ju inte direkt så att vi inte försöker, sa Vilda snäsigt. Vi vet ju båda att vi måste gå till doktorn! Funkar inte!
Minska stressen så går det säkert, sa Peter allvarligt. Våra nerver dras ju av alla håll först dina, sen mina! Vi borde skicka släkten till Sibirien! Tack vare dem funkar inget!
Vilda sa inget emot. Hon visste att Peter hade rätt.
De hade noggrant testat sin kompatibilitet och genetik innan de gifte sig. Och fertiliteten såg toppen ut.
Allt var perfekt. Men efter bröllopet blev det barnpaus för att jobba ihop pengar till lägenheten.
Arv kunde de glömma. Före äktenskapet bodde både Peter och Vilda i små ettor hos sina mammor. De fick förlita sig på sig själva.
Fem års slit och sparande gav dem möjligheten att köpa en stor lägenhet.
Andrahand, gammalt hus, och allt renoverades, möbler köptes från scratch. Men vilken glädje!
Inte ens hunnit fira inflyttningen, så dök Vildas moster och sonen Kalle upp på dörrmattan.
Och för att hålla de unga i schack, hade hon med sig svärmor.
Men ni skäms väl inte, det finns ju plats! Inte som när jag och Vilda trängdes i ettan!
Mysigt, godkände moster Natalia. Jag tar ett eget rum, och Kalle med!
Ingen sover i vardagsrummet, sa Peter. Det är för avkoppling!
Jag tänker då inte jobba här! skrattade moster Natalia. Vilda, förklara för din man att Kalle snarkar så vi kan inte dela rum!
Och ni har inte ens dukat för gäster!
Men vi väntade ju inte er, sa Vilda stressat.
Kylen är tom också, la Peter till.
Ok då, sa moster Natalia generöst. Peter, spring till ICA! Vilda till köket!
Vad väntar ni på? skrek svärmor. Så här tar man emot gäster!
Har ni blivit galna… ropade Peter, men Vilda drog med honom ut från köket.
När Peter väl fick loss sin hand från Vildas mun, viskade han:
Vilda, har inte någon blandat ihop? Jag slänger ut dem till din mamma! Alltså, samtidigt med din mamma!
De är gäster, varför uppför de sig inte som gäster? Vad är detta? muttrade Peter.
Men Peter, hon är ju enkelt folk! Från landet! Så här gör de hemma!
Jag känner många lantisar men så här oförskämt är ingen!
Älskling, snälla bråka inte med mamma och moster! vädjade Vilda. Sen plågar de mig. Och du blir deras fiende! Är det vad du vill?
Det gör mig ingenting vem jag är för dem! Om de är så här, kommer jag lätt ignorera dem. Tänker aldrig ens se dem! Skulle inte fälla en tår om de försvann!
Snälla Peter! Tänk på mig! Sparka ut moster Natalia och min mamma kommer att förgöra mig, och jag har ju ingen annan än henne!
Den motiveringen fungerade. Peter bet ihop och gick till ICA.
Moster Natalia bodde två veckor istället för tre dagar. Peter gick över till Valeriana redan andra dagen.
När hon äntligen åkt och Kalle packat ihop, firade paret detta med städdans och skrubb i dagarna tre.
Sen upprepades historien, fast omvänt.
Brorsan, jag hälsar på! sa Daniel och kramade Peter så att det knakade. Har lite ärenden, tar familjen med!
Du har ju ärenden, varför inte fixa dem själv? sa Peter.
Du är inte klok, Peter! Hur kan jag lämna fru och barn i Märsta och själv åka in till Stockholm? Tänk om jag hittar på bus? Min fru måste ha koll!
Därför har du släpat med dig ungarna också? frågade Peter.
Vad skulle jag göra med dem annars? De får ha kul! Komigen nu, brorsan! Som förr, ska vi ruska om stan!
Daniel! tjöt Siv. Jag ska ruska dig så det räcker hela veckan!
En och en halv timme efter att Daniel och hans familj kommit, låg Vilda migränsjuk.
Ungarna sprang maraton i lägenheten, skrek non-stop. Siv visste bara hur man tjöt annat språk fanns inte.
Daniel var sugen på äventyr, vilket fick Siv att skrika ännu mer.
Peter, du är ju mammas enda son? pep Vilda i kudden.
Han är min kusin på mammans sida, snäste Peter. Jag kallar honom i bästa fall kusin.
Är du säker på att vi kan be honom åka?
Önskar det, gestikulerade Peter över hjärtat. Men mamma skulle äta upp min hjärna med tesked!
Och så fort de slapp en, stod nästa gäst på tröskeln. Moster Natalia och Kalle med fler ärenden.
Kusinen Daniel och hans gäng ploppade in och ut för “ärenden”. Mammorna glömde aldrig barnen. Svärmor gnagde på Peter, svärmor på Vilda.
All denna nervpress sänkte Vildas och Peters pysche och harmoni.
Med alla dessa eviga gäster, barnfrågan blev ett halvt skämt. Hälsan halvdant, och dessutom hur skulle det ens gå till?
Ska vi byta lägenhet? föreslog Vilda.
Mot ett dämpat rum? flinade Peter. Vi får snart sådana ändå på psyket!
Nej nej, log Vilda, vi kan byta med någon som vill bo i ett annat område! Så flyttar vi och säger ingen var vi hamnar!
Skönt med tillfällig respit, skrattade Peter. Men min kusin och din moster får väl ändå reda på var vi gömt oss!
Vi blir korsfästa när de hittar oss.
Kanske hinner vi ändå få barn? sa Vilda hoppfullt.
Vi måste ju också föda dem! Det ger lite alibi i alla fall, sa Peter.
Man får lust att flytta ut helt, sa Vilda uppgivet. Kan vi låna kompisars lägenhet? Bara gömma oss!
Menar du Valter och Karin? frågade Peter.
Precis, nickade Vilda. De har ju ett extra rum!
Där bor ju Tussa, flinade Peter. Har du glömt?
Jag bor hellre med en schäfer än med våra släktingar! viskade Vilda.
Vänta! ropade Peter och slet fram mobilen. Valter! Kan jag låna hunden?
Kompis! Jag är din eviga skuld! Jag och Karin vill till Mallorca; schäfern Tussa älskar er och hatar främlingar! Hundmat, bädd, leksaker, allting! Jag kan betala också!
Kom direkt! sa Peter med glädje.
Han vände sig mot Vilda med ett leende så brett som en juni-dag:
Ring mamma, låt moster komma i morgon! Och jag ringer Daniel, han får komma till veckan!
Är du säker? frågade Vilda.
Vi tar gärna emot dem! pratade Peter hjärtligt. Inte vårt fel att de inte gillar vår nya inneboende!
En enda gång Tussa morrade, fick Daniel och hans familj att prioritera hotell.
Moster Natalia försökte hävda sin gäststatus.
Lås in det där odjuret! ropade hon och tryckte sig bakom sin son.
Moster, skämtar du? log Peter. Fyrtiofem kilo muskler! Det här är ingen vovve, utan schäfer! Hon kan ta sig genom vilken dörr som helst!
Varför gillar hon inte mig? yppade Natalia nervöst.
Hon gillar inte främlingar, ryckte Vilda på axlarna.
Få bort henne! Jag kan inte leva med detta monster!
Få bort henne? förargades Peter. Hon är vår nu! Vi har inga barn, men måste ju älska någon och vi älskar verkligen henne!
Och vi överger henne aldrig! sa Vilda bestämt.
Sen ringde båda mammorna, varför de hade nekat släkten att bo.
Vi har ju inte kört bort dem, svarade de, de ville själva inte vara kvar! Låt dem komma! Vi blir glada!
Men hunden då?
Mamma, vi säger ju nej till ingen!
Fast, mammorna slutade också att hälsa på lika ofta.
En månad senare åkte Tussa hem till Valter och Karin igen. Men hon var alltid beredd att återvända.
Det behövdes aldrig. Vilda väntade tvillingar.
