Erik och jag träffades när vi båda var tjugosju år gamla. Vid den tiden hade Erik redan tagit examen med utmärkta betyg från Chalmers i Göteborg och förberedde sig för att försvara sitt examensarbete. Han hade alltid varit framgångsrik i sina studier. Dessutom hade han hunnit spara ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en tvåa med balkong i Majorna och även ett garage. Efter examen planerade han att köpa en Volvo. Ett år senare gifte vi oss, och ett och ett halvt år efter bröllopet föddes vår dotter, Svea. När vi själva fyllde trettio var Svea redan två månader gammal.
Eftersom Eriks födelsedag närmade sig föreslog jag att vi kunde fira den tillsammans med hans föräldrar på en mysig restaurang. Men Erik ville inte. Han sa att han helst ville vara med oss, sina tjejer, på sin dag.
Så det blev en lugn hemmakväll med bara oss tre. Dagen efter, efter jobbet, åkte Erik hem till sina föräldrar för att hälsa på. Men redan efter en stund kom han hem igen, satte sig på soffan och började gråta. Jag blev alldeles ställd. En vuxen, självständig man och familjefar som grät som ett litet barn. Jag försökte trösta och lugna honom. Då började han öppna upp sig för mig. Det visade sig att han som liten blev slagen för minsta lilla: för att han spelat bandy utomhus, för att han smutsat ner kläderna, för att han hade suddiga bokstäver i skrivboken… Båda hans föräldrar brukade slå honom.
När jag blev äldre slutade de slå mig, men jag har aldrig hört något värmande ord från dem, berättade han. Jag gick ut gymnasiet med toppbetyg.
Ja men, det är bara gymnasiet. Du ska läsa vidare, sa de. Så Erik började på universitetet, trots att han egentligen inte kände att utbildningen behövdes för det han ville göra.
Han köpte sig en lägenhet.
Bara femtio kvadratmeter? Kommenterade föräldrarna, trots att de själva bodde på trettio. Han gifte sig.
Hon är ju så liten och smal, kan hon ens få barn?
När Svea föddes:
Man undrar om det ens är vårt barn. Hon är inte lik oss, sa de.
Till slut blev det skandal när Erik inte anordnade någon stor fest för deras bröllopsdag.
Otacksam son! uttalade de som sitt domslut. Då frågade Erik mig:
Är jag en så dålig människa eftersom de inte kan älska mig? Jag svarade honom att det finns människor som aldrig lärt sig att älska. Det var bara otur att han föddes i just den familjen. Men nu har han mig och vår dotter. Vi älskar honom så mycket. Han är verkligen världens bästa.
Har du inte märkt hur lycklig Svea blir när du kommer hem från jobbet? Och när Erik tänkte på hur ögonen på vår flicka lyser varje gång han kommer hem, såg han lugnare ut. Sedan log han själv lite försiktigt.
Ibland behöver vi förstå att kärlek inte alltid är självklar i våra liv men vi kan alltid ge vidare det vi själva har saknat, och därigenom skapa något bättre för dem vi älskar.
Den dagen kom min man hem tidigare än vanligt, satte sig i soffan och började gråta som ett barn. När jag fick veta orsaken blev jag stel av chock.
