– Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu, vid sextiotre, vill du plötsligt ändra ditt liv? Maria satt i sin favoritfåtölj och blickade ut genom fönstret, försökte glömma dagens händelser. För bara några timmar sedan fixade hon kvällsmaten och väntade på att Sven skulle komma hem från fisket. Han kom tillbaka – men inte med dagens fångst, utan med nyheter han länge velat berätta men aldrig vågat. – Jag vill skiljas och hoppas du kan förstå, – sade Sven oväntat och vände bort blicken. – Barnen är vuxna och kommer förstå, barnbarnen bryr sig inte, vi kan göra det enkelt och utan bråk. – Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu, vid sextiotre, vill du plötsligt ändra ditt liv? – förstod Maria inte. – Jag har rätt att veta vad som händer nu. – Du får bo kvar i vår lägenhet i stan, jag flyttar ut till sommarstugan, – Sven hade uppenbarligen redan fattat sina beslut. – Vi har inget att dela upp, och senare kommer ändå allt tillfalla döttrarna. – Vad heter hon? – frågade Maria uppgivet. Sven rodnade, började nervöst samla ihop sina saker och låtsades att han inte hört frågan. Maria hade inga tvivel om att det fanns en annan kvinna. Sådana problem hade hon aldrig haft som ung, och inte trott att hon på ålderns höst skulle bli ensam, medan mannen gick till någon annan. – Kanske ordnar sig allt ändå, sa döttrarna sedan för att trösta henne. – Bekymra dig inte över pappas beteende. – Nej, det ordnar sig inte, – suckade Maria. – Men det tjänar inget till att ändra något, jag får leva klart mina år och glädjas åt ert liv. Viktoria och Irene åkte ut till stugan för ett viktig samtal med sin far. De kom hem besvikna men valde att inte berätta allt för sin mor. I stället ändrade de ton och började övertyga henne om att det kanske blir bättre att leva själv; ingen att ta hand om förutom sig själv. Maria förstod men valde att inte fråga vidare och försökte bara leva vidare. Det var inte enkelt, då släkt och vänner ställde nyfikna och obekväma frågor. – Det ska väl ändå vara typiskt, så många år tillsammans och på ålderns höst lämnar mannen dig för en annan, – kommenterade de mindre taktfulla grannarna. – Är hon yngre än du, eller bara rikare? Maria visste inte vad hon skulle svara, och tänkte själv ofta på rivalens personlighet och ville se henne med egna ögon. Hon åkte till Sven på stugan, under förevändning att hämta konserverna de lagt in i somras – utan att förvarna, för att verkligen möta denna kvinnan. Och hon fick syn på henne direkt. – Sven, du sa aldrig att din ex-fru skulle dyka upp här, – sa den extravaganta damen med ett påfallande skarpt smink. – Jag trodde ni hade rett ut allt, hon har väl inget här att göra. – Har du verkligen bytt ut mig mot det här? – frågade Maria, betraktande den kaxiga kvinnan. – Tänker du bara stå där och låta henne förolämpa mig? – skrek damen. – Förresten, jag är bara några år yngre än er, men ser mycket bättre ut. – Om hon på riktigt tror vid den här åldern att ett skarpt utseende är det viktigaste, – sade Maria, och försökte fånga sin ex-makes förlägna blick. Hela vägen till busshållplatsen hörde Maria hur den här sminkade, åldrande ”Barbie” ropade efter henne. Hon försökte hålla tillbaka tårarna, men hemma grät hon ut och ringde sin syster, bad henne komma över. – Kom igen nu, – sa Nina och bryggde mynta-te. – Du har ju själv sagt att Svens nya kvinna varken är vacker eller särskilt smart. – Kanske har hon rätt ändå, och jag ser bara gammal ut för min ålder, – tvivlade Maria. – Du ser fin ut för din ålder, – sade Nina ärligt. – Men jag tycker det är ett misstag att klä sig i leopardleggings eller minikjol i vårt sjuttioårsåldern. En kvinna är vacker i varje ålder om hon kan presentera sig och ser ut som sig själv. Maria såg sig i spegeln och insåg att Nina hade rätt. Hon var i god form och hälsan höll. Hon klädde sig snyggt, och döttrarna gav henne alltid bra kosmetika. Hon var aldrig någon som stack ut, ville inte heller likna en papegoja, och kunde inte förstå att hon någonsin skulle bete sig som den rival hon nyss mött. – Det är ingen fara, – fortsatte Nina. – Nu när du är fri kan du leva som du vill. Döttrarna är självständiga, det finns många möjligheter till utveckling och kulturaktiviteter i vår ålder, jag tänker inte låta dig ge upp. Nina höll sitt löfte – tog med Maria till teater, promenader och konserter. Snart hade de ett roligt gäng med andra jämnåriga. Till och med en man började uppvakta henne, men Maria avböjde direkt och vägrade privat träffar. – Jag har hört att du går på teater nu, hittat nya vänner – tänker du gifta om dig också? – undrade Sven efter en slumpmässig träff på affären. – Och varför har du åkt så långt för att handla, finns det inget närmare stugan, eller lagar din nya fru aldrig mat? – frågade Maria. – Jag har alltid handlat här, är van, och det är svårt att ändra vanor i vår ålder, – muttrade Sven. Maria drev inte vidare samtalet utan skyllde på att hon var upptagen och gick hem. Just då önskade Sven innerligt att få hinna ikapp henne och förklara hur mycket han ångrade skilsmässan. Han hade varit ett helt liv vid sin fru och barn, men när han drogs med livliga Tina, snurrade hon upp honom i sin karusell av känslor. Inledningsvis var livet med Tina spännande, men det visade sig snart att hon inte gillade hushållsarbete, hellre skvallrade och umgicks med män och stimmiga middagar. På sistone längtade Sven allt oftare tillbaka hem, och efter mötet med Maria blev det ännu starkare. Hon skapade inga scener eller bråk, utan behöll sin värdighet och försökte överleva i sin nya situation. Han förstod inte att det var precis den stillheten och känslan av trygghet som fanns tillsammans med Maria han saknade. – Du har köpt aprikoser igen, jag bad om plommon, – tände Tina på alla cylindrar. – Och fel fetthalt på osten, och majonnäsen glömde du helt. – Förut handlade Maria, eller vi tillsammans, nu ska du lägga allt på mig, – sa Sven. – Kan du sluta jämföra mig med din ex-fru? – skrek Tina. – Säg bara: Ångrar du att du lämnat henne för mig? Sven ångrade verkligen, men insåg att det var meningslöst att säga det. Maria hade aldrig gjort något för att locka honom tillbaka, hon var bara sig själv, och han förstod att hoppet om förlåtelse var utsiktslöst. Hon skulle aldrig ta tillbaka honom eller lita på honom igen. Några gånger ville han ringa henne, en gång gick han t.o.m. till dörren till sin gamla lägenhet. – Skulle du hämta något? – undrade Maria och släppte honom inte längre in än hallen. – Jag vill prata, har du tid? – mumlade Sven och kände doften av hennes plommonpaj från köket. – Jag har varken tid, möjlighet eller lust, – svarade hon lugnt. – Så ta det du behöver, jag väntar gäster. Sven hade inget att hämta, men mycket att säga, bara inga ord kom ut. Han återvände till stugan och lagade middag själv, Tina var ute och härjade i byn. När hon väl kom hem, riktigt uppåt, fattade Sven sitt beslut. Han gav henne tid att packa sina saker. Efter Tinas utbrott ville han ringa Maria och berätta, men avstod till slut. Sven kände sin ex-fru alltför väl för att förstå att det inte fanns någon chans till förlåtelse. Kanske, någon gång i framtiden, kunde han försöka be om ursäkt och tala ut. Han behövde göra det, annars fick han aldrig ro. Förlåtelsen hoppades han på, utan att familjen skulle återförenas – han visste att Maria aldrig skulle kunna glömma sveket, när han en gång föll för Tina. Nu levde han ensam på stugan, Maria i lägenheten, med döttrar, barnbarn och teaterbesök. Ex-maken passade inte längre in i hennes livs bild.

Vi har bott under samma tak i fyrtio år, och nu vid sextiotre vill du plötsligt ändra hela ditt liv?

Britt satt nedsjunken i sin favoritfåtölj och glodde ut genom fönstret, ivrigt försökt glömma dagens dråpligheter. För bara några timmar sedan hade hon virrat runt i köket för att laga middag, och väntade på att Stig skulle komma hem från fisket. Men den här gången kom han inte hem med vare sig abborre eller gädda men däremot nyheter han grunnat på länge.

Jag vill skiljas och hoppas att du kan hantera det med lite förståelse, sa Stig plötsligt och tittade bort. Barnen är ju vuxna, barnbarnen har fullt upp med TikTok, och vi slipper ju bråka om något. Lika bra att göra slut snyggt och prydligt.

Fyrtio år har vi hängt ihop, och nu vid pensionsåldern ska du börja leva på nytt? Britt rynkade pannan. Jag förtjänar väl ändå veta vad som händer nu?

Du får bo kvar i lägenheten i Malmö, jag flyttar ut till stugan i Skåne, förklarade Stig, som uppenbarligen redan hade bestämt allt. Vi har inget att dela på, sedan går arvet ändå till flickorna.

Vad heter hon? frågade Britt uppgivet.

Stig blev röd i ansiktet och började packa ihop sina saker i en fart. Han låtsades inte höra, men Britt hade självklart fattat. Ung och naiv hade hon aldrig tänkt sig att hon skulle bli lämnad för en annan kvinna när livet borde vara som mest stillsamt.

Det kanske ordnar sig ändå, mamma, tröstade döttrarna Ylva och Siv. Det är ingen idé att bry sig om pappas konstiga idéer.

Det är nog för sent, suckade Britt. Nu får jag väl leva mitt liv och glädjas åt ert.

Ylva och Siv tog bilen till pappas stuga för att föra ett allvarligt samtal. Men de kom hem betydligt mer nedstämda och undvek mammas blick. De ändrade snart strategi och försökte övertyga henne om att det kanske var skönt att få glädjas åt lite ensamhet inga gubbar att passa i tid och otid. Britt förstod förstås, men orkade inte gräva i detaljer och gjorde sitt bästa för att fortsätta leva. Det var lättare sagt än gjort; släkten och grannskapet hade fullt med frågor och nyfikna kommentarer.

Ja du, så pass många år ihop och sedan sticker gubben till en annan, skrockade grannen Maj-Britt och slängde locket på soptunnan. Är hon yngre, eller har hon bara vassare plånbok?

Britt visste inte vad hon skulle svara, men undrade såklart vem denna märkliga rival var. Nyfikenheten tog över och hon styrde kosan till stugan under förevändningen att hämta några burkar inlagda rödbetor. Hon ringde inte först, för att maxa chansen till en ren konfrontation. Och rätt på rivalen gick hon.

Stig, ska din f.d. verkligen komma hem till oss och drälla? suckade den färgstarka damen med sin bländande sminkning. Jag trodde ni var överens. Hon har inget här att göra.

Har du verkligen bytt ut mig mot… det där? utbrast Britt, när hon betraktade situationen.

Ska du bara stå där och låta den här kärringen förolämpa mig? tjöt damen. För övrigt är jag faktiskt bara några år yngre än er, men jag ser betydligt fräschare ut.

Om hon på riktigt tror att ett illrosa läppstift är livets största fördel vid den här åldern, sa Britt och försökte fånga Stigs skuldtyngda blick.

Hela vägen till bussen hörde Britt den överexalterade Barbies entusiastiska röster och kämpade för att inte storgråta. Väl hemma slog hon på kaffe och ringde sin syster Lena.

Ta det lugnt, sa Lena och satte på mynta-te. För det första säger du ju själv att hon varken är särskilt snygg eller smart.

Kanske har hon rätt ändå, att jag ser äldre ut än jag borde, muttrade Britt.

Alltså, du ser ut precis som du ska! Men vi kan väl ändå komma överens om att leopardleggings och minikjol är en miss i sjunde decenniet, sa Lena med glimten i ögat. En kvinna är vacker i alla åldrar, bara hon bär sig själv med värdighet och inte förväxlar TV4 med Snapchat.

Britt såg sig själv i hallens spegel och kom fram till att Lena hade rätt. Hon var i hygglig form, överlevde utan större krämpor och hade klädkoll barnen gav henne alltid någon snygg rouge i present. Britt hade aldrig varit någon papegoja, och nu fick hon se sin rival i full prakt och visste att hon själv aldrig skulle bli sådan.

Jaja, fortsatte Lena, nu när du är fri kvinna, ska du leva på riktigt. Vi har barnen på egna ben, och det finns mer kultur och nöjen än man hinner med. Så, nu blir det inget deppande här.

Lena höll sitt löfte. Hon drog med Britt på teater, konserter och långa hamnpromenader. Snart hade de ett helt tjejgäng av jämlika vänner, och i sällskapet fanns till och med en herre som började intressera sig lite väl mycket för Britt. Hon satte prompt ner foten sånt trams fick vara.

Jag har hört att du springer på teater och har nya vänner, ska du gifta om dig nu när du blivit modern? sa Stig, som råkade möta Britt i ICA-butiken.

Varför shoppar du här istället för vid stugan, eller lagar din nya fru aldrig middag? undrade Britt torrt.

Jag har alltid handlat här, det är vana, och vid vår ålder är det svårt att ändra sina traditioner, mumlade Stig.

Britt svarade inte, höll sig till sin inköpslista och styrde hemåt. Just då ville Stig inget hellre än att springa ikapp och berätta hur mycket han ångrade allt. Han hade varit så hemma vid Britt och barnen, men lät sig svepas med av Tindra denna flärdfulla, väldigt energiska kvinna som kastade honom rätt ut i sådana passionsvirvlar som man bara sett på TV.

Till en början kändes livet med Tindra som en nystart, men snart upptäckte han att hon mest gillade att snacka skvaller, snarare än diska och sortera tvätt. Att mingla, festa och hetsa runt bland ortens män, var betydligt roligare än att skala potatis.

På sistone längtade Stig allt oftare tillbaka. Och efter att ha mött Britt i affären blev suget outhärdligt. Hon gjorde ingen scen, skrek inte eller sökte drama, men höll huvudet högt och fixade tillvaron ändå. Stig saknade hennes lugn den där diskreta trivseln som bara fanns med Britt.

Du köpte torkade aprikoser igen, jag bad om plommon, röt Tindra när hon synade kassarna. Och mjukosten är för fet, majonnäsen glömde du helt!

Förr handlade Britt, eller så gjorde vi det ihop. Men nu ska jag sköta allt själv, sa Stig uppgivet.

Sluta jämföra mig med ditt ex, tjatade Tindra. Och säg inte att du ångrar dig, för det vet jag att du gör!

Stig ångrade sig, det var ingen idé att hymla. Britt hade aldrig gjort något för att hämnas, utan fortsatte bara vara sig själv precis vad Stig nu saknade mest.

Men han visste att Britt aldrig skulle förlåta tilliten var bruten. Efter ytterligare en omgång gräl hemma vågade han till slut gå till dörren till sin gamla lägenhet.

Har du saker att hämta? frågade Britt, utan att släppa in honom längre än till hallen.

Jag vill prata, har du lite tid? mumlade Stig, medan doften av hans favoritpaj spred sig.

Nej, varken tid, lust eller utrymme, svarade Britt. Ta vad du ska och skynda dig jag väntar gäster.

Stig hade inget att hämta. Det fanns tusen saker att säga, men inga rätt ord. Han gick tillbaka till stugan och lagade middag åt sig själv, eftersom Tindra försvunnit ut på byn igen. Hon kom hem mot småtimmarna, extra glad i hatten, och Stig tog sitt beslut att ge henne betänketid och packa sitt.

Efter Tindras sista utbrott ville han ringa Britt och berätta allt, men la bara ifrån sig luren och lugnade sig. Han kände henne för väl för att tro på försoning.

Kanske, kanske någon gång kunde de prata ut och han skulle få sinnesro. Men Britt skulle aldrig ta tillbaka honom eller glömma. Det visste han medan han beskådade Tindras leopardmönstrade garderob för första gången.

Nu hade han sitt liv i stugan, Britt sitt i Malmö, med samtal med barnen och fika med barnbarnen, kultur och väninnor. Och på den scenen fanns inte längre någon plats för den gamla maken.