Orättvisa – Mamma, varför fick jag inte en miljon? Bara trehundratrettio tusen… Vad är det för konstig summa? – frågade Alina. Man hörde hur hårfönen surrade i bakgrunden hos mamma. Hon stängde av den och svarade: – Ja, det stämmer, – mamma Vera hade skickligt delat upp någon annans miljon, – Trehundratrettio. Men Alina skulle egentligen ha fått betydligt mer. – Trehundratrettio? Mamma, var är resten av sexhundrasjuttio tusen? Jag väntade mig en miljon. Nästan exakt en miljon. Det var ju pappas pengar, du skulle föra över dem efter försäljningen av lägenheten. – Men snälla Alina, börja inte med ditt bokföringssnack, – svarade mamma, – Du vet ju att jag gjorde allt rättvist. – Rättvist? – parketten knakade under hennes fötter som om den protesterade också – Jag gav dig en fullmakt att sälja min lägenhet, som jag ärvt av pappa. Jag bad dig föra över pengarna till mig. Var är de då? Hur har de kunnat försvinna? Alina kände att hon slappnat av alldeles för tidigt. – Jag har överfört! – hårfönen började surra igen, – Men jag gjorde som en mamma ska göra. En bra mamma. Jag delade pengarna mellan alla barnen. Rättvist. Din lagliga tredjedel har du fått. Hennes lagliga “hela” borde ha varit hennes. – Du delade min pappas arv på tre? På mig och dem? – Alina menade sina halvsyskon – Mamma, det här är bara mina pengar! Min pappa! Vi har olika pappor, om du nu missat det. – Äsch, vad gör det vem som är pappa? – mamma fönade vidare och började lägga håret, – Pengarna är gemensamma. Och de är dina bröder. Jag är din mamma. Tycker du att jag skulle sitta och titta på när du får förfoga över en sån förmögenhet själv, medan brorsorna måste avundas? Det går inte för sig! Jag jämnade ut det. Alla får lika. Om hon ändå kunnat åka tillbaka till dagen då hon skrev under fullmakten och ge sig själv en rejäl tillsägelse… – Lika? Du delade min miljon i tre delar! Trehundratrettiotretusen! Var är resten, mamma? Och dessutom var lägenheten värd lite mer. – Ja, det blev lite mer än en miljon kvar efter alla avgifter och kostnader, snäste Vera, – Jag avrundade. Resten behöll jag för allt besvär. Skulle du själv orkat med allt pappersarbetet? Nej! Jag fixade allt medan du jobbade. – Hårt slit du lagt ner… – Säg inte så där! – röt mamma, – Din pappa var förvisso din pappa, men jag är din mamma, och jag bestämmer. Och du är vuxen nu, du är äldst, du behöver mindre än dem. Och jag delade lika. Pojkarna ska snart bilda familj. Och du är tjej, du behöver inte lika mycket. – Jaså, jag ska inte bilda familj? Ska jag leva på luft bara för att jag är tjej? – sa Alina syrligt, – För över resten nu, mamma. Direkt. – Nej. Kort. Punkt. Mamma visste att Alina inte skulle göra något. Stämma sin egen mamma över pengar? Det gör man ju inte. Ingen skulle förstå, alla skulle döma. Och mamma är ju ändå mamma – de hörs ju ibland. Några veckor senare, efter att Alina återfått lugnet och fått ordning på sin ekonomi, såg hon bilder på sociala medier. Ivan poserade stolt framför en ny, blå Polo. Dennis hade lagt upp en bild med texten: – Nya pärlan! Bröderna hade köpt sig varsin bil. Nu ja. Själv lade Alina sina trehundratrettio tusen åt sidan och bestämde sig för att avvakta. Som mormor brukade säga: Tålamod är guld värt. Mer än ett år gick. Alina jobbade, sparade, planerade. Hon lät saken bero, men glömde aldrig. Mamma betedde sig som om inget hänt – ringde, pratade glatt, berättade saker. Men idag pratade mamma med en sådan röst att Alina rös. – Vad har hänt, mamma? – Mormor… – mamma tvekade, – Ivans och Dennis mormor… hon gick bort i morse. Alina kände en konstig, nästan filmisk distans. Den där mormorn var aldrig hennes mormor, hon hade ingen roll i hennes liv. För Alina var hon alltid “mammas svärmor” eller “brödernas mormor”. Men ändå, tråkigt såklart. – Oj då, – beklagar sorgen. – Det måste fixas med begravning och papper, har ingen tid. Jag är helt själv, pojkarna vet inte hur man gör i sådana situationer. Kan du komma hit och hjälpa? Alina kunde faktiskt inte åka – jobbet släppte henne inte. – Mamma, jag är på jobbet. Fysiskt kan jag inte bara sticka iväg till en begravning för någon jag träffat tre gånger i mitt liv, – svarade Alina. Hon blev aldrig ens inbjuden hem till den mormorn. – Snälla! – bad mamma, – Jag behöver verkligen din hjälp. – Jag kan inte åka, men jag kan hjälpa till med pengar. Hur mycket behövs? Säg så för jag över direkt. Mamma ville först tacka nej, men kom på att pengar alltid behövs. – Det är förstås inte samma sak… men okej. Kan du lägga till tjugotusen? – Ordnar det. Och, – sa Alina, och kände att detta var hennes ögonblick, – Jag skickar dig dessutom lite extra, så du slipper oroa dig för småsaker. Se det som mitt sätt att visa respekt för… deras mormors minne. – Tack, Alina. Du ställer alltid upp. Alina la på, med en ilning av motbjudande belåtenhet. Hon hade nu en ursäkt: hon åkte inte dit, men hon hjälpte ändå. Ingen kunde klaga. Halvåret gick. Begravningen var förbi. Dennis och Ivan hade redan skaffat nya “leksaker” – kanske motorcyklar eller telefoner. En lugn tisdag bestämde Alina att nu var det dags. Hon ringde mamma från lunchrummet på jobbet, där hon förberedde sig för ännu ett möte. – Hej, mamma! Hur är det? – Alina! Det rullar på. Dennis har fått nytt jobb – bättre än det gamla. Och Ivan… ja, han mår också bra, har träffat en tjej. – Roligt för dem, – svarade Alina, – Men jag hade en sak att fråga… – Vad för sak? – mamma blev vaksam. – Jag antar att det gått ett halvår sen mormors bortgång. Alla papper är väl klara. Samtalet var ännu svårare än diskussionen om de trehundratrettio tusen. – Alina, vart vill du komma nu? Självklart är allt klart. – Så. Var är min del av arvet? – Vilket arv? – mamma låtsades inte förstå, men Alina hörde att hon ljög – det hördes direkt på mamma. – Från mormor. – Men det var väl inte din mormor? – Vad spelar det för roll? – Alina ledde henne till hennes egen logik, – Jag är ditt barn, du sa ju att ingen av barnen får bli utan. Min miljon delade du rättvist mellan oss. Jämlikt. Precis som du sa. – Alina, det är inte samma sak! – Vera började försvara sig, – Det är helt annorlunda! – Vad är skillnaden? Du sa att arv ska delas, du bestämmer för du är mamma, och alla måste få lika! – Du kan ju inte jämföra… – Oj då! – sa Alina sarkastiskt, – Praktiskt att du ändrar reglerna! När du delade min miljon blev pappas arv allas och skulle fördelas lika! Men nu, när det gäller deras mormors lägenhet, så är arvet plötsligt strikt efter släktlinje? – Haka inte upp dig på vad jag sa! – fräste mamma, – Menar du att du ska kräva arv av min svärmor nu? Hur ska jag berätta det för pojkarna? – Jag säger bara att du utnyttjade mitt förtroende och tog en tredjedel av mina pengar, med motiveringen “ni har samma mamma, därför är egendomen gemensam”, – förklarade Alina lugnt, – Nu vill jag använda samma princip, eftersom du själv älskar den. Du hjälpte denn att sälja lägenheten, va? – Pengarna är redan använda. – Använda på vad? På bilar? Renoveringar? Då vill jag också ha. Var är mina pengar, mamma? Du sa att jag skulle klara mig på mindre, just för att jag är tjej. Men jag håller inte med. Mamma verkade fundera på hur hon skulle slingra sig ur den fälla hon själv hade grävt året innan. I deras familj var det alltid så! Mormor skyddade pojkarna, men för Alina fanns aldrig några privilegier. Den där mormorn tålde henne inte, “främmande unge” blev aldrig ett barnbarn för henne. Och mamma sa inget emot. – Alina, vad är det för människa du är egentligen? – argumenten tog slut, – Varför måste du ha de där pengarna? Du har ju jobb. Du är ung och frisk. Du behöver inte så mycket. Men Dennis och Ivan måste tänka på eget boende. De är ju män! Det är tuffare för dem! – Så din ståndpunkt är: arvet från pappa är gemensamt, för vi är syskon. Men deras mormors arv är bara deras, för de är pojkar och jag tjej som “inte kräver så mycket”? – Nu är du respektlös, – sa mamma, – Varför är du så girig? Mamma skulle aldrig erkänna att hon hade gjort fel. Alina var girig – i deras ögon – för att hon krävde rättvisa. – Du vet väl om att jag enligt fullmakten hade rätt att få hela summan från lägenheten. Och preskriptionstiden har ännu inte löpt ut. Jag säger bara… – Alina!! Hotar du mig nu? – viskade mamma rädd. – Nej, mamma. Men jag kan fortfarande begära mina pengar. Tänk på det. Bara en månad senare fick Alina allt som hon hade rätt till – och blev demonstrativt blockerad av sin egen mamma.