I helgen bjöd jag hem mina gamla gymnasievänner till mitt nya hus. Jag var så förväntansfull. Det to…

I helgen bjöd jag hem mina gamla gymnasievänner till min nya bostad. Jag var så peppad, alltså! Det där huset har kostat mig tio års slit utan semester, inga pauser, och samma gamla Volvo som sett bättre dagar… men nu äntligen hade jag lyckats.

Jag ordnade grill, köpte den ölen jag visste att de gillar. När de kom trodde jag vi skulle fira tillsammans och verkligen glädjas åt mitt nya hem. Men stämningen var märklig. Riktigt tung, liksom.

Jag visade runt dem i huset och väntade på ett “grymt jobbat!”. Istället fick jag höra:
Oj, det är rätt långt ut, hur orkar du med all trafik?
Trädgården är lite liten… I mitt hus hade det fått plats en pool. (Alltså, han hyr ju bara sin lägenhet.)
Hoppas du inte blir uppsagd, för lånet på det här huset ser inte nådigt ut.

De åt, drack och drog ganska tidigt. När jag stängde dörren efter dem var det som ett tomrum slog emot mig. Jag kände mig nästan skyldig för att jag lyckats.

Nästa dag berättade jag för pappa hur jag kände. Han skrattade och sa något som har ändrat sättet jag ser på människor:
Har du sett kräftor i en hink, grabben? När en försöker ta sig upp drar de andra ner den igen.

Då föll poletten ner.

Mina vänner är inte dåliga människor. Men min egen utveckling påminner dem om att de har stått still. Mitt nya hus är inget att fira för dem. Det får dem bara att tänka på allt de själva inte gjort.

En vecka senare bjöd jag hem Björn. Vi har känt varann i bara två år, genom jobb, och han har betydligt mer pengar än jag. När han klev in tindrade ögonen på honom, och han kramade mig så hårt att jag tappade andan.
Alltså, grattis! Så himla bra jobbat! Hur fick du till det här? Berätta!
Björn var inte avundsjuk. Han blev inspirerad.

Den råa sanningen är:
Lägg märke till vilka som inte applåderar när du klarar något stort. Det finns folk som tycker om dig bara så länge du är kvar på samma nivå som dem då känns det tryggt. När du tar dig vidare tappar du vissa vänner. Det är priset för att sikta högre.

Så, känn ingen skuld.
Du har inte förlorat vänner du har bara släppt taget om en tyngd.
Håll dig nära dem som verkligen gläds åt dina framgångar. De har tillräckligt mycket eget ljus för att klara av att du glänser.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

I helgen bjöd jag hem mina gamla gymnasievänner till mitt nya hus. Jag var så förväntansfull. Det to…
En liten flicka klev in på en svensk restaurang. Hon såg en tallrik med rester på ett av borden och började äta. En servitör fick syn på henne och tog högtidligt bort tallriken utan ett ord. Läs hela den gripande berättelsen – du måste läsa ända till slutet! Maria var 8 år, kom från en familj med fem syskon, pappan hade lämnat dem och mamman slet för att sätta mat på bordet. Varje dag var en kamp för överlevnad. På lov och helger hjälpte Maria till på torget hos en snäll dam för att tjäna några kronor till mamma. En lördag eftermiddag gick Maria hem från torget och passerade som vanligt en svensk restaurang där dofterna från köket fick henne att längta, speciellt efter chokladkaka som hon bara kunde drömma om. Men den här lördagen gav hon efter för frestelsen, klev in från kylan med trasiga skor och tunna kläder, och satte sig försiktigt vid en tallrik med resterad stek och pommes frites. Hon märkte inte att en servitör iakttog henne och just när hon skulle ta första tuggan tog han bort tallriken. Maria tittade på honom med tårar i ögonen, beredd att bli tillsagd att gå. Men istället gick han mot köket och kom tillbaka med en stor tallrik varm mat, en läsk och – hennes dröm – en bit chokladkaka. ”Jag såg att du var hungrig,” sa han med ett varmt leende. ”Alla barn förtjänar en god måltid.” Förbluffad åt Maria ett par tuggor, reste sig sedan med tårar, tackade och bad om att få ta med sig resterna hem till sina syskon, eftersom de inte haft råd med bröd dagen innan. Servitören blev rörd och kom ut från köket med en hel påse mat till familjen. ”Så att dina syskon också får äta varmt,” sa han och räckte över påsen. Maria visste inte hur hon skulle tacka, men servitören sa: ”Du har redan gett mig livets viktigaste läxa. Vi måste hjälpa varandra och dela med oss – det gör världen bättre.” Maria gick därifrån inte bara mätt, utan med värmen av en livslektion i hjärtat. Sedan den dagen, så ofta hon kan, delar hon med sig av ett leende och en hjälpande hand, inspirerad av en generös svensk servitör på en vanlig lördag eftermiddag på vägen hem.