Jag är 47 år gammal och har jobbat som personlig chaufför åt en högt uppsatt chef i ett stort svenskt IT-företag under 15 år. Under hela den här tiden har han behandlat mig korrekt. Lönen har varit bra, jag har fått alla förmåner, semesterdagar och till och med extra bonusar ibland. Jag har skjutsat honom precis överallt till möten, Arlanda, businessmiddagar och till och med till släktens kräftskivor.
Tack vare det här jobbet har min familj kunnat leva tryggt. Jag har kunnat ge mina tre barn en bra utbildning, köpt ett litet hus med bolån och vi har aldrig direkt saknat något.
Förra tisdagen skulle jag köra honom till ett extra viktigt möte på ett hotell i Stockholm. Som vanligt; nypressad kostym, bilen skinande ren och i perfekt tid utanför porten.
På vägen berättade han att mötet var superviktigt och att det skulle komma gäster från utlandet. Han bad mig vänta på parkeringen det kunde tydligen dra ut på tiden.
Jag svarade att det såklart inte var några problem. Min roll hade alltid varit att vänta, ibland mer än jag egentligen vill erkänna.
Mötet började tidigt på morgonen. Jag satt kvar i bilen. Lunchen passerade, sedan eftermiddagen, och ännu hade han inte synts till. Jag messade och kollade om allt var okej och om han behövde något. Han svarade allt går utmärkt, ge mig bara en timme till.
Det blev kväll och hungern slog till, men jag rörde mig inte ur fläcken tänk om han skulle komma ut och inte hitta mig?
Strax efter halv nio såg jag honom komma ut ur hotellet. Han var inte ensam hela mötessällskapet skrattade och såg ut som om de tagit patent på glädje. Jag hoppade snabbt ur för att öppna dörren åt dem.
Han bad mig köra dem till en restaurang. Jag log artigt och körde iväg.
Gästerna pratade engelska i bilen. Under åren har jag pluggat engelska på kvällarna efter jobbet vill ju hänga med även om jag aldrig skryter om det på jobbet. Jag förstod varenda ord.
En av gästerna vände sig om och undrade om chauffören verkligen väntat hela dagen. Det måste vara otrolig lojalitet, sa han.
Min chef skrattade till och klämde ur sig något som högg till ordentligt:
Det är ju det jag betalar honom för. Han är bara en chaufför. Har väl inget viktigare för sig.
Alla i baksätet skrattade.
Jag svalde och sa ingenting. Jag körde vidare, som om jag varit döv.
Väl framme sa han att middagen förmodligen skulle ta tid och föreslog att jag skulle gå och äta, och komma tillbaka efter två timmar. Jag nickade.
Jag gick till närmaste pressbyrå och åt en torr korv med bröd, men i mitt huvud malde de där orden om och om igen: Bara en chaufför.
Femton år av lojalitet, tidiga morgnar, väntan i iskalla bilar… och vad var jag för honom?
Två timmar senare körde jag hem sällskapet. Chefen såg nöjd ut mötet hade tydligen gått kanon.
Nästa dag hämtade jag honom som vanligt. Han satte sig bredvid och bad mig köra till kontoret.
Jag hade lagt mitt uppsägningsbrev snyggt på sätet bredvid honom.
Han såg det och frågade förvånat vad det var.
Jag sa rakt ut att jag sa upp mig vänligt men bestämt.
Han blev paff och undrade om jag ville ha mer pengar eller om något hade hänt.
Jag svarade att det inte handlade om pengar, utan att det var dags att gå vidare.
Han ville veta den riktiga orsaken. På nästa rödljus tittade jag honom rakt i ögonen och sa att han kallat mig bara en chaufför, som inte har något bättre för sig. Och att han kanske hade rätt, för hans del. Men jag tänkte att jag förtjänar att jobba för någon som också respekterar mig.
Han blev alldeles blek.
Han försökte skylla ifrån sig, att han inte menade så, att det bara slank ur honom.
Jag sa att jag förstår. Men efter 15 år var det ändå tydligt för mig. Jag har rätt att jobba någonstans där jag blir uppskattad.
Vid kontoret bad han mig tänka om och erbjöd en bra lönehöjning. Jag tackade nej. Lovade bara att jobba uppsägningstiden ut och sedan gå.
Sista dagen var tung. Han försökte få mig att stanna in i det sista med ännu fler förmåner. Men mitt beslut var redan taget.
Idag har jag ett nytt jobb. En person ringde mig och erbjöd en tjänst som koordinator inte chaufför. Bättre lön, eget kontor, fasta arbetstider. Han sa att han värdesätter lojalitet och arbetsamhet.
Jag tackade ja direkt.
Senare fick jag ett sms från min gamla chef. Han skrev att han hade gjort fel och att jag var mer än bara en chaufför jag var någon han verkligen litade på. Han bad om förlåtelse.
Jag har inte svarat än.
Nu sitter jag på nya jobbet, känner mig uppskattad, men ibland undrar jag: Gjorde jag rätt? Borde jag ha gett honom en andra chans?
Det är märkligt hur en mening klämd på fem sekunder kan rasera relationer som byggts i 15 år.
Vad tycker ni överdrev jag, eller gjorde jag rätt?
