Det var för länge sedan, i en tid då alla vi föräldrar oroade oss över våra ungdomar på vårt egna vis. Jag minns hur det en kväll var oroligt hemma i vår lägenhet i Malmö.
Är du snart hemma, Mats? hördes Elin, min fru, i telefonen.
Snart, jag är redan vid Triangeln, svarade jag.
Skynda dig, jag vill prata om en sak.
Har det hänt något? blev jag orolig.
Eh, det har inte hänt än, men vi behöver prata, sa Elin med den där bekymrade rösten, men av hennes ton att döma var ingen katastrof på gång.
En kvart senare klev jag in genom dörren, tog av mig skorna, och hängde av mig jackan i hallen.
Vad är det som har hänt här hemma? frågade jag försiktigt Elin.
Byt om och tvätta händerna du, det är ingen brand att släcka, sa hon, gav mig en lätt puss och puffade mig i riktning mot badrummet.
Jag fräschade upp mig, bytte om och gick sedan ut till vardagsrummet, där Elin vinkade mig till vår dotter Stinas rum. Hon satt hopkurad i soffan, med röda ögon och kinderna blanka av tårar.
Vad har hänt? försökte jag låta lugn.
Fråga din dotter du, snäste Elin och såg på Stina. Berätta nu för pappa vad du tänkt hitta på!
Stina blev bara surare, vände sig demonstrativt bort mot fönstret och ville inte säga ett ord.
Okej, nu vill jag höra: Antingen berättar ni lugnt och sakligt vad som står på, eller så får ni lösa det här själva jag tänker lägga mig och vila efter jobbet, sa jag och slog näven lätt i bordet för effekt.
Vi ska gifta oss, fräste Elin ironiskt. Riktigt idag till och med, det kan inte vänta!
Hur menar du? utbrast jag förvånat. Rakt av giftas? Med vem då, om man får fråga?
Eftersom Stina vägrade prata, fick Elin ta till orda:
Adam Karlsson, den där finniga grabben med glasögon, du vet, som varit här rätt ofta på sistone.
Jaha, Karlsson… Stina?
Hon var knäpptyst.
Jag suckade djupt. Men kära barn, varför måste ni ha så bråttom? Berätta vad det handlar om.
Vi älskar varandra! utbrast Stina plötsligt. Han är bäst och vi ska gifta oss!
Nu började bilden klarna lite.
Han pluggar med dig? frågade jag.
Ja, vi går i samma klass, första året.
Första terminen, jaha… Ni är så unga, barn, suckade jag samtidigt som jag såg på Elin för stöd.
Vi är myndiga! protesterade Stina. Vi är redan arton fyllda, vi kan själva!
Om ni är vuxna, får vi prata som vuxna, eller hur?
Jag vill ändå inte prata, muttrade hon. Nu kommer det bara: Ni är för unga, ni måste vänta, vi vill att ni ska stå stadigt i livet! ni kommer aldrig förstå att vi faktiskt älskar varandra! Men ni vill att vi ska kväva våra känslor!
Skatten min, nej, vi vill inget döda, sa jag trött. Vi vill bara förstå. Okej, ni älskar varandra och vill gifta er. Är det båda som vill det?
Försök inte förolämpa Adam, stampade Stina med foten. Han vill också! Vi har bestämt oss!
Jaha, ni har bestämt er. Men var har ni tänkt att bo då? Hur ska ni klara er ekonomiskt?
Sånt spelar ingen roll! Kärleken löser allt!
Stina, hur gammal är du egentligen? Ibland känns det som att du är tillbaka i sexårs, inte på universitetet. Kärlek eller inte, ni måste bo någonstans, ni måste äta? Varför denna hast? Måste ni gifta er redan i morgon? Låt oss träffa Adam, låt oss prata med hans föräldrar också…
Det låter förnuftigt, älskling, intygade Elin, men hon tillade: Men visst har de bråttom, de små.
Ska Adam till lumpen snart eller varför sådan brådska?
Nej då, inget militärtjänstgörande, och det gäller inte Adam… Stina, du får säga det själv.
Jag säger väl då! muttrade Stina ilskt. Jag är gravid.
Jaha… ja. Jaha, vad har ni tänkt göra då? undrade jag osäkert.
Gifta oss! Få barn! Och försök inte övertala mig om motsatsen! Vårt barn ska få leva!
Lugn nu. Ingen försöker tvinga dig till något. Men, vet Adams föräldrar om det?
Vi bestämde att båda skulle prata med sina föräldrar ikväll…
Och har han ringt om hur det gick?
Eh, nej…
Okej, meddela mig så fort han berättar. Men nu nu vill jag ha middag.
Elin och jag gick ut i köket. Hon värmde upp köttbullar med potatis och lingonsylt och satte sig mitt emot mig.
Vad ska vi göra nu? viskade hon.
Vi får väl se vad Adams föräldrar säger. Kanske kan vi tillsammans komma fram till något.
Knapp hann jag äta färdigt när Stina försiktigt kom ut med mobilen i handen.
Adams mamma, hon vill prata med en av er…
Elin skakade på huvudet.
Kan du ta det, Mats, snälla? Jag orkar inte nu…
Jag suckade, tog telefonen och satte på högtalaren.
Hallå, det är Mats Persson, Stinas pappa.
Karin här, Adams mamma. Vår son berättade idag om deras relation. Och, med tanke på situationen, har de redan gått hela vägen. Storslagna planer har de också. Är ni medvetna om det?
Jodå, vi har pratat med Stina.
Bra. Men då får ni vänligt men bestämt räkna med att vi är helt emot dessa så kallade storslagna planer. Adam måste ju läsa klart, börja sin karriär bröllop och barn nu ingår inte.
Nej, varken hastigt bröllop eller barn var några planer vi gjort heller, men nu väntar Stina barn erat barns barn, dessutom. Vad föreslår ni att vi gör?
Det får ni lösa själva, herr Persson. För det första, jag är långt ifrån säker på att det är Adams barn. För det andra, även om det vore så, tänker vi inte låta oss utpressas med nu måste vi gifta oss för att hon är gravid. Stina vill väl bara gifta sig med Adam för att han har det gott ställt och en lägenhet. Jag förstår henne, mänskligt. Men min son ska lämnas i fred. Det har jag och min man kommit överens om, och Adam har gått med på det också. Han ber er dotter att inte kontakta honom mer. Om hon vill göra abort eller föda det är hennes ensak. Hej då.
Det blev tyst i rummet när samtalet klickade ur. Jag såg på de mina och sa tungt:
Ni hörde? Kort sagt inget snack om abort, ett oskyldigt barn ska inte gå förlorat. Du får ta studieuppehåll när det behövs, Stina, sedan fortsätter du. Vi hjälper er så mycket vi kan, både ekonomiskt och med barnvakt. De där… ja, vi lär få hantera dem senare. Vad förskräckligt kallt! Nåväl, ta en kopp kamomill, gråt ut en stund, men inte för länge vi reder ut det här.
Sedan vände jag mig till Elin.
Ikväll sover Stina hos dig, så du kan hålla koll på henne prata, trösta. Jag sover i hennes rum inatt, utifall att.
Det dröjde knappt en timme förrän det knackade på dörren. Jag muttrade, gick och öppnade. Utanför stod Adam, småsvettig, med glasögonen snett och pannan blank av nervositet.
Adam! utropade Stina och kastade sig om halsen på honom. Kommer du för min skull?
Ja, jag kommer för dig. Mats, Elin, jag är här för att hämta Stina.
Hämta? Vart då?
Vet inte än. Vi får väl hyra en lägenhet. Vi är vuxna, så vi hoppas att ni inte hindrar oss. Följ med mig, Stina!
Naturligtvis! Vart du vill!
Jag höjde handen.
Stopp nu, ett par frågor först din mamma ringde nyss och sa att ni emot ert beslut, du också.
Nja, inte riktigt. Det är mammas vilja, och pappa håller alltid med henne. Jag höll bara med för att de inte skulle stänga dörren helt för mig. Jag tog mitt ID, bankkort och några saker och så gick jag. Här är jag nu.
Jojo, det var oväntat! Och ni ska hyra lägenhet… Men hur har ni tänkt försörja er?
Jag har sparat, jobbat extra på kvällarna och så har jag min Youtube-kanal. Det räcker några månader, sedan jobbar jag vidare.
Jag nickade gillande. Elin såg tveksam ut.
Kan vi verkligen släppa iväg er såhär sent på kvällen?
Nej, det gör vi inte, svarade jag bestämt. Adam, du sover i gästrummet. Du skriver till din mamma att du sover hos en vän. Under tiden får vi förbereda dem på sanningen, men utan bråk. Ni ska vara inskrivna på universitetet båda två, Stina får ta paus när det behövs, men ni båda ska fullfölja utbildningen. Vi hjälper er så långt vi kan, ekonomiskt och med barnet, men ni måste själva ta ansvar för era liv. Bröllopet kan vi göra litet och enkelt nu, och fira mer ordentligt senare. Går ni med på det?
Ja, svarade Adam.
Jag ville ju ändå ha en riktig bröllopsfest, klänning och allt… mumlade Stina.
Vi tar det sen, sa Adam bestämt. Nu gör vi som Mats säger.
Senare, när jag gick till köket för att dricka vatten, stoppade Elin mig.
Hur kunde du vända så snabbt?
Efter samtalet med den där kalla modern blev jag så arg. Och så kommer Adam hit, och trots att jag trodde han var lite mammig, visade han sig vara en riktig karl som står för sitt. För en sådan kan man låta sin dotter gifta sig!
Elin skrattade trött och kysste mig.
Du har alltid det rätta hjärtat, Mats, sa hon, och så gick vi bort för att natta våra ungdomar.
