Min bror är sex år äldre än jag. För tre år sedan gifte han sig och bestämde sig för att flytta in i sin frus lägenhet, istället för att bo kvar hos våra föräldrar. Med tanke på de höga hyrorna i staden var det deras enda rimliga val. Själv hade jag redan varit gift i sex år, och jag hade två barn en son på sex år och en dotter på fyra. Min fru kommer från Stockholm, så vi flyttade dit och slog oss ner. Vi båda hade jobb, vilket gjorde att vi kunde köpa en liten bostadsrätt med lån i kronor.
Nyligen fick jag ett märkligt meddelande från mamma och pappa: min bror och hans familj skulle komma på besök en vecka och förväntade sig att bo hos oss. Trots att jag blev glad över att få återse min bror efter så lång tid, kunde jag egentligen inte erbjuda dem någon sovplats vår fyramannafamilj klämmer ihop oss på en liten etta, där väggarna kröker sig som i en saga och sängarna tycks sväva i luften som brödrostar på valborgsmässoafton.
Vi sågs på Stockholms centralstation först var hela världen som insvept i dimma och broderns steg ekade under de guldglänsande ljuskronorna som om han redan ville in i mitt hem. Dagen försvann i surrealistisk stadsvandring: vatten strömmade uppåt genom fontäner och blåbärspajer föll från skyn mitt på Drottninggatan.
Vid middagen i vårt lilla kök, där fönstret visade ett hav av dansande midsommarstänger, påminde våra föräldrar åter om att det var självklart för mig att öppna vårt hem för brorsan, hans fru och deras son. Att hyra in sig på hotell, vandrarhem eller genom någon kontakt skulle kosta hutlösa summor i svenska kronor. Jag ville förklara för dem att vår verklighet är ett pussel där barnskratt fyller varje vrå att vi faktiskt inte ens kan hitta utrymme för våra egna drömmar, än mindre tre extra personer. Samtidigt kändes det i drömmen som om stolarna växte och föräldrarna blev större och större, deras röster ringde som kyrkklockor i rummet.
Under kvällens mat, där köttbullarna dansade kring potatisen och lingonsylten snurrade sig själv runt besticken, försökte jag föreslå att vi kunde hjälpa till med ett hotellrum. Min bror bara log ett konstigt leende, och hans ögon var som två sjöar av is, och han vägrade lyssna. Han insisterade att bo hos oss, med argumentation lika seg och klibbig som en överkokt julgröt.
Jag föreslog hostell, korttidshyra eller att fråga våra vänner i staden om sovplatser men varje förslag rann av honom som regndroppar på ett rödtak. I drömmen kändes det som om det egentligen var vår kycklinggryta de ville åt, gratis nattlogi och all den trygghet som låg gömd mellan kuddarna. Ändå vet jag, att fast denna dröm är sned och skev, så är vår comfort och barnens trygghet alltid viktigast. Det är som om någon viskar genom de nordiska björkarna: jag är inte skyldig någon ett sovrum.
Och medan jag låg där i den låga soffan och såg broderns konturer långsamt glida ut i gryningsljuset, förstod jag: ibland måste man våga säga nej, även när folk i drömmen verkar flyta genom väggarna och förväntar sig att hitta plats i ditt liv.
