När min dotter Saga var sex år gammal gick min fru bort. Efter det blev ingenting sig likt. På Ainas begravning lovade jag henne att jag skulle ta hand om vår dotter och älska henne för oss båda, tills mitt sista andetag. Min Saga växte upp till en klok flickahon studerade flitigt, hjälpte mig hemma, och lagade mat precis som sin mamma gjorde, så gott att man ville slicka fingrarna.
Med tiden började Saga på universitetet i Uppsala. Hennes studieresultat blev sämre, men det spelade ingen roll för mig; hon jobbade samtidigt extra och hjälpte mig fortfarande hemma. Sedan träffade Saga en kille som hette Emil och presenterade honom ganska snart för mig. Han verkade vara en bra kille, och jag kände mig lycklig när de berättade att de ville bo hos mig efter bröllopet.
Men det var efter bröllopet allt började gå snett. Min svärson blev allt oftare otrevlig, förolämpade mig och skrek åt mig…
Därför, när Saga föreslog att vi skulle sälja vårt lilla hus med två rum och köpa en större lägenhet i Stockholm, ställde jag ett enda krav: lägenheten skulle stå skriven på mig. Som väntat började svärsonen skrika och tyckte att jag inte litade på honom. Men jag hade inget att dölja. Jag sa rakt ut: jag måste ha en garanti att jag inte hamnar på gatan när jag blir gammal. När jag inte längre finns, får ni lägenheten och kan göra precis vad ni vill med den.
Min dotter och hennes man packade sina saker, kallade mig allt möjligt, och två dagar senare flyttade de till stan.
Efter det glömde Saga helt bort mig. Men innerst inne hoppades jag att min dotter skulle förstå mig och sluta vara sur. Några månader efter vårt bråk fyllde jag 60. Jag var övertygad om att Saga skulle dyka upp och överraska mig. Jag städade hela huset, lagade all Sagas favoritmat, klädde upp mig och satte mig vid bordet. Hela dagen satt jag där och tittade ut genom fönstret, hoppades att grinden skulle öppnas och att jag skulle få se Saga igen. Jag väntade ända till kvällen, sen bytte jag om, gick och la mig och lämnade maten framme, tårarna bara rann. Jag pratade med Ainas foto tills jag inte längre minns när jag somnade.
Var min dotter så arg på mig att hon inte ens ville ringa och säga grattis? Eller hade något hänt henne? Nej, min Saga kan väl ändå inte ha glömt bort sin gamle pappa så därNästa morgon när jag vaknade låg ett brev innanför dörren. Jag kände igen Sagas handstil direkt. Med darrande händer öppnade jag kuvertet. Orden var korta men ärliga. Hon bad om ursäkt. Hon förklarade att flytten och allt nytt hade varit svårt, att hon hade känt press från Emil och skam för bråket, men att ingen ilska kunde förtära hennes kärlek till mig. “Pappa,” stod det, “jag saknar mamma också. Men jag saknar dig ännu mer nu. Kan jag få komma hem och äta middag med dig på lördag? Bara vi tvåsom förr.”
Medan tårarna rann läste jag brevet igen och igen. Sedan gick jag till köket, ställde fram porslin för två, tände ett ljus bredvid Ainas bild och visste, där i stillheten, att det fanns tid kvar. Tid att förlåta, tid att minnas och, viktigast av allt, tid att börja om tillsammansaldrig för sent.
Jag städade huset, klädde upp mig, dukade bordet, men ingen kom. Men på min dotter och svärson väntade jag ändå till slutet.
