Jag är sjuttio år och blev mamma innan jag ens hann lära mig att tänka på mig själv. Jag gifte mig ung och redan med första graviditeten började mitt liv kretsa kring andra. Jag arbetade aldrig utanför hemmet, inte för att jag inte ville, utan för att det inte fanns något val någon måste ju vara där. Min man, Anders, gick iväg tidigt på morgonen och kom hem sent. Hemmet var mitt ansvar. Barnen var mina. Tröttheten likaså.
Jag minns de sömnlösa nätterna. Ett barn med feber, ett annat som kräks, det tredje som gråter. Jag var ensam. Ingen frågade hur jag mådde. Dagen därpå reste jag mig, gjorde frukost och fortsatte som vanligt. Jag sa aldrig “jag orkar inte”. Jag bad aldrig om hjälp. Jag trodde att det var så en bra mamma skulle vara.
När barnen blev äldre ville jag läsa något, kanske gå en liten kurs på Folkuniversitetet. Min man sa: Varför då? Du är ju klar med din uppgift. Jag trodde honom. Stannade kvar i bakgrunden. När ett av barnen hoppade av en termin på universitetet, var det jag som pratade med Anders och lugnade honom. När ett annat barn blev gravid tidigt, följde jag henne till barnmorskan och passade barnbarnet medan hon ordnade sitt liv. Jag var alltid den som tog vid när något föll isär.
Sedan kom barnbarnen och huset fylldes återigen. Skolväskor, lego på golvet, skratt, skrik. I åratal var jag dagis, skolmatsal, sjuksyster, allt-i-allo. Jag sökte aldrig någon belöning. Jag klagade aldrig. När jag var som tröttast sa de: Mamma, du är den enda som verkligen kan ta hand om dem. Det höll mig uppe.
Sen blev Anders sjuk. Jag tog hand om honom ända till slutet. Därefter började ursäkterna: Den här veckan har jag mycket, vi ses nästa gång, jag ringer dig sen. Nu kan det gå veckor utan att jag ser någon. Jag överdriver inte veckor. Jag har haft födelsedagar då enda hälsningen var ett sms. Ibland ställer jag fram två tallrikar till middagen av ren vana. Det slår mig när maten är klar och ingen finns att ropa på.
En gång halkade jag i badrummet. Det var inte så allvarligt, men jag blev rädd. Jag satt där på golvet och väntade på att någon skulle svara i telefonen. Ingen svarade. Till sist reste jag mig själv. Sen nämnde jag inget, ville inte oroa dem. Jag har lärt mig att tiga.
Mina barn säger att de älskar mig, och jag vet att det är sant. Men kärlek utan närvaro gör ont den med. De pratar alltid snabbt, alltid på väg någonstans. Om jag börjar berätta något, säger de: Vi hörs snart, mamma. Det snart kommer aldrig.
Det svåraste är inte ensamheten. Det svåraste är att gå från att vara oumbärlig till att inte längre vara behövd. Jag var fundamentet för allt, och nu är jag bara ett måste i deras kalender. Ingen är elak mot mig. Det är bara det att de inte längre behöver mig.
Vad skulle ni ge mig för råd?
