Förräderiet från de egna barnen Dasha såg återigen beundrande på sin bror och syster. Så vackra de var! Långa, mörkhåriga, blåögda. Igen stod de på prispallen. Ännu en seger i tävlingarna. Dasha reste sig för att hinna först. Haltande på höger ben skyndade hon dit. Hon hade stickat två små kaniner till sin bror och syster. En i kjol och en i rutiga byxor. Ville ge dem som gåva. Klumpig, mycket rund, tunt hår uppsatt i en enkel tofs, och på läpparna fanns ett ärligt leende. Kristina och Markus låtsades inte se sin syster. Men Dasha kämpade sig fram till dem. – Släpp fram mig, är ni snälla. Det är ju min bror och min syster! Snälla, låt mig förbi! – ropade Dasha lyckligt. – Kris, det är nån tjock tjej där som säger att hon är er syster. Är det sant? – frågade Kristinas vän, blonda Lisa. Kristina vände sig om och fick syn på Dasha. – Fetton har kommit… Säkert morsan som tvingat hit henne. Så pinsamt! – tänkte hon. Men högt sa hon: – Nej, självklart inte. Jag har bara en bror – Markus. – Tänkte väl det. Vill väl snika sig in. Stackare! Kommer här och stoppar på er leksaker, – fnös Lisa. – Måste vara vår egen lilla fangirl. Ta leksakerna av henne, Lisa. Kom ikapp oss, vi går nu! – Kristina skickade en slängkyss, tog Markus i handen och trängde sig ut ur mängden. Lisa tog emot Dashas kaniner och lovade att ge dem vidare. – Bra! Jag väntar på er hemma! Ska baka bullar! – sade Dasha och haltade iväg, tafatt men hoppfull. – Här, jag gav dem till dig. Hon sa att hon väntar hemma. Ska baka bullar. Hon är ju som en bulle själv, Kri, det är väl ändå inte er släkt? Vad vill hon dig hela tiden? – undrade Lisa. – Nej! Jag känner henne inte! Folk vill bara vara nära oss för att vi är kända, typ. Strunt samma! – Kristina slängde kaninerna i soptunnan, och de gick mot prisutdelningen. Hon ljög för väninnan. Dasha var faktiskt hennes syster. Halvsyster. Kristinas och Markus mamma, Inessa Ivanovna, hade tagit hem Dasha när en avlägsen släkting dog. Hela familjen åkte från semestern, och … Dasha var den enda som blev kvar. Liten och skadad. Inessa Ivanovna var egentligen bara en väldigt avlägsen släkting – typ “sjundedels kusin” som man säger i Sverige – och de hade till och med olika efternamn. Närmare släkt hade tackat nej till flickan. Men Inessa tog henne, trots protester hemifrån. Mannen och barnen skrek när de fick höra att en lillasyster skulle flytta in. Kristina och Markus var bortskämda, fick alltid som de ville. – Mamma, ta inte hit henne! Hon är tjock, haltar, korkad. Man skäms gå bredvid henne! – Men barn, det är synd om flickan. Helt ensam. Små hundar och katter tar vi ju till oss, då kan vi väl öppna vårt hem för en liten människa? Det skadar inte, huset är stort! – försökte Inessa förklara. Till slut gick de motvilligt med på det. Hon jobbade som butikschef och försörjde familjen. Pappan var mest bara hennes assistent på jobbet, och smög ständigt med otrohetsaffärer. Om Inessa visste det teg hon – hennes Leonid var snygg som ur en reklam, och barnen var lika attraktiva. Dasha växte upp. Liten, knubbig, med skrattgropar och ljust tunt hår. Ögonen. Som hennes syskor: blå, nästan genomskinliga. – Hon har ögon som utspätt mjölk. Fetknopp! – skrattade Kristina. Dasha var som en bulle. Söt och alltid snäll. Men hon fick leka själv. Bror och syster lät henne aldrig vara med. Och hon fick alltid skulden för allt. Markus krossade en dyr vas – Kristina sa att det var Dasha. När Kristina ville prova mammas dyra blus och rev sönder den, skyllde hon också på Dasha. Dasha sa aldrig emot, bara nickade och bad om ursäkt. Hon visste vem som var skyldig. Men hon ville inte att bror och syster skulle få skäll – för de var ju så fina! Även om Inessa Ivanovna aldrig skällde på Dasha, kunde pappan tappa tålamodet. – Varför tog du in det där odjuret i huset? Man skäms inför gästerna! Hon kan ju inte ens gå normalt, väger som en kalv. Söner och dotter är vackra – fostrar du den fula som en kontrast? De andra var klokare som tackade nej. Vem kommer behöva henne när hon växer upp? – skrek Leonid. Dasha hörde allt från andra sidan dörren. Sen gick hon till spegeln. Hon ogillade sitt utseende. Ville vara lika vacker som Markus och Kristina. Men… Hon fick börja i en annan skola. Tvillingarna krävde det. Hotade att skolka och sluta plugga om de tvingades gå med Dasha. Så Inessa Ivanovna gick med på det. Hon såg att den sköra bro hon försökt slå mellan de “egna barnen” och fosterbarnet nästan redan fallit samman… Tiden gick. Markus och Kristina reste bort för att studera. Dasha bad att få stanna hemma. – Men älskling, du kan plugga vad du vill, jag betalar! Vill du bli designer, tolk, vad som helst, Dasha? – Inessa kramade henne. Dasha strök sig som en katt mot mammas kind och kramade om henne. Inessa kände ett lugn. De egna barnen kunde knappt förmå sig till en puss, och då bara motvilligt. Med Dasha fanns ömhet. Dasha mötte alltid Inessa när hon kom hem – ibland sent på kvällen – ute i trädgården eller sittande i hallen på en pall. Pappan och barnen kunde vara upptagna och brydde sig inte om att hälsa. När Inessa försökte säga att man väl kan komma ut och möta mamma, skrek Kristina tillbaka: – Men vi har annat att göra! Den där dumbommen väntar väl för hon inget annat har för sig! Hon drömmer ju inte om nåt! Dasha såg med sina genomskinliga ögon på sin mamma och viskade: – Mamma, får jag ta hand om djur? Hundar, katter, hamstrar, grisar. Jag vill bli veterinär. Det kan man bli här hemma också. Det var logiskt – Dasha tog alltid hem djur. Kattungar, valpar. Tog hand om och adopterade bort. En stor lurvig hund blev kvar. Kristina klagade, ville ha en rashund, men Inessa Ivanovna ställde sig på Dashas sida. Så levde de. Snart blev Inessa sjuk och fick vara hemma. Pappan, märkte att pengarna sinade, bytte raskt fru mot hennes väninna som ägde en frisersalong. Barnen ringde sällan, mest när de behövde pengar. Tur då att det fanns sparat. Men vid mammans sida fanns bara Dasha. Haltande, lagade hon god mat varje dag, gav massage, bryggde örtté. På kvällarna kunde de sitta under äppelträdet och dricka te. Ingen var lyckligare än Dasha då. Kristina och Markus bildade egna familjer. Mamman hjälpte dem båda med bostadsköp. Men en dag kom åskan. Sonen kom hem mitt i natten, nästan gråtande, och berättade om skulder – en enorm summa. – Men var ska jag få så mycket ifrån? Har du frågat pappa? Eller, han har ju inget heller. Inte ens om jag ger bort allt vi har räcker det. Hur ska vi göra? – grät Inessa Ivanovna. – Då har du väl ingen son längre, – flinade Markus. – Vad menar du? Vad säger du? – kramade modern honom. Markus hade ett förslag: sälj huset. Då, tillsammans med allt, skulle pengarna räcka till skulden. – Men gubben, och vi? Och Dasha? Vart ska vi ta vägen? – häpnade mamman. – Den där tjocka idioten bryr jag mig inte om. Hon är vuxen, får ta hand om sig själv nu. Ni har dragits med henne länge nog. Men du… du kan komma till oss! Lera kommer bli glad! – log Markus. Lera var hans fru, och Inessa tvivlade starkt på om hon verkligen skulle bli glad. Men protesterade inte. Sonen måste räddas! Hon ställde bara som krav att Dasha skulle följa med. Markus gav till slut med sig. Men Dasha sa: – Mamma… Åk du. Jag flyttar till en person jag träffar. Han har länge velat att jag flyttar in. Oroa dig inte för mig! – Men vem då? Vi måste ju träffa honom! Varför har du inte sagt nåt? – log mamma. – Senare. Du får träffa honom sen. Oroa dig inte, mamma! – kramade Dasha henne. Även Markus blev nöjd. Behövde inte blanda in Kristina för att bli av med Dasha. Dasha ljög. Hon hade ingen. Men kände med sin varma själ att hon inte var välkommen och att det skulle bara bli problem för mamman om hon följde med dit. Hon ville inte oroa henne. För hon älskade henne mer än allt. Hon hyrde själv ett rum via annons i ett gammalt hus hos ensamme farbror Prohor. Han behövde boende, för han klarade sig inte själv längre – huset fullt av höns, getter och grisar. Perfekt för Dasha som var veterinär. Han var så glad att han tänkte låta henne bo gratis, men hon insisterade på att betala. Hon fick det bra. Hade jobb, eget boende, alla uppskattade henne. Och djuren avgudade henne! Hon gav vänligt godis efter alla behandlingar. – Här, Sharik, du är så duktig. Var inte rädd, jag har gett er droppar nu. Ring mig om det är något! – sa hon till djurägarna. – Ingen på sjukhuset tar hand om min Barsik så som du gör! Du är guld värd! – log Anna Petrovna, ägare till en stor lurvig katt. Dasha blomstrade. Bara hjärtat var oroligt – hur har mamma det? Hon ringde ofta men mamman tycktes inte vilja prata längre. Sista tiden svarade bara Markus och sa bryskt att mamman vilade. – Jag vet inte… Har inte sett henne på ett halvår, – suckade Dasha en kväll över te hos Prohor. – Varför åker du inte dit? Kom, jag följer! Jag har ju min gamla Lada kvar – den rullar än och jag har körkort! – föreslog farbror Prohor. Dasha blev glad. Hon hade Markus adress, och de åkte dit. Bultade länge. Dörren öppnades av en lång, blond kvinna i morgonrock som gäspade. – Vem är ni? Säljer ni nåt? Vi behöver inget! – försökte hon smälla igen dörren. – Är du Lera? Markus fru? – frågade Dasha. – Jaa… Och du är? – Jag är Dasha! Hans syster! – försökte Dasha kliva in, men Lera spärrade vägen. – Jaså. Och vad gör du här? Jag ska till min hudvårdare, har inte tid, – höjde Lera på ögonbrynen. – Jag ska inte störa. Det här är farbror Prohor, han följde med. Finns mamma här? Jag vill bara hälsa och går sen direkt, – bad Dasha. – Hon är inte här. Markus körde henne till ett hem. Hon klarade sig inte längre. Han jobbar, jag har mitt. Vart? Vet inte, har aldrig varit där. Jag ringer… Ja, Markus? Dasha är här. Med en gubbe. De vill ha adressen. Ok. Här, jag skriver ner den. Men kom aldrig mer hit! – sa Lera och viftade med parfymdoft. Dasha lyssnade inte, tog lappen och skyndade ner med farbror Prohor. – Hur kunde de! Varför sa de inget? Jag skulle… Men, jag har ju inget eget boende, kanske därför… Men jag hade löst det – viskade Dasha. – Skulle tagit mamman till mig! Jag har stort hus, har ett rum ledigt! Det är ju skamligt – de borde sagt till! – muttrade Prohor. De åkte dit. Kunde det verkligen vara denna lilla, utmärglade kvinna med insjunkna ögon – Dashas mamma? Hon hade varit stor, rund, varm, ständigt upptagen med att lösa problem. Nu låg hon kraftlös och stirrade i taket. – Mamma! Det är jag, Dasha! Förlåt att jag inte kommit. Jag kan inte förlåta mig själv, mamma! Jag tar hem dig! Vi flyttar till farbror Prohor, han har höns. Jag lagar äggröra och ger dig getmjölk, du blir frisk! Snälla, säg nåt, mamma! Jag älskar dig! Vi ska hem, mamma! – grät Dasha och höll mammas tunna hand. De lyckades få med henne hem. Juridiskt var Dasha dottern, och farbror Prohor hävdade bestämt att han var gammal frontsoldat och skulle ringa generaler annars. Markus hade försökt ordna så mamman blev kvar på hemmet för alltid… Den tionde dagen reste sig Inessa Ivanovna, gick till fönstret. Ute promenerade grisen Fia stolt. Tuppen gol. Det luktade gräs och mjölk. Och bullar. Dasha kom in, haltande som vanligt, såg mamma stå vid fönstret och gråta. Dasha gick tafatt fram och omfamnade henne, bad om ursäkt för att hon kommit så sent. Bad om ursäkt för att de måste bo ihop istället för hos Markus och Kristina. Inessa höll henne tyst nära sig. Hon såg återigen det lilla lustiga barnet. Inte släkt genom blod. Men så god och omtänksam. Den enda som var kvar där vid livets slut, när ingen behövde henne längre av hennes vackra, framgångsrika barn. – Det gör inget, Dasha. Nu blir allt bra. Det ordnar sig, min flicka, – viskade Inessa Ivanovna. – Ska vi fika nu, tjejer? – ropade farbror Prohor glatt. Och skrattande, hand i hand, gick de tre mot köket. Till ett nytt liv…

Author I want to knowReading 10 minViews 6Published by February 7, 2026

Förräderi av egna barn

Det var längesedan jag såg lilla Lisen sitta i skuggan och beundra sina syskon. Så vackra de var, Emil och Sigrid långa, mörkhåriga och med djupblå ögon. Ännu en gång stod de på scenen och tog emot applåder för vinsten i gymnastiktävlingen, precis som så många gånger förr.

Lisen reste sig försiktigt, haltade lite på höger ben, och försökte ta sig fram före alla andra i folkmassan. Hon hade med sig två små virkade kaniner, en i kjol och en i rutiga byxor, som hon gjort till sina syskon. Hon ville så gärna ge dem dessa gåvor. Själv kort, klumpig, rund om kinderna, hennes tunna ljust hår var nervöst uppsatt och hennes leende var lika enkelt som alltid. Emil och Sigrid låtsades inte se henne, men Lisen kämpade sig fram.

Ursäkta, släpp fram mig! Det är mina bror och syster! släpp fram, ropade Lisen förväntansfullt.

En blond flicka, Maja, vände sig till Sigrid och sa högt:
Sigrid, det är en tjock tjej där, säger att hon är din syster. Stämmer det verkligen?

Sigrid sneglade på Lisen, rynkade pannan och tänkte för sig själv: “Herregud, vad pinsamt. Den där dumma, feta ungen dyker alltid upp.”
Men hon sa kallt:
Nej, nej, jag har bara en bror, Emil.

Tänkte väl det, säger Maja och fnissar. Försöker säkert bara bli vän med er och stjälper över några fula leksaker också.

Säkert någon lokal beundrare bara. Ta emot grejerna, Maja, och skynda dig sedan. Jag och Emil går vidare! Sigrid blåste en kyss mot publiken och drog iväg sin bror genom folkmassan.

Maja tog emot Lisens kaniner och sa att hon skulle lämna över dem.
Bra! Jag väntar på er hemma! Jag bakar bullar tills ni kommer! ropade Lisen och började stappla hemåt.

Här, hon sa att hon ska vänta hemma, bakar bullar. Ser själv ut som en kanelbulle, hånskrattade Maja. Sigrid, är du säker på att hon inte är din släkt? Varför följer hon er överallt?

Nej! Jag känner henne inte. Det är ju alltid någon som vill känna kändisar, suckade Sigrid och kastade kaninerna i en papperskorg innan de trängde sig bort mot priscermonin med Emil.

Men sanningen var en annan. Lisen var faktiskt deras syster halvsyster. Sigrids och Emils mamma, Yvonne, hade tagit henne till sig efter att en avlägsen släkting dött. Hela familjen hade rest hem från ett landställe; sen var plötsligt Lisen ensam kvar. Då, liten och skadad. Yvonne, själv bara släkt på långt håll närmast fjärde led tvekade ändå inte när alla andra tackade nej. Hennes make och barn vägrade dock först, svåra scener utspelade sig hemma.

Mamma, ta inte hit henne! Hon är tjock, haltar, är korkad! Det är pinsamt att ens se henne!

Barn, hon är alldeles ensam nu. Folk tar hem hundar och katter, men vi kan väl ge en människa ett hem? Vårt hus är stort! försökte Yvonne. Till slut höll de tyst och gav efter, mest för att Yvonne försörjde familjen som ICA-handlare. Pappan, Bengt, var hennes assisterande chef men slö och upptagen med sina affärer och små romanser bakom hennes rygg. Om Yvonne visste, svarade hon inte för det hennes Bengt var stilig som få, och barnen hade ärvt hans yttre.

Så växte Lisen upp. Hon var snäll, go och plirig, med mjölkblå ögon nästan genomskinliga. Sigrid skrattade elakt:
Titta på hennes ögon, ser ut som vatten med mjölk. Och så tjock du är, Lisen!

Lisen var som en bulle söt med smilgropar. Snäll, men alltid utanför. Syskonen lekte inte med henne. Ofta fick hon ta på sig skulden för deras bus. Emil slog sönder mammas vas, skyllde på Lisen. Sigrid slet sönder en kofta, Lisen tog skulden, utan att protestera. Hon ville inte att syskonen skulle få skäll de var ju så vackra.

Yvonne skällde aldrig riktigt på Lisen. Bengt däremot var brutal bakom stängda dörrar.
Varför i hela friden tog du in denna varelse, Yvonne? Vi skäms inför gäster tjock, haltar som ett fyllo. Våra barn är ju vackra som sagoprinsar, varför denna jämförelse? Hon kommer aldrig bli något!

Lisen grät tyst framför spegeln, önskade hon var som Emil och Sigrid. Men

Yvonne placerade henne på annan skola. Tvillingarna hotade börja skolka om de inte slapp gå med Lisen. Försiktigt försökte Yvonne bygga broar mellan barnen, men ack bron raserades snabbt.

Så gick åren. Emil och Sigrid flyttade för att studera. Lisen ville stanna hemma:
Mamma, jag vill hjälpa dig. Kan jag inte få bli kvar? Yvonne kramade henne.
Men Lisen, du kan bli vad du vill! Jag betalar! Designer? Översättare?

Lisen, snällt, som en kattunge, gosade mot mammans kind. Hennes biologiska barn hade aldrig varit så ömma.

Mamma? Kan jag inte få utbilda mig till veterinär? Jag vill hjälpa djur hundar, katter Snälla?

Det skar Yvonne i hjärtat. Lisen bar alltid hem smådjur som hon räddade och tog hand om. Till slut fick den stora, lurviga hunden Findus stanna, trots Sigrid drömde om en rashund.

Så blev det. När Yvonne blev sjuk och förlorade sin inkomst, stack Bengt snabbt iväg till sin nya kärlek, en damfrisörska.

Barnen? De hörde bara av sig när de ville låna pengar. Kvar satt Yvonne med bara Lisen som pysslade, lagade mat, hämtade örter, masserade ömma leder, höll henne sällskap kvällar under äppelträdet.

Emil och Sigrid bildade egna familjer. Yvonne hjälpte dem köpa bostadsrätter. Men en natt ringde Emil på dörren utblottad.
Vad ska jag göra, mamma? Jag är skuldsatt upp över öronen. Kan du inte sälja stugan?

Men Emil och vi? Hur ska jag och Lisen klara oss?

Strunt i den där tjocka tjejen du släpar på. Hon får väl stå på egna ben. Du kan ju bo hos oss!

Yvonne gick med på villkoret att Lisen fick följa med. Emil sa motvilligt ja.

Då kom Lisen till Yvonne:
Mamma, du åker själv. Jag jag har träffat någon. Jag flyttar till honom. Jag klarar mig.
Yvonne blev både glatt överraskad och orolig, så klart. Men Lisen ljög hon hade ingen. Hon ville bara inte skapa problem, förstod att hon inte var välkommen.

Hon hyrde ett rum hos Oskar, en ensam gammal man på landet, med höns och getter. Hon betalade hyra, men han smusslade tillbaka pengarna i hennes portmonnä. Som veterinär blev hon älskad av djur och respekterad av byborna. Alla djur fick ett vänligt ord, ofta ett gott ben eller en liten kaka efter besök.

Men Lisens hjärta oroade sig för mamma. Hon ringde ofta, men till sist blev det Emil som svarade och han var alltid kort: Mamma vilar.

Jag har inte sett henne på ett halvår, suckade hon till Oskar en kväll.

Du, Lisen, vi åker till Stockholm! Min gamla Amazon går än! sa han.

De kom fram till Emils lyxlägenhet. En blond kvinna i sidenmorgonrock öppnade:
Ja? Vad vill ni? Säljer ni något?

Du måste vara Emils fru? Jag är Lisen, hans syster

Jaha? Och?

Jag vill bara hälsa på mamma en kort stund.

Nej, hon är inte här. Emil har skickat henne till ett äldreboende. Vem skulle annars ta hand om henne? Jag har annat att göra. Här har du adressen, kom aldrig hit igen!

Lisen tog lappen och rusade ut med Oskar. Hennes läppar darrade.

På boendet mötte de en tunn, nästan genomskinlig äldre kvinna. Var det verkligen hennes mamma? Hon låg orörlig, ögonen tomma mot taket.

Mamma! Förlåt. Jag kommer aldrig lämna dig mer. Hör du? Vi åker hem nu, hem till Oskar. Han har höns, du får ägg, mjölk Jag lagar pannkakor åt dig varje dag!

Det lyckades dem få Yvonne med sig hem, Lisen visade sina papper och Oskar, som var gammal FN-veteran, hotade ringa generalens son. Emil, däremot, hade velat lämna henne där för alltid.

På tionde dagen gick Yvonne mot fönstret. Solen lyste på det lilla torpet, hönsen sprang under äppelträden, det luktade mjölk och nybakade kanelbullar. Lisen kom in, haltande, men leende. Yvonne stod där, tårarna rann, och Lisen omslöt henne, bad om förlåtelse för att ha varit borta, för att de nu skulle bo tillsammans istället för med Emil och Sigrid.

Yvonne höll henne hårt. Som om hon såg det lilla lockiga barn hon en gång tog till sig, inte sitt kött och blod, men sin varmaste vän.
När Oskar ropade från köket:
Flickor! Nu blir det fika!
Så skrattade de, kramades, och tillsammans gick de hand i hand ut mot köket och det nya livet.