ÄLSKA I TÅLAMOD, TÅL I KÄRLEK
Erik och Ingrid hade ett kyrkligt vigselbröllop. På bröllopsdagen, precis när hela följet närmade sig S:t Eriks kyrka, bröt plötsligt en typisk svensk sommarstorm ut från ingenstans. Vinden slet skoningslöst av slöjan från Ingrids huvud. Slöjan for upp mot himlen likt en ballong, snurrade i virvelvinden och föll rakt ned i en gyttjepöl. Alla gästerna hann bara utbrista: Ojdå! Stormen drog lika snabbt förbi som den kommit. Erik kastade sig direkt efter slöjan, men hann inte ta den innan den blev smutsig.
Den snövita slöjan låg hopknycklad i svart vatten. Rörd och förvirrad ropade Ingrid till sin blivande man:
Erik, ta inte upp den där! Jag tänker inte ha på mig den där slöjan!
Tantorna, de där som alltid sitter på kyrktrappan och håller utkik, började snabbt viska till varann. Det där bådar inget gott för deras framtid… hörde man.
Ingrid fick en konstgjord vit blomma från Konsum runt hörnet, som sattes fast i håret. Ingen hade varken tid eller nerver att leta efter en ny slöja. Man kan ju inte komma sent till sitt eget kyrkbröllop
Så stod nygifta ingång i vapenhuset, med stearinljus i händerna, och gav sina löften inför Gud med den svenska psalmen i bakgrunden. Men innan kyrkliga ceremonin hade de redan varit i Stadshuset för att skriva på papper och firat med släkt och vänner sådant man gör för folkets skull.
Efter tre år tillsammans hade de redan två barn. En dotter, Lisa, och en son, Axel. Familjelivet lunkade på tryggt, svenskt, nästan lite tråkigt.
Tio år senare knackade det på dörren hemma hos Erik och Ingrid. Ingrid, som alltid bjöd in både väntade och oväntade gäster med öppna armar, öppnade glatt. Alla som kom över blev mätta, värmda av te och samtal, och omhändertagna som bäst.
Den här gången var det en ovanlig gäst. Hon kom när Erik inte var hemma. Ingrid tog snabbt in den unga kvinnan med sitt vana öga slående vacker, självsäker och väldigt ung.
“Hej Ingrid, mitt namn är Maja. Jag är… din mans blivande fru, sa Maja, utan att blinka.
Nähä, det var som tusan! svarade Ingrid, aningen perplex.
Hur länge har Erik varit din fästman? Nora fortsatte obehindrat.
Ett tag. Men vi har inte tid att vänta längre vi ska få barn, svarade Maja utan att rodna.
Aha, klassiskt, suckade Ingrid. Fru älskarinna oäkta barn Vet du att jag och Erik är vigda inför Gud? Vi har barn tillsammans. Förstår du?
Jag vet allt, sa Maja lugnt. Men vi älskar varann! För evigt! Lämna honom, Ingrid! Han är ändå inte trogen dig, och man kan faktiskt skilja sig även om man gift sig i kyrkan. Det har jag kollat upp.
Lyssna nu, sa Ingrid knappt behärskat. Du har ingenting här att göra. Vi sköter våra problem själva! Hej då!
Maja ryckte på axlarna, som om hon redan sagt sitt, och gick därifrån.
Ingrid smällde igen dörren så det ekade. Så du tror du kan ta min Erik, din lilla snärta Det kan du glömma! muttrade hon. Men tankarna började snurra. Hon mindes hur Erik plötsligt varit kallare mot henne och barnen. Oväntade övertidstimmar, mystiska jobbresor, plötsligt fiskeintresse trots att han alltid hatat fiske. Nog känner en kvinna när det är en annan i luften.
Ingrid försökte slå bort oron. Kanske inbillade hon sig allt. Erik kanske var oskyldig ändå?
När Erik kom hem senare på kvällen satte Ingrid fram middag. Hon visste: först ska mannen få mat, sen kan man ta svåra samtal.
När Erik tackat för maten var det dags.
Erik, är du förälskad i någon annan? frågade hon rakt ut.
Ja, svarade Erik med blicken i bordet.
Hon var här idag. Är det allvar, det mellan er?
Jag är en usling. Jag kan inte leva utan Maja! Jag har försökt göra slut det går inte! Släpp mig fri, Ingrid, jag ber dig
Du är fri, sa Ingrid tyst. Hon visste att det var lönlöst att vädja och dra in barnen. Livet får visa om det var rätt.
Så Erik flyttade. Ingrid tog sig till kyrkan för att tala med prästen. Han lyssnade lugnt på hennes sorg och sa:
Mitt barn, kärleken är tålig, den upphör aldrig. Ur bibeln. Du har rätt att skiljas, eftersom din man gått sin egen väg. Du kan också förlåta, be för honom och hoppas att han finner vägen hem. Vägarna är inte alltid raka
En tid senare märkte Ingrid att hon väntade barn. Det var Eriks barn, och på något underligt sätt kändes det hoppfullt. Kanske var det ett tecken att han snart skulle återvända. Med den tanken bar hon sitt barn.
När sonen kom föreslog Ingrids mamma att han skulle heta Jonas. Så, om din Erik kommer hem igen då har han allt hemma…
Ingrids mamma hjälpte till, pysslade om alla barn, gick promenader och läste sagor. Erik glömde inte Lisa och Axel han köpte leksaker, tog med dem på semester och skickade pengar till Ingrid.
Barnen fick stränga order att inte berätta för pappa om Jonas, men så klart höll det inte. Lisa berättade allt en dag hon var på besök hos Erik. Han trodde genast att Ingrid gått vidare med någon annan och fick ett hugg i bröstet tanken på det gamla lyckliga livet smög sig på… Att Jonas var hans eget barn föll honom aldrig in.
Under tiden låg Maja på sjukhus efter komplikationer i graviditeten. Erik var ständigt på språng med frukt, tidningar och salta lakritspinnar, allt som gravida kvinnor önskar sig. Men det gick riktigt illa barnet dog. Och snart efteråt blev Maja gravid igen, men det slutade i missfall.
Sorgen drog genom hela den nya familjen. Maja bestämde sig för att vänta med fler barn. Men livet ville annorlunda…
Erik stöttade Maja så gott han kunde, kände sig skyldig till allt som hänt.
Samtidigt började en gammal kursare från universitetet, Anders, dyka upp hos Ingrid. Anders hade varit förälskad i henne under hela studietiden charmig, men lite för påträngande, lite för morsgris och dessutom gravallvarlig. När Ingrid träffade Erik försvann Anders lika fort som en bortglömd vinterjacka. Men han hade tydligen väntat i kulisserna.
En dyster höstdag satte sig en man bredvid Ingrid på bussen. Får jag sitta här? Visst, svarade hon utan att titta. Men han gav sig inte. Ingrid, visst är det du? Hon vände sig om. Men Anders, det var inte igår! Hur mår du?
Anders blev bjuden hem på middag, köpte ett litet paket vin och lite frukt till barnen. Vid middagsbordet berättade Ingrid allt. Anders lyssnade tålmodigt, nickade förstående. Hon kysste honom på kinden, mest i tacksamhet. Han hade aldrig gift sig och hade inga barn det var helt enkelt så hans liv blivit.
Anders började titta förbi, hade alltid med sig något gott till barnen och blommor till Ingrid. Men Ingrid gjorde det tydligt: Du är välkommen, men inget tjafs. Jag väntar fortfarande på min man.
Anders nöjde sig. Jag får väl vara din bror, och barnen blir mina syskonbarn!
Under tiden, i Majas och Eriks liv, hände något oväntat. Maja födde en frisk och vacker flicka. De döpte henne till Boel för att påminna om välsignelsen. Maja försjönk med hela sin själ i moderskapet. Men ibland tänkte hon tillbaka på samtalet med Ingrid det hade inte blivit särskilt lyckligt, det där stulna lyckan. Nu förstod hon vad hon tagit från Ingrid och ville bara gråta.
Erik älskade lilla Boel, kelade, bar omkring på henne, vyssjade henne varje natt och var en riktig närvarande pappa.
Tiden gick, livet tuffade på
Fem år passerade. Barnen blev större, och föräldrarna också.
En dag blev Maja svårt sjuk, bara trettio år gammal. Erik var utom sig, släpade henne mellan sjukhus, specialistmottagningar, läkare och dyra mediciner. Men läget blev hopplöst tillslut skickades Maja hem för att dö.
Men Maja bad: Snälla, kör mig till din första fru. Till Ingrid.
Det förvånade Erik, men han sa inget emot. Ingrid visste redan hennes dotter Lisa hade berättat. Så när Erik ringde och bad om att de fick komma, tvekade Ingrid inte.
När Erik bar in den avtynande Maja i sitt gamla hem, samlades hela huset och väntade på förklaring. Ingrid visade tyst mot soffan, Erik la försiktigt ner Maja och bäddade om henne.
Kan jag få vara ensam med Ingrid en stund? viskade Maja.
Alla gick. Ingrid satte sig på sängkanten. Gud, hon ser knappt levande ut, tänkte hon.
Förlåt mig, Ingrid. Jag ber dig, ta hand om Boel. Hon har bara dig och… din familj. Ta emot henne, lova det, vädjade Maja med tårarna rinnande ner för kinderna.
Ingrid tog hennes hand, mjukt. Maja, Gud straffar oss inte, vi gör det själva. Jag har förlåtit dig för länge sen. Boel får stanna och ni får också bo kvar nu. Livet är hårt nog. Vi har plats här i huset. Jag lovar, du blir frisk. Bara ge inte upp!
I Ingrids hus fick alla rum. Anders var särskilt hjälpsam och tog på sig att vaka över Majas säng, prata med henne om livet, alltid med värme och lugn. Han upptäckte till sin egen förvåning att han förälskade sig i Maja och han avgudade Boel, som han kallade prästkragen. Den lilla tjejen var verkligen en solstråle!
Maja ville leva, och Ingrid gav henne hopp. Efter ett halvår var hon långt ifrån frisk, men hon orkade gå ut i trädgården, vända ansiktet mot solen, dra in doften av syrén och känna något slags liv i sig själv igen.
Maja funderade en hel del över Anders. Känslorna för Erik var inte borta, men han var en annan kvinnas man och så fick det vara. Men Anders var en bra människa, tog hand om både henne och Boel. Hon ville göra allt för att hans kärlek skulle få växa, så att det skulle räcka till dem båda.
Efter många mörka månader kom dagen då Maja samlade alla till middag och sa:
Ingrid och Erik, nu flyttar vi jag, Boel och… Anders. Tack för allt ni gjort. Jag kommer aldrig kunna återgälda ert stöd, men jag är så tacksam.
Erik och Ingrid tittade på varandra. De hade redan pratat om att låta Erik flytta hem igen, oavsett hur det blev med Maja.
Jag tänker aldrig överge Boel mitt barn är alltid välkommen hit, sa Erik bestämt. Ingrid höll med, och de beslöt sig för att tillsammans fortsätta ta hand om alla tre barnen.
Sista dagen gick Maja fram till Erik och sa:
Ta hand om Ingrid. Älska henne över allt annat. Jag kommer alltid minnas dig, Erik.
Lycka till, Maja, svarade Erik med ett varmt leende.
